Ständigt denna läxa

Ständigt rivs känslorna upp när man börjar beröra ämnet läxor. Man kan se det på flera olika sätt. Som förälder vill man att det ska vara som när man själv gick i skolan. Läraren vill ha ett så bekvämt sätt som möjligt att undervisa. Samtidigt verkar det vara knas på undervisningen eftersom man inte får ut de effekter man önskar sig.


Här har nog metodutvecklingen av pedagogiken stannat av. Eller tagit fel inriktning. För Hattie och Bloomes reviderade taxonomi framhåller utvärderingen som det avgörande för inlärningen. Hur många lärare har koll på effekten av sitt lärande. Har de vågat ifrågasätta sin egen undervisning? Det var ju den klassiska frågan man ställde sig i Nossebro skolan: Är det fel på eleven eller pedagogiken. Vi vet svaret: pedagogiken. Även om Pernilla Alm slår fast följande:

Genom att flytta tillbaka undervisningen till skolan, och inte förlita oss på obehöriga, olegitimerade läxhjälpare eller föräldrar, kommer vi att höja kunskaperna hos eleverna och få stor effekt på inlärningen.

är det fortfarande så att den formativa bedömningen är frånvarande. Man förlitar sig på läxor och prov. Dessa har bara effekt på möjligheten att se hur mycket fakta som kommer ut och om detta räcker för betyget E. Nu är det ju så att dagens system bygger på hur elever har förmåga att omsätta sina kunskaper. Samtidigt visar Hattie att de frågor som lärare ställer är till 60 % kontrollfrågor på faktainnehåll. Inte mycket till lärande där.


Läxor är dessutom inte något som är reglerat vare sig i skollagen, läroplanen eller skolförordningen. Om de inte finns där frågar man sig varför denna pedagogiska metod skulle ge resultat? Ingen. För om vi för en stund kollar vad innebär Blooms reviderade taxonomi, jo:

1. Minnas - Återfinna relevant kunskap från minnet
2. Förstå - Konstruera mening ur instruktioner, muntliga, skriftlig och grafisk information
3. Tillämpning - Utföra eller använda ett arbetssätt i en given situation
4. Analysera - Bryta ned materialet i mindre enheter och avgöra hur delarna förhåller sig till varandra och en överordnad struktur eller syfte.
5. Utvärdera - Göra bedömningar utifrån kriterier eller standards
6. Skapa - Sätta samman element för en sammanhållande eller funktionell helhet, omorganisera element till nya mönster eller strukturer

Vid en föredragning på Kvalitetsdagarna 2013, i regi av Friskornanas Riksförbund, påvisade skolforskaren Anna S Philgren att undervisningen stannar vid punkt tre i Blooms reviderade taxonomi. Och korrelerat till kunskapsdimensionen (A. Faktakunskap, B. Begreppsbaserad kunskap, C. Processkunskap och D. Metakognitiv kunskap) stannar den vid C i parentesen.


Så nog har mycket gått förlorat om man inte vågar ta till oss formativ bedömning och sättet att undervisa. Här kan erfarenheterna från Finland säkert bidra till att utveckla skolan.


Media SvD  
Källa: Hattie, John (2012) - Synligt lärande för lärare, Natur & Kultur

Ord till göra

Ytterligare en skoltermin är till ända. Under året som gått har jag haft anledningen att fundera över hur det står till med systematiska kvalitetsarbetet i skolan. Sedan tre och ett halvt år är det lag på att skolan aktivt varje dag ska tillämpa detta i undervisningen. Fortfarande saknas mycket. Bekräftas inte minst av Skolinspektionens årsrapport. Huvudmännen är sämst på tillämpningen. 9 av 10 har inget eget systematiskt kvalitetsarbete värt namnet. Varken på den kommunala förvaltningen som i fristående skolors styrelser.


På skolor är det skiftande. Skolinspektionen noterar att styrningen mellan läroplanerna elevmål och undervisningen har mycket övrigt att önska. Speciellt förmågan att utvärdera och anpassa resultatet av analysen för att förbättra undervisningen.


Detta ska sättas i ljuset av att jag upplever att skolan säger sig kunna det här med systematiskt kvalitetsarbete. Jag frågade en vän som är både rektor och fritidspolitiker. Han svarade mig:

En sak att säga att man kan det, en helt annan att åstadkomma det!

 

Åter bekräftar det min känsla. Skolans svårighet är att gå från ord till handling. Bara för att man läst boken eller gått kursen är man inte fullfjädrad i sitt dagliga arbete med systematiskt kvalitetsarbete. Det krävs ett ledarskap som omfamnar tänket bakom kvalitetsarbete, att ständigt bli lite bättre varje dag. En tanke som innebär ständiga utmaningar varje dag i sättet att undervisa. Det är inte elevens problem med de låga kunskaperna ibland elever utan den pedagogik lärarna använder. Nossebroskolan är det exempel som använts för att just belysa var skolans problem låg. Och hur man ändrade sitt arbetssätt och därmed ökade kunskapsresultatet.


Så den stora utmaningen för skolan 2015 är att varje dag under kommande året göra det systematiska kvalitetsarbete till navet i skolutveckling utifrån de behov som finns i undervisningen. Det kräver ett nytt ledarskap både hos lärare som rektorer. Men framför allt ett ny kultur. Annars sitter vi med den sorliga slutsatsen som Leif Lewin kom fram till i sin utredning om kommunaliseringen och den mål- och resultatstyrda skolan: rätt tänkt fel implementerat.

Tidsmaskinen

Tiden är ur led brukar man säga. Automationen ha övertagit jobb vi inte velat göra. Det har skapat tid för oss att göra andra saker. I en global värld blir det tydligt att den politik vi hittills byggt vårt samhälle på måste omdefinieras. Anders Bergh beskriver robotens intåg i kunskapssamhället. Han skriver:

Vad ska vi då arbeta med när robotarna tar våra jobb? I en marknadsekonomi avgörs detta av vad människor är beredda att betala för. Eftersom vi är rikare än någonsin, och tekniken mindre begränsande än någonsin, är det till stor del människors fantasi och skaparförmåga det kommer an på. Det är trots allt den som tagit oss dit vi är i dag.

Fantasin och skaparförmågan är det som behövs för att utveckla samhället. Ett nybyggarsamhälle där de gamla strukturerna måste gå under. Bäva månde de fackliga monoliterna eller det politiska systemet. Deras tolkningsföreträde hur man bygger ett samhälle är föråldrade och går i otakt med de utmaningar som Sverige står inför.


Kännetecknande för nybyggare är att de sällan går att placera i existerande system. De har hittat sprickan i de existerande och utvecklar tillvaron. Men för att det ska bär frukt måste personer som ser möjligheter få utrymme och växa. Då duger det inte med hårt arbete i form av jobblinjen på högerkanten för att skapa välfärden. De flest saker vi konsumerar är framställda i andra delar av världen.


Inte heller vänsterns lyckorike funkar. Anders Bergh skriver:

Vänstern, å sin sida, har en tendens att vilja bekämpa arbetslöshet genom att stimulera konsumtionen och få ekonomins hjul att snurra. Globaliseringen har redan minskat strategins effektivitet då det vi konsumerar i Sverige till stor del produceras utomlands. När allt mer produceras av maskiner fungerar metoden ännu sämre. I grunden är själva tankesättet bakvänt: Vi arbetar för att kunna konsumera, inte tvärtom.

