Under tiden, efter att Fridolin som utbildningsminister tryckt på vikten av digitalisering, har vi sett en utveckling där skrivandet blivit ytligt och läsandet inte motsvarar de tidigare generationerna lyckats lära sig. Paulina Neuding har, i två ledare (17/4 23 och 21/4 23), tagit upp det här med skrivförmåga och träning via handskrivande av ord och dess sammansättning i meningar. En diskussion har uppstått hur digitaliseringen av undervisningen gör att det uppväxande släktet har sämre språkförmåga när det gäller skrivandet och läsandet. Jag skrev följande på min Facebook sida (17/4 23):
Skrivförmåga är något som måste nötas in. Genom min skolgång fick man träna och träna på skrivandet för hand, även om orden svor ihop sig och stavningen blev fel. Trots handikappet lärde man sig ny kunskap även om det tog lite längre tid än hos de flesta. Så det skadar inte att skriva för hand, för det gör det lättare att forma orden och meningarna när man skriver, även på datorn.
Min utveckling av språkförmågan är en lång resa av tragglande. Språket har inte alltid varit min vän, däremot logiken. Med handikappet har mycken möda lagts på att skriva och formulera sig genom skolgången fram till min examen som civilingenjör. Aldrig trodde jag då att det skrivna ordet skulle bli min följeslagare. Så blev det. Det började med några artiklar i byggbranschtidningar följt av några böcker om tjänstekvalitet. Mycket möda och hjälp av redaktörer blev de läsbara.
När sedan bloggandet kom igång i slutet av 2000-talet hängde jag på 2010 med denna blogg. Det som kännetecknade de skrivna alstren då var att manuset skrevs för hand innan de överfördes i digital form. Med tiden övergick skrivandet direkt via tangenthalkan. Efter över 1600 inlägg är skrivandet naturligt via datorn. Samma med de övriga fackböckerna jag skrivit. Lika så de deckare jag skrivit manus till de två ljudböckerna som kommit.
Skulle jag inte från början övat upp skrivandet via handen hade jag nog aldrig riktigt kunnat bygga meningar även om de var felstavade och hade fel tempus. Min gymnasielärare i svenska sa till mig att jag skrev intressanta uppsatser men stavade som en kratta. Han skickade mig till logopeden som slog fast att jag hade en lindrigare form av dyslexi. Tyvärr gjordes detta sista terminen på gymnasiet så betygen blev vad de blev, men jag fick en känsla av att jag kanske inte var så dum som jag inbillat mig och fått hört sedan lågstadiet.
Utan språket är man utestängd från samhället och möjligheten att påverka och utveckla tillvaron. Jag märker speciellt detta på de elever som kommer till Sverige och aldrig gått i skolan i sina hemländer, de är analfabeter och måste börja läsa som fem- och sexåringar gör. Hur ska ett barn i tidiga tonåren lyckas knäcka språkkoden och få läsförståelsen på några få år innan nia är slut? Det är ju dessa barn som oftast är de som går ut grundskolan med betyget F i ett eller fler ämnen. Ovanpå detta är det viktigt att även barn som är födda i Sverige behärskar språkförmågan, kanske det är dags att lågstadieeleverna får träna upp skrivandet och motoriken via handen för att klara läs-, skriv- och räknegarantin när de slutar årskurs tre. Ju tidigare de kan läs och skriva ju lättare blir det höger upp i årskurserna att ta till sig kunskaper.