Det extraval vi ska ha i mars borde snarare handla om fler saker än plånboksfrågor. Vem av blocken är förmögna att skapa den nya framtidsbilden av Sverige? Ett Nybyggarsamhälle.


Här kommer skolan in som en viktig faktor. Är den faktadriven och byggd på kritiskt tänkande. Vilka färdigheter tränar vi den kommande generationen i. Det är lika viktigt att kunna koda (skriva dataprogram) som att känna till atomens uppbyggnad. Samtidigt behövs verktyget för att hantera allt detta genom språket. Språket är starkt beroende av var vi verkar. Språket formulerar problemen och idéerna i alla sektorer av samhället. Då duger det inte bara att kunna läsa och skriva. Man måste även behärska språket inom de samhällsektorer man verkar. Ord som kardanaxel kan tyckas bara tillämpligt på bilverkstaden. Tyvärr måste jag som bilägare vara införstådd med ordet för att förstå vad verkstaden gjort för jobb.


En stor del av Nybyggarsverige består av hur kunskapen kan användas genom att fantasi och skaparförmåga omvandlas till välstånd. Här ligger utmaningen.


Media SvD

Integrationsskolan

Integrationen är en stor fråga som måste tas på allvar. Två saker är avgörande för lösandet av den frågan: skolan och jobben. Om jag låter mig begränsas till skolan finns det en bra modell för att skapa en statlig skola för flyktingar och ensamkommande barn. Sameskolan är en statlig skola med en speciell styrelse under Sametinget. Utöver det har sameskolan en egen variant av läroplan byggd på grundskolans läroplan.


Kommunerna har visat sig inte klar sitt uppdrag. Gunnar Wetterberg går i Expressen fram med idéen om att skapa en skolavdelning i Migrationsverket. Ingen fel idé. Eftersom Sameskolorna finns bör man snegla på hur sameskolorna byggts upp för både bevarandet av den samiska kulturen som integrationen med det svenska.


Skulle en sådan skola startas skulle man kunna både integrera barnen och samtidigt ge dem bastfärdigheter. Man kanske till och med skulle kunna lägga in sfi i en Integrationsskola för de vuxna.


Integrationsskolan som del av Migrationsverket blir oberoende av kommunerna. Ges även Migrationsverket tillstånd att äga fastigheter kan en kombination av bostäder och skolor kunna skapas. Vän av ordnings skulle säkert invända över hur får vi då en integration om flyktingar inte går tillsammans med andra barn? Säkert ett problem att fundera över. Men för allas bäst vore att man under en tid såg till att både barn och vuxna får de färdigheter som behövs för att klara livet. Dit hör att utveckla sitt modersmål kombinerat med svensk, matematik och engelska.


Många funderingar några idéer. För övrigt anser jag att sameskolan är ett ypperligt exempel på hur man kan integrera men ändå bevara en särart.


Media Expressen

Rektor - skillnaden avgör

Under hösten anordnade Skoldialogen en seminarieserie om skillnaderna i rektorsrollen mellan Finland och Sverige. Den största skillnaden mellan de båda länderna är graden av detaljstyrning. Finland saknar helt styrande detaljer eller riktlinjer för rektors ansvar. I Sverige finns, frånsätt lagrumen i skollagen, riktlinjer i de skolformsvisa läroplanerna. I Lgr11 har rektor 15 tydligt utpekade riktlinjer att följa.


Till detta noteras en annan klar skillnad behörighetsmässigt. I Sverige kan vem som med pedagogisk insikt bli rektor. I Finland krävs en utbildning i tre steg för att bli rektor: Rekryteringsutbildning (kanske bli rektor), Utbildningsledarskap (vill bli rektor) och Utbildningsprogram för nya rektorer. När man väl blivit rektor finns fortbildningsutbildning: Kompetensutveckling för erfarna rektorer.


Den rektorsutbildning vi har i Sverige är inriktad på att man först har en anställning innan den statliga rektorsutbildningen kan börja. Den omfattar tre delar: Skoljuridik och myndighetsutövning, Mål- och resultatstyrning och Skolledarskap. Någon form av statlig kompetensutvecklings utbildning saknas i Sverige.


Ytterligare en skillnad är de krav som ställs på rektor. I Finland styrs rektors behörighet i en förordning med tydliga behörighetskrav:

• högre högskoleexamen
• sådan behörighet som lärare för aktuell undervisningsform
• tillräcklig arbetserfarenhet som lärare
• examen i utbildningsförvaltning

Här har vi den stora skillnaden mellan Sverige och Finland. Sverige har bara kravet på en rektor att hen ska ha pedagogisk insikt. Det innebär i praktiken att man kan rekrytera en förskollärare till att bli rektor för en gymnasieskola. I Finland är det helt omöjligt. Där måste rektorn för gymnasieskolan ha behörighet som gymnasielärare för att leda skolverksamheten. Frånsett dessa krav har rektorer en större frihet gentemot staten.


Mycket kan sägas i ljuset av de rektorssnurror vi har i Sverige. En tydlig skillnad är behörighetskraven. En annan detaljstyrningen i Sverige från statens sida. Utöver detta är problemet otydliga regler i styrningen mellan huvudman och rektor bidragande till rektorssnurror. Det behövs verkligen en översyn i Sverige för en professionell rektorsrollen.


Media SoS 

Snillen hyllad

Nobelyran är över för denna gång. Orden ödmjuk och envis är två ord som kan sättas på dessa personer. De håller envist fast vid sin idé. Driver den trots att omgivningen inte håller med eller man riskerar sina liv. Utan den blå dioden hade vi inte det vita ljuset och LED-lampan. Den är en energibesparare. Men ett hot för exciterande teknik och tillverkning av lampor.


Samtidigt som den upptäcktare av vår inre gps ger oss förklaringar hur vi har rumsuppfattningar. När man börjar lyckas förstå hjärnans funktionssätt har vi förklaringar till hur sjukdomar uppstår som rör minnesförluster.


Mycket att ta till sig hur kreativitet inte är något som bara bero på "smarthet" utan även tillåtande miljöer. Kreativitet är inget man lär sig i skolan genom att traggla ämnen. Utan på att man tillåts använd sin kunskap för att hitte på. Då är fantasin, kritiskt tänkande och nyfikenhet avgörande för att våga ta språnget ut i det okända.  

Blockpolitikens återkomst

Gårdagens (141203) meddelande från statministern innebär blockpolitikens återkomst. Ett nytt block har bildats med S+MP som nav med kusinen från landet V. Därmed är det i dagsläget tre tydliga block. Rödgrön, SD och Alliansen.


Löfvens stora strategiska miss är trots allt att han inte till fullo förstått hur 8 års regerande av Alliansen svetsat fast de ingående partierna. Det borde en fd svetsare känna till att svetsfogen är starkare än dess omgivning. Tydligen har den kunskapen försvunnit.


Ytterligare en intressant nöt att knäcka är hur en framtida regering ska kunna regera landet. Vi bruka säga att Sverige är van vid minoritetsregeringar. Då har det funnits ett parti som varit tillräckligt stort för att klara regeringsmakten själv och söka sakpolitiska lösningar i enskilda frågor. Nu är S inte ett parti som kan regera själv eftersom de är ett parti bland andra. Med tre tydliga block i svensk politik finns inte det spelrummet. 10000-kronorsfrågan blir hur detta politiska dilemma ska hanteras.


Vi får vänta med detta tills 22 mars 2015. Troligen är läget inte så annorlunda då som nu.

Den tomma handen

Det politiska systemet är bankrutt. Idag är det 56 år sedan vi hade extraval. Då på en samhällsviktig fråga om ATP systemet. Nu på en fråga om en ofärdig regering som inte började förhandla fram en plattform förens efter valet. En plattform som ligger långt från valmanskårens mittfora.


När Stefan Löfven idag säger att det är Alliansen som bär ansvaret för den uppkomna situationen är det tecken på två saker. En offerkultur som lägger ansvaret på omständigheterna på någon annan och därtill ägnar sig åt härskabeteende. Löfven har inte förstått att politik inte är en förhandling mellan två parter i ett avtalsförhållanden på arbetsmarknaden. Politik är inte ett förhandlingsspel. Om Löfven sträcker ut handen kan man konstatera annat att den uppenbart har varit tom. En maktarrogans utan dess like.


Samtidig noteras att pratmostern Fridolin är en urtypen för forna tiders väckelse evangelister i frikyrkligheten. En som har arrogansen att sabotera relationer för en högre sak. Nästan som V ledarens Messias stämning. Mer blank å fanatisk blick får man leta efter. Nästan som hypnotisören.


Hur nu resultatet i extravalet kommer att se ut är höljt i dunkel. Vi får se. I farans riktning ser det ut som idag. Då är det hög tid att alla som inte vågar diskutera invandring och integration börjar föra den och ha alternativ till SD. Inte som nu med en papegojas envishet isolerar en politisk kraft.


För det som ingen ännu har lyckats prestera är en ny Sverigebild. Hur ser Nybyggarsverige ut??


Media DN, Sydsvenskan     

Snäv pedagogik i förskolan

Pedagogiken i förskolan är snäv. Skolinspektionen konstaterar att det fokuserar mycket på språk och räknande. Begränsningen till räknade i matematik förminskar barns möjlighet att upptäcka klassificering, sortering, geometriska former, mm. Tråkigt, för matematik är en av ingångarna till ett vuxenliv.


Skolinspektionen noterar i sin rapport:

På majoriteten av förskolorna behöver personalen också utvidga sin kunskap om hur de kan arbeta med naturvetenskap och teknik på sätt som stimulerar och utmanar barnens nyfikenhet och lärande.

Har noterat att det inte är så vanligt med teknikpedagoger i förskolan. Om det kan bero på att förskolan till 98 procent är en kvinnodominerad arbetsplats ska jag låta vara osagt. I en digitaliserade världen griper naturvetenska och teknik markant in vardagen. Även för barnen. Till och med 2 åringar är idag inte främmande för ipads.


Förskolan behöver kollegialt lärande hos barnskötare och förskollärare kring hela lärandeuppdraget. Förskolan är inte endast ett omsorgsinstitut. Högt tid att förskolecheferna börjar se till att få en större bredd och djup i det pedagogiska uppdraget.


Källa: Från huvudman till klassrummet - tät styrkedja viktig för att förbättra kunskapsresultatet. Skolinspektionen 2014.

Ratten saknas

Skolinspektionen gör årligen inspektioner och sammanställer dessa. Årets rapport är en dyster läsning. Återfallsförbrytandet är stort. Så länge jag studerat lägesbedömningarna hamnar följande högst upp på listan över bristfällig styrning:

Nio av tio huvudmän har brister i styrningen utifrån resultat.

Skrämmande. Hur kan det vara möjligt att kommunerna inte fixar detta? Beror det på dålig eller avsaknad av kunskap om styrningsområdet. Som bekant är en bil totalt styroförmögen om det inte finns en ratt.


Ratten i kommunal huvudmäns styrning är underlag från skolorna om deras brister och behovet av utveckling. Det är ingen top-down styrning, utan alltid undervisningens behov som styr vilken utveckling som ska ske. Därtill vilka resurser som behövs. Ann-Marie Begler på Skolinspektionen utrycker sig i Sydsvenska på följande vis:

En sak som är väldigt allvarlig, är huvudmannens mycket svaga grepp om den verksamhet man har ansvar för. Man vet ganska ofta inte hur det ser ut i den kommun man är satt att leda, och det får återverkningar på resten av det man gör. Man kan aldrig fördela resurser på ett bra sätt, man kan aldrig stödja rektor eller initiera utvecklingsprojekt.

Detta bekräftar bild är det djup olyckliga i att huvudmännen inte förstått sitt uppdrag från staten. Kommunerna måste skaffa sig gedigen kunskap om förutsättningarna i styrdokumenten. Nämnden är inte en allmän pratklubb med egna hitte-på.


Samtidigt sänds en signal till skolan att den inte är så viktig för kommunen. Om det är så undrar man vilken som är bäst att styra skolan. För det mest inkompetenta jag noterat är den nya S-märkta skolborgarrådet i Stockholm. Han har hitte-på en sak med att skapa tre kurvor av meritvärden. Meritvärden är bara ett antagningsinstrument till gymnasiet och inget som säger något om betyg och kunskaper. Att då fokusera den kurva som ska representera de socioekonomiskt svaga blir konstigt. För förra skolledningen på Rinkebyskolan arbetade medvetet med frågorna och hade bra resultat för eleverna i ett socioekonomiskt utsatt område som Rinkeby. När man då tilldelar resurser till en skola som är lika bra som en innerstadskola slår tilldelningen fel. Skolan får mer pengar fast de inte behöves. Kul för skolan, men urusel förvaltning av pengar.


Alla ekonomiska beslut om resurstilldelning ska alltid bygga på varje enskild skolas behov och inget annat. Så det är hög tid att politikerna i nämnden skaffar sig kunskap om vad deras mandat är enligt gällande styrdokument. Man kan i detta sammanhang fråga sig hur effektivt de 250 miljonerna användes i samband med utbildningsinsatser vid tillblivelsen av de nya styrdokumenten. Uppenbarligen var det mycket dålig utdelning på insatsen om man ska tolka Skolinspektionen rätt.


Media: Sydsvenskan
Skolinspektionen  

Regnet faller ojämt

Stockholms nya politiska ledning låter miljonregnet hamna fel. Med vansinniga styrtal som meritvärden grupperade efter socioekonomiska tillhörighet kan det bara gå åt ett håll. Utför. För det första är inte meritvärden styrtal att använda eftersom de mäter slutbetygen i år 9 för intag till gymnasiet. Det säger inget om hur det ser ut på lägre årskurser.


Om det är så att man vill förbättra kunskapsresultat är det utifrån varje skolas undervisningen den ska byggas. Det är ingen politikerfråga.


För det andra speglar det inte meritvärdet varje skolas situation. Om det ska vara resurstilldelning baserad på skollagen och skolans behov är det hög tid att ändra styrmodell i Stockholms stad. Det är alltid varje enskild skolas behov av förbättringar som ska styra resurstilldelningen. Inte utifrån politikerna i stadshuset. Med andra ord är det buttom-up som gäller.


Kanske dags att Stockholm stad och andra kommuner gör om sina styrmodeller och börjar följa skollagen.


Media SvD  

Rektor nu och då

Studerar rektorsrollen. Innan 1958 fanns det ingen rektor i folkskolan. Däremot en överlärare som var en bland de vassaste i lärarkåren. Pedagogiken stod i centrum. Från 1962 och fram till 1991 var rektor en person som var administratör. Hade som huvuduppgift att fixa den statliga styrningen. Dessutom var det länsskolnämnderna som anställde.


Kommunaliseringen innebar en markant ändring. Rektorer blev chefstjänsteman och anställdes av kommunerna eller från 1994 av privata skolföretag. Nu var skolan helt plötsligt mål- och resultatstyrd. Den gamla regel- och ekonomistyrningen var skrotad. Lagstiftningen i form av 1985 år skollag (1985:1100) tolkade rektorsuppdraget som att hen skulle vara förtrogen med skolans dagliga verksamhet. Därtill att ha en pedagogisk insikt. Utöver det var uppdraget som rektor att särskilt verka för att utbildningen (verksamheten) utvecklas.


Ur laglig synpunkt ett vitt begrepp utan klara avgränsningar  men i linje med mål- och resultatstyrning. Vem som hade ansvaret för den pedagogiska utvecklingen brydde sig inte skollagen om. Däremot var Lpo 94 tydlig på vad rektorsansvaret var. Rektor skulle vara:

• pedagogisk ledare
• chef för lärare och övrig personal
• övergripande ansvar för verksamheten i sin helt
• nå nationella mål
• upprätta en lokal arbetsplan

Med nya skollagen (2010:800) har rektorsrollen stramats upp. Skollagen fastställer att rektor leder och samordnar det pedagogiska arbetet. Samtidigt är det numera lagligt att ställföreträdare utses med uppdrag att fullgöra enskilda ledningsuppgifter. En fullt utbyggd delegationsrätt. Där till är det rektors ansvar att besluta om skolans inre organisation. Samtidigt finns det andra specifika ansvarsområden på olika ställen. Ett bland många är kvalitetsledarskapet (4 kap 4 §).


Kikar vi på rektorsansvaret enlig Lgr11 har det förändrat på några punkter i förhållande till Lpo 94:

• inriktas mot de nationella målen istället för nå
• upprättande av lokal arbetsplan har utgått

I övrigt samma uppdrag. Samtidigt har rektorsansvaret 15 riktlinjer i läroplan. Skillnaden mellan de två läroplanerna är att enligt skollagen finns det nu möjlighet att lägga ut något eller några av områdena på andra i skolans organisation.


Rektorsrollen har blivit tydligar som pedagogisk ledare. Uppdraget är inte att vara en budget efterlevare åt skolchefen i kommunen eller skolföretaget. Den administrativa rollen kan med fördel läggas över till någon som är ekonom.


Detta är de strukturella skillnaderna i uppdraget. Kar är ända frågan som en rektor bör ställa sig: Vem är jag att leda andra?


Källa: Skollagen (1985:1100), Skollagen (2010:800), Läroplanen Lpo 94 och Läroplanen Lgr11. 


 

Fallen Berlinmur 25 år

Den 9 november 1989 kommer alltid att finnas i historieböckerna. Då fallet för kommunistdiktaturer och kalla krigets slutpunkt. Öst berlinarna fick ta sig en tripp i Västberlin. Friheten var överväldigande. Vad som hände sedan är historia. Idag är Tyskland enat som förbundsstat. Vad många kanske har glömt bort är att Tyskland är en federation av 16 delstater. En omöjlig statsbildning som fordrar en Bissmark eller Hitler för att regera, som en tysk vän till mig sagt. Hittills har Angela Merkel lyckats med en enad front utåt.


Så här 25 år senare ser vi att naiviteten om ett fredligare värld i Europa grusas. Dels har vi all nationalism som växer i form av högerkrafter. Tryckkockaren som släpptes och den snabba revanschen för liberalismen gjorde att mognadsprocessen i demokratisk riktning var för snabb. Ungern och andra forna östeuropeiska stater var inte klara med sitt historiska förflutna. Dels ser vi vissa politiker i förra Östeuropa flörtar med den nye tsaren i Kreml. En tsar som har maktambitioner att upprätta det Ryssland som skapades under medeltiden.


När det firas på Brandenburg Tor i kväll är det ett enat Tyskland vi ser som statsbildning. Frågan är dock fortfarande om de mental murarna finns kvar mellan Ossis och Wessis. Detta var tydligt när jag hade lite ledighet för 16 år sedan på Mauritius. På hotellet jag bodde fanns ett gäng tyskar. Där märktes tydligt uppdelningen mellan dem. Ossis var andraklassens tyskar som Wessis inte umgicks med.


Alltnog idag bör vi trots de nya hoten vara tacksamma att ondskans imperium föll för 25 år sedan.


Media: DN, SvD1, SvD2, SvD3   

Tuffa tider Fridolin

Taktiska spelet är i full gång i riksdagen inför budgeten. I en strävan att inte fälla regering tillgriper Alliansen skolan för att köra över regeringen. Troligen lyckas man med SD hjälp. De förslag som Alliansen vill få igenom är:

• Tioårig grundskola
• Betyg från år 4
• Möjligheten till ordningsomdömen
• Frivilligt gymnasium
• Frivilligt om gymnasiet ska vara högskoleförberedande
• Mer idrott i skolan
• Tillåtet med skolavslutning i kyrkan

Av de förslag som man vill genomföra är jag personligen kritisk till två. Betyg i år 4 och ordningsomdömen. Ingen av dessa främjar precis skolans problem med kunskapsresultaten.


I Maria Sundén Jelmini analys över det uppkomna läget skriver hon:

Politiskt innebär det därför i princip att regeringen riskerar att se sin utbildningspolitik kraftigt försvagad, oavsett vad som händer med budgeten.

Så det Fridolin offentligt uttalat sig i videon på YouTube att lagt kort ligger kan vara överspelat. Utbildningsdepartementet kommer då att bli lame duck under mandatperioden trots uttalanden från Gustav Fridolin:

Jag undrar om det verkligen är så de vill att svensk skola ska drivas. Jag tror att det som svenska folket förväntar sig av sina politiker är att de ska kunna samarbeta. Det är tid för ansvar snarare än konflikt.

Säker en önskvärd tanke. Tyvärr är skillnaderna mellan blocken för stora för att få den politiska samsynen. TILLIT är precis inte ordet mellan politikerna för att lyckas med det som kännetecknar Finland. Där råden en politisk samsyn om skolan. Sverige tycks ha en bra bit kvar för att uppfylla det som Bo Jansson på LR uttrycker:

Alla är överens om att vi behöver göra bra saker för skolan. Men politiken får inte gå före skolan. 

Blogg: Lagt kort ligger
Media SvD

Lagt kort ligger

Kungliga Vetenskapsakademin (KVA) presenterade förra veckan fem förslag till skolpolitiken. Nu har utbildningsminister Fridolin givit svar på tal. Han börjar med att slå fast att lagt kort ligger när det gäller skollagen och de skolformsvisa läroplanerna och andra förordningar. Vidare slås fast att betygssystem ligger fast.


De som hoppats på förändringar i styrdokumenten kan sluta önskedrömma. Det regeringen kommer att fokusera på är sådant som lärarnas utbildningstid och stödinsatser tidigt.


När det gäller det kollegiala lärandet slår man fast att detta sker bäst när lärare samverkar. I mitt blogginlägg Spelar ingen roll utvecklar jag några tankar kring detta. Regeringen slår fast att lärarna ska ta täten i pågående satsningar. Exempelvis matematiklyftet och läslyftet.


Det här med likvärdigheten berörde jag även i inlägget Spelar ingen roll. KVA föreslog en skolkommission för att slå fast hur det ligger till med bl a likvärdigheten. Regeringen har i budgeten föreslagit just en sådan kommission. Ska bli intressant vad forskarna kommer fram till om likvärdigheten.


Så i stort kommer skolan i allt väsentligt att styras på det sätt som de nya reformerna stipulerades från 2011. Hög tid att skolväsendet börjar leva efter dem.


Blogg: Spelar ingen roll
Media SvD 

Vilsen likvärdighet

Nya minstern för gymnasiet och kunskapslyftet har en tendensiös tolkning av ord. Att kalla läx-rut för smygprivatisering tillhör dit. Nästa tendensiösa tanke är att få in alla på gymnasiet. Verkar som nya regeringen fastnat i någonslags återställar tänk även i skolans värld.


De siffror på att andelen elever som inte har behörighet till gymnasiet är 14 procent. Den siffran säger något som är förbjudet att prata om. Har alla elever förmåga till abstrakt tänkande? Troligen inte. För siffran att en fjärdedel av dem som kommer in på gymnasiet inte går klar beror på något. Säkert en del som insett att de inte har förmåga att ta till sig de högre kraven på kunskap.


Om vi för en stund stannar vid en lite observation kring läsförståelsen. Jessica Schedvin har bland sina studiekompisar på Stockholms universitet, på lärarprogrammet, noterat att 15 av 20 har svårt att förstå litteraturen. Om det ser ut så på lärarprogrammet undrar man stilla hur ser det ut på lägre nivåer. Hur många uttalar ord eller läser utan att det finns en innebörd i dem? Många, det bekräftas ju av den senaste PISA-rapporten.


Minister Aida Hadzialic vill även göra den svenska skolan likvärdig. Förlåt, vad menar ministern. Är likvärdighet allmän läxhjälp som det tycks i artikeln. Då har hon lite koll på vad likvärdighet är för något. Som utbildad jurist borde ministern veta bättre innan hon slänger sig med begreppet likvärdig. För vad hon säger egentligen är att saker ska vara lika, som rätt till läxhjälp. Så långt ifrån likvärdighet man kan tänka sig. Skollagen definierar begreppet likvärdighet med att skolan ska nå de nationellt fastställda målen. HUR skolan gör är upp till dem.


Man noterar lite oroat att de tre ministrarna på utbildningsdepartementet verkar var nybörjare och är någon form av politiska trainee. Bådar inte gott för skolan.


Media SvD

Spelar ingen roll

Synen på lärandet avgör om det blir något lärande. Denna fundamentala insikt borde finnas hos skolpolitiker och andra debattörer. Med andra ord vad har samhället för bildningsideal. Bildningsidealet har varit på undantag under många år till föremål för demokratisk fostran. Samtidigt som individualismen slagit över i egoism trots fokus på gruppen sedan 70-talet. Det kollektiva ansvaret i gruppen har inte stått högt. Ett undantag ser vi i hyllningarna till Klas Ingesson efter hans bortgång. Se nuet och ha blicken framåt för laget.


Inger Enkvist berör lite av detta i sitt inlägg om studier:

Lärdomen från detta är att när elever inte tar studierna på allvar, hjälper alltså varken pengar, stödundervisning eller förlängd skolgång. Just de åtgärder som den nya regeringen nu vill satsa på.

Dagens problem kan beskrivas som att det nu finns många fler elever än tidigare som menar att ”det spelar ingen roll”.

Detta faktum har inte nya regeringen tagit in i sina lösningar för en framtida skolpolitik. Man tramsar med förslag om mindre klasser, lärartäthet och mer pengar. Inget av detta har stöd i forskningen. Det viktiga är att utgå från de förslag som Kungl. Vetenskapsakademiens arbetsgrupp Framtidens skola ger:

1. Ha inte bråttom - lyssna på professionen
2. Satsa på högkvalitativ utbildning av lärare
3. Stimulera kollegialt lärande
4. Förbättra lärarnas status
5. Förbättra likvärdigheten

Problemet med politiken är att förslagen inte bygger på evidens utan på olika partiers tyckande. Därför borde det i det politikska systemet bildas en borgfred som i Finland över vad som den politiska nivån ska och kan påverka. Idag är det mest oreda den skapar. Här är ordet TILLIT det stora problemet. Tilliten saknas både från politiker som lärare på varandras förmåga att skapa en lärande skola.


Tredje punkten ovan kan man fundera mycket kring. Höstlovsveckan är den vecka då många lärare åker på olika typer av kollegialt ordnande konferenser som Skolforum, m fl. All den kunskap de super in under dessa arrangemang blir oftast egen förstärkning för redan frälsta. Dessa samanslutningar fungerar som gamla tiders väckelsekonferenser i frikyrkligheten. Den stärker den egna tron men ger ingen tillväxt av nya själar.


Kollegialt lärande måste börjar i den egna skolan utifrån de behov som finns där. För enda sättet att lyckas förändra kulturen är att hårt börja ifråga sätt den lärmiljö som finns på den egna arbetsplatsen. Här har rektorer en avgörande roll. Hur mycket stimulerar rektor det pedagogiska samtalet? Har skolan lärare med trovärdighet? Hattie noterar just att detta är en av de avgörande faktorerna i studieprestationen. Enligt Hattie har detta ett determinantvärde d = 0,90. Samma som den formativa bedömningen. Satsa istället på ett behovsstyrt kollegialt lärande i den egna skolan.


Sedan det här med likvärdigheten. Vad menas med att förbättra likvärdigheten? Är det en tanke om att alla skolor ska sträva efter likhetsprincipen som gällde under den regelstyrda skolans tidevarv? För i den mål- och resultatstyrda skolan vi idag har omfattas likvärdigheten av de nationellt fastställda målen (1 kap 9 §). Med andra ord har staten bara sagt VAD som ska styra likvärdigheten inte HUR det sker. Det är upp till varje enskild skola och dess rektorer och lärare. Därför blir det här med likvärdighet så förrädiskt när man ska försöka skapa någon form av likformighet.


Utöver detta måste vi återskapa en syn hos dagens elever att skolan spelar roll. Här har föräldrar en viktig roll. Bry er om barns lärande och att det avgör framtiden. Det är trots allt bara två procent av livet man går i skolan. Utan de basala färdigheterna kommer man inte långt i resten av livet.


Media SvD1, SvD2    

Underkänt om betygen

Ledaren i Expressen tillhör avdelning anekdotiska. Bara den mest tävlingsinriktade skulle få för sig att hitta på att återinföra det relativa betygsskalan. Om vi pratar betygshets och stress, ja inför den betygsskalan. Men ha klart två saker. Den mäter inte kunskaper som somliga tror, utan bara hur duktig man varit på att manipulera systemet. För det andra vad gör vi med alla begåvade som inte får femmor för att systemet inte tillåter det.


Någon sans måste betygsdebatten ha. Grundskolan har aldrig haft underkänt i sin betygsskala förens för tre år sedan. Enklast sättet att åtgärda betyget F är att inte åsätta det ett meritvärde på 0. Men det är att snedda problemet.


Samtidigt är det viktigt att en översyn ser till att värdeorden i betygskriterierna tas bort. Den ger osäkerhet och tolkningsutrymme som är onödiga. Kriterierna måste vara mer distingta än vad Skolverket lyckades med för tre år sedan. Där bör stöten sättas in.


Ytterligare en vikt fråga att ta i är lärarnas bedömningskompetens. Där finns mycket övrigt att önska. Här borde lärarna årligen kalibreras i ämnes- och bedömningskonferenser.


Mycket kan förbättras, men dit hör inte att återinföra det relativa betygssystemet.


Media: Expressen 

Kod del i lärandet

En liten pamflett så här på söndagen. Skolan har genom tiderna förändrat sig vart efter tekniken gjort sina intåg. Trots motstånd från lärarkår har det till slut utnyttjas i lärande syfte. Idag sitter man inte och hand räknar komplicerade matematiska formler utan låter datorerna göra hantverket.


De senaste åren har sociala medier totalt satt vårt sätt att kommunicera på ända. Idag är det självklarhet att använda bloggar, Facebook, Instagram och Twitter. Både för att sprida bilder i form av "Kodakmoment" och för att få kompetensutveckling på olika former av bloggar. I det digitala samhället gäller det att inte skapa utanförskap. Dagens unga ska inte behöva bli digitala invandrare som deras föräldrar. Att lära sig kod är lika viktigt som atomer.


För övrigt är lärarna skolans viktigaste resurs, då är det dags att skaffa sig kunskap om det digitala samhället och ha kod på schemat för eleven. Kolla gärna följande länk från Karin Nygårds föredrag på Dataföreningen.


Källa: Dataföreningen

Återställare som river sönder

Magdalena Andersson har visat sig kort i rocken. Budgeten hon lagt som proposition på riksdagens bord är en återställare med kraftig vänstersväng. V har fått ett stort inflytande trots sin futtiga 5,7 % av valmanskåren. Här kan man verkligen prata om minoritetens diktatur när S+MP-regeringen fått lagt sig platt.


Budgeten river sönder jobblinjen och ersätter det med en bidragslinje. De goda gudarnas fe V har sätt till att skapa en tillväxt hämmande politik på tre områden: dyrare att anställa, mer bidrag genom att riva den bortre gränsen i sjukförsäkringen och att se till att äldres komptens inte utnyttjas efter 65.


Var det detta som medelklassen, man å hustru med två barn i radhus, förväntade sig av regeringsbytet. Troligen inte. De är djupt grundlurade. Återställarna till Perssonpolitik river sönder landet.


Media DN, SvD

Skolutveckling

Skolutveckling är samlingsnamnet för hur skolor ska bli bättre både i verksamheten som i pedagogiken. Navet i skolutvecklingen är systematiskt kvalitetsarbete. Sedan 1 juli 2011 är det en av uppgifterna förskollärare och lärare har i sitt uppdrag.


När det nu är ett krav på att förskollärare och lärare ständigt ska bli lite bättre i sitt yrkesutövande varje dag kan man fråga sig: har de kunskaper om det? Verkar lite si och så med det. Här finns ett gigantiskt utbildningsbehov om man ska leva upp till det lagen föreskriver. Med de sagt kan man börja fundera över hur börjar man med skolutveckling med hjälp av kvalitetsarbete.


Bästa sättet att börja är utifrån hur det ser ut i barngruppen respektive klassrummet. Utifrån vardagssituationen försöka skapa en struktur och arbetssätt som främjar att undervisningen blir lite bättre. Här finns många metoder att ta till. Det viktiga i arbetet är att skolutvecklingen utgår från de faktiska behoven. Behov som ska sippra uppåt till de nivåer i verksamheten som sitter på besluten om resurstilldelning. Inte tvärtom som det allt för ofta görs.


Om kunskapen om skolutveckling är lite si och så bland yrkesutövande förskollärare och lärare hur är den bland lärarstudenterna. Jessica Schedvin redogjord för frågan: Skolutveckling på schemat? med delfrågorna: hur ser det ut? och hur borde det se ut?


Svaret på första delfrågan var: nej vi har inget undervisning om skolutveckling på schemat. En skrämande brist i utbildningen inom ämnesområdet utbildningsvetenskap. Skolutveckling är avgörande för de utbildningsmetoder och insikter hur lärandet bäst går till. Därför borde lärarstudenterna både få teorin kring skolutveckling och "praktisera" den ute i verkligheten så de står rustade för sitt värv en dag.


En annan fråga som är avgörande för skolutveckling är svaret på frågan: Måste man göra som man alltid har gjort? Svaret är givetvis: NEJ. Trots det är det inte naturligt för lärare att ändra på sitt sätt att undervisa. Det har ju gått bra hittills så varför ska jag ge mig in i något som inte är beprövat? Här har vi det stora hindret för skolutvecklingen, ordet beprövad erfarenhet. En av kungsorden i skollagen 1 kap 5 §. Även om man ska utgå från beprövad erfarenhet är det inte liktydigt med att göra lika som alltid. Verksamheter som inte ständigt prövar sina metoder och arbetssätt överlever inte på lång sikt. Här kan vi nämna både kommunala och fristående skolor. Två kända kommunala exempel är Rosengårdskolan i Malmö och Jordbromalmsskolan i Haninge. Fristående skolor är JB-skolorna. Därför är det viktigt att ständigt ifrågasätta de beprövade erfarenheterna.


Låt skolutveckling genom ständiga förbättringar bli vardagsnära för att utveckla verksamheten. Ta sats i följande frågor:

1. Var är jag och vart vill jag nå?
2. Hur ska jag ta mig dit?
3. Hur vet jag att jag är på rätt väg?
4. Hur gör jag för att komma enklare och snabbare fram?

För att skolresultaten ska lyfta måste varje förskollärare, lärare, förskolechef och rektor medvetet varje dag ställa sig dessa frågor. Då får vi en skolutveckling värd namnet.      

Kunskap är makt

Bildning eller kunskap? Man kan säga att det ena är större än det andra. Diskussionen om kunskapsresultat i skolan och bildningsnivån i samhället är två skilda saker. Däremot är bildning viktigt som grogrund för att skapa kunskaper. Enligt ordboken är bildning:

goda allmänna kunskaper på många områden.

Ellen Key lära ha sagt:

Bildning är det man har kvar när man glömt allt man lärt sig.

Om vi ytterligare gör en ordboksvandring definieras kunskap som:

välbestämd föreställning om förhållandet eller sakläge.

Med den definitionen kan man säga för att du ska förstå naturvetenskap måste du först kunna matematik för att förstå fysik, biologi och kemi. Som förlängning av den kunskapen kan du tillämpa detta i tekniken. Ta det fysikaliska och kemiska som påverkar fuktvandring i byggkonstruktioner. För att kunna beräkna fuktvandringen måste utnyttja differentialekvationer för att härled de formler som behövs för beräkningarna. Kunskapen ligger i grunden även på hur man tillämpar kemin för att kunna kombinera olika material. Man skulle kunna säga att man har ett antal ämneskunskaper som man kombinerar för att lyckas.


Ytterligare ett begrepp som florerar i dagens skolvärld är ordet förmågor. Man talar om analysförmåga, begreppsförmåga, metakognitiv förmåga, kommunikationsförmåga och procedurförmåga. Ordboksvandrar vi på ordet förmåga beskrivs den som:

möjlighet att utföra något, som enbart beror av inre egenskaper.

Plötsligt inställer sig en fundering. Om förmågan beror på oss som individer kan man funderar hur läroplansförfattarna och Skolverket tänkt när man kopplar fakta med förmåga. Vad händer om en individ inte har alla de ämnesförmågor som kursplanen innehåller? Är eleven evigt dömd att få ett betyg E om man t ex inte har analysförmågan? Intressanta frågor som jag inte förr tänkt på.


Allt nog, noteras kan att bildning är större än bara de kunskaper vi får till oss i skolan. Men en förutsättning för att kunna vara en civiliserad kultur. För att åter citera Francis Bacon:

Kunskap är makt.

Källor:
Wikipedia
Svensk Ordbok (1986) Esselte Studium
Danielsson, Roger J (1995) - Tjänstekvalitetens hörnstenar, Studentlitteratur (sid 159-162) 

Snälla lärare - en röst

Har funderat mycket kring varför man får olika svar från lärare på hur läraryrket ser ut. Lite av en ögon öppnar blev det när jag läste Leif Lewin rapport om kommunaliseringen. Han ställde den retoriska frågan:

Är lärare en profession i samma bemärkelse som läkare och advokater?

Svaret var: NEJ! Varför då? Jo, för att lyckas förklara måste man gå historiskt tillbaka. Två förhärskande lärarkulturer finns. Läroverkslärarkulturen sprungen ur den akademiska utbildningen. Där katederundervisning var given. Man förutsatte att elevunderlaget var de elever som ville vidare och hade förmåga till teoretiskt tänkande. Folkskolelärarkulturen sprungen ur lärarseminarierna med utbildning för att ge folkskoleelever sitt kunnande för ett vuxenliv.


Lärarskrået är med andra ord en semiprofession enligt Lewin. Manifesterad av de två lärarfacken. Därav förstår man de skilda ståndpunkterna när det gäller vad som är finare och mer krävande än att vara utbildad förskollärare eller grundlärare. Samtidigt synen på statlig skola eller inte. Det är märkligt att ämneslärare, som mentalt fortfarande anser sig vara läroverkslärare, fortfarande 20 år efter kommunaliseringen strävar att få tillbaka sin lönereglerade statliga lönesättning.


En annan fråga som lyser fram i Lewin utredning är hur framtagandet av läroplanerna fortskred. Ungefär 1000 lärare och forskar ingick. Projektledarna fick tydliga problem med dessa två lärarkulturer när man skulle enas om innehållet i läroplanerna. Den ena van vid betyg och bedömning den andra i avsaknad av samma. Resultatet blev att makten övertogs av staten i nya betygssystemet. Lärarna berövades makten över bedömning på så vis att de själva inte kan sätta betyg godtyckligt. De måste vara en översättare av vilka kunskapsmål eleven uppnår i förhållande till givna betygskriterier och nationella prov för nivåbestämning.


Frågan inställer sig samtidigt med följande rader ur regeringsförklaringen 141003:

Förvaltningspolitiken och myndighetsstyrningen prioriteras upp. Professionerna i den offentliga sektorn behöver stärkas. Nya styrmodeller som skapar större frihet för medarbetarna i offentlig sektor ska utvecklas.

Hur ska denna modell bli framgångsrik för att skapa en lärandestyrning byggd på systematiskt kvalitetsarbete med utvärderingar och förbättringar i en tvådelad lärarkultur?

Källa: Staten får inte abdikera - om kommunaliseringen i svensk skola (SOU 2014:5)

Djup mittenfåra

Svensk politik har cementerats i en djup mittenfåra. De påstådda vänstersvängen i svensk politik blåste över mittenfåren i hög hastighet. Åter, det var efter en helt annan skala väljarna valde, det blev mellan rosa och brunt. En värderingsskala i enfrågeformat.


Löfven kommer att få svettiga fyra år om han ska lyckas manövrera politiken på Helgeandsholmen. För från Rosenbad kommer inga förslag som ska sy ihop det som enligt S gått sönder i landet. Regeringsförklaringen är ett under av otydligheter och luftpastejer som inte har ett reellt politisk innehåll för att t ex komma till bukt mot skolans problem, tillväxten och välfärden.


Det stora eller mest flagranta i S politik är företagandet. Endast på tre ställen i regeringsförklaringen nämns grunden för jobbskapandet. Mycket märkligt med en statminister som levet sitt vuxna liv i den sektor som skapar välståndet. Alla frågor som har med jobbskapande och välstånd har han parkerat i råd eller kommittéer. I dessa organ är det bara ord som produceras antingen för att lägga ned besvärliga frågor eller att tillfredsställa något särintresse. Men verkstad blir det inte.


De närmsta fyra åren kan bli förlorade år för att skapa den förändring som behövs i landet. I ärlighetens namn har varken Alliansen eller den nya S+MP regeringen presenterat en ny bild av det framtida Sverige. Var finns Nybyggarlandet Sverige i den politiska kartan?


Media DN, SvD  

Vänteläge i skolpolitiken

Skolpolitiken kommer med stor sannorlikhet att hamna i ett förlamande läge. Ibrahim Baylan är inte precis känd för att vara handlingskraftig. Lika lite som magister Fridolin. Gång på gång görs felgrepp från den tillträdande regeringsalliansen i skolfrågor.


Är det inte S förslaget med obligatoriskt gymnasium så är det nu MP om borttagen läx-rut. Dessa två frågor finns inte politisk majoritet för i riksdagen vad jag kan se. Samtidigt blir man förvånad av de sänkta kraven på behörighet. Att bromsa lärarlegitimationen är en konstig signal. Även om jag personligen tycker att den är missriktad i sig.


Om vi för en stund stannar vid lärarlegitimationen säger den inget om lärares yrkesduglighet att lära. Om den ska få samma status som läkarlegitimationen behöver systemet bygga på färdigheter inte vad man läst. Där räcker det med examensbetygen från läroanstalterna. Tittar vi på en läkarlegitimation krävs det efter färdig examinerade att man genomgår praktik på samtliga discipliner inom läkeriet. När det är gjort erhålles läkarlegitimationen för AT-läkare. Detta borde vara ett krav för att få lärarlegitimationen.


Studerar vi dessutom de andra skolpolitiska förslagen som det finns bred majoritet i riksdagen för är de på inte sätt främjande för att lyfta kunskapsresultatet. Mindre klasser, bra, men var ska lärarna komma från när det saknas behöriga lärare redan idag. Samtidigt är det en kvantitetsreform som på intet sätt ökar kvaliteten i lärandet. Det blir sällan någon effekt med att köra samma upplägg med fler antal.


Borttagandet av läx-rut är nästa frågeställning. Ur något outgrundligt tänkande om rättvisa och jämlikhet plockar man bort något som inte stämmer med det kollektiva tänkandet. Frågan inställer sig då om man ska inför läxhjälp på skolan för alla elever, var tas dessa läxhjälpare ifrån? Är det ordinarie lärare på skolan eller? Om man tänker lasta på mer uppdrag på lärare blir med automatik undervisningen lidande. Ännu mindre planerings- och utvärderingstid är följden. Ytterligare ett exempel på centralstyrning som leder fel.


Skolan behöver friutrymmet att själv organisera sin vardag som nuvarande skollag ger. Det är faktiskt professionen som vet bäst inte ett antal amatörer på riks- eller kommunnivån till politiker.


Media DN  Lärarnas nyheter

Tondövhet

Regeringsbildarna S och MP verkar vara tondöva och nybörjare. En sak att vara Metallbas. Helt annan sak att sitta i riksdagen. Löfven måste vara för mycket präglad av S forma tänk. Vi bestämmer och lotsar genom riksdagen. Så gick det under tiden före Alliansen. Om man som enda parti driver frågan om obligatorisk gymnasieskola bör man fundera över två saker.


Finns det majoritet i riksdagen för det beslutet. För det andra hur väger man ihop sin politik med sammarbetsparten. Nu blev det två plumpar i protokollet på en gång. Man kommer att lida nederlag i riksdagen innan man ens börjat regera. Dessutom kommer man att betraktas som en mycket svag regering.


Hade man varit klok och streetsmart hade man kommit överens om en skolpolitik i S+MP med lärarlöner och mindre klasser. Då hade man framstått som handlingskraftig eftersom den delen kommer att passera riksdagen utan något nederlag.


Det är den politiska dimensionen. För förslaget om obligatorisk gymnasieskola hade klara missgrepp. Skolan är treårig och de flesta elever är 16 år när de börjar i gymnasiet. De har två år kvar till myndighetsåldern. När individen fyllt 18 år har plötsligen ingen skolmyndighet rätt att hålla kvar eleven om hen inte vill. Så vad är vunnet med det. Sedan att tror att dropout löses med ett obligatorium är bra naivt. Här krävs åtgärder som har att göra med hur gymnasiet har förmåga att lära ut.


Men framför allt vilken grundkunskaper har eleven med sig från grundskolan. Det är här krafterna ska sättas in.

Tomma tunnor skramlar mest

Den gamla devisen, tomma tunnor skramlar mest, är kännetecknande för den politik som S+MP vill föra. Inget har de förstått och ingenting kommer att hända mer än ökad frustration för pubertetsungar. Att skapa utökad skolplikt är ett grymt svek mot ungdomar. Resultatet blir bara att eleverna sitter av ytterligare tre år utan någon större effekt.


Det enda som sker att outdrop minskar. Inlåsning av unga i 13 årig skolgång gagnar inte precis kunskapsutvecklingen. Förslaget från S+MP är både befängt och verklighetsfrämmande.


Gäller även den del som har att göra med mindre klasser. Hur tänker de där? Var ska de få lärare till detta? Det är redan idag brist på behöriga lärare. Samtidigt som lärarkåren kommer att minska ytterligare med ökade pensionsavgångar. Eller har S+MP tänkt öka pensionsålder till 75 år för lärare?


Nästa kuggfråga blir: Hur tänker sig S+MP att få igenom sin politik i riksdagen? Med 38 procent av röstunderlaget i riksdagen gäller det att söka allianser. Även om de får med sig V på galenskapen så är frågan, kommer SD att rösta på deras politik? För Alliansen lär inte rösta på denna politik.


Risken är stor att det blir ett politisk dödläge i riksdagen när det gäller skolfrågor. Med få verkliga skarpa förslag. Kanske därmed de styrdokument som redan finns kan få leva sitt liv utan onödiga politisk klåfingrighet från amatörer.


Media DN

Rektor - nutid och dåtid

Dagens rektorer har ett mångfaciterat yrke. I många stycken ett mer krävande jobb än att var börs vd. Rektorsyrket är lagstadgat och kravstället genom skolans läroplan. En börs vd har "bara" att följa de krav som ABL säger. I övrigt är det styrelsen för bolaget som väljer att lägga kraven på vd.


Om vi försöker se hur bilden och uppdraget speglats genom åren kan följande noteras. Dagens rektorer, allt sedan kommunaliseringen, har ett krav på att utveckla och förbättra skolan utifrån resultat. Till detta ett högt krav på ledarskap. Fram till 1958 fanns det få rektorer. De som fanns var på läroverk. I folkskolan var motsvarende titel folkskoleöverlärare. Båda var den främste bland lärare. Pedagogiken stod i centrum.


Efter 1958 i enhetskolans framfart blev alla rektorer oavsett om det var ett läroverk eller folkskola. I och med 1962 års lag om grundskola ökade regelstyrningen. Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna styrde i princip både pedagogik och ekonomi. Rektorer blev bara tjänstemän och administratörer att genomför de statliga reglerna. Inget krav på pedagogiskt ledarskap. Rektorer anställdes av länskolnämnderna.


Från 1991 återgick rektorskapet till att bli en pedagogisk institution. Genom utökat ansvar för pedagogiken och att rektorer blev en kommunal cheftjänsteman förändrades rektorsrollen. Med en mål- och resultatstyrd skola försvann detaljstyrningen av skolan i Sverige. Det var upp till rektorer att ta hand om undervisningen. Men när rektorer blev kommunala chefstjänstemän uppstod ny typer av problem.


Ingen av de berörda hade mognad eller kunskap om det nya styrsystemet för skolan. Med kommunaliseringen var det kommunerna som skulle ha hand om ekonomin och rektorerna skolans vardag. Problemet blev att professionen började misstro den politiska ledningen i kommunerna. Det var två saker som skapade problemen: resurser och tillit. Två faktorer som fortfarande kännetecknar relationen huvudman och rektor.


Detta kan fortfarande, drygt tre år efter nya skollagens införande, tydligt märkas. Många kommuner har ännu inte förstått sitt nya uppdrag, statlig genomförare. Med skolplanens borttagande har den politiska ledningen i kommunen ingen makt över den pedagogiska verksamheten. Det är en relation mellan rektor och staten.


Maktfrågan har förskjutits och fröet har såtts till det omöjliga i rektorsrollen: ansvar utan makt över ekonomin. Här är knäckfrågan: hur ska rektor både kunna skapa en pedagogisk verksamhet som ser till att elever når de kunskapsmål de har rätt till och ha resurser för detta. Som det ser ut idag är det huvudmännen som inte följer bestämmelserna i skollagen om att all utveckling i skolan ska bygga på skolans behov. Fortfarande används generella budget metoder.


Mycket återstår för att få en skola som bygger på mål och resultat i en skön styrning där behoven styr utifrån eleven och undervisningen. Inte kommunalpolitiska utspel vart fjärde år.


För övrig anser jag att rektor är viktiga för att staka ut inriktningen för pedagogiken tillsammans med lärare. Att skapa är lärandekultur.


Källa: Staten får inte abdikera (SOU 2014:5).   

Rackarspel om ministerpost

De kivas om vem som ska bli utbildningsminister i nya regeringen. Magister Fridolin vill lika mycket som förre skolministern Baylan. Vem som är mest lämpad kan man diskutera. Det enda jag noterar är att under Baylan period som skolminister var det lite han uträttade. Han har inte den energi och handlingskraft som behövs. Å andra sidan kanske det är det som behövs nu när Björklund inte längre är minister.


Magister Fridolin upplevs som en snackpåse. En snackpåse som inte kan räkna och som inte vet vad han lovar. Möjligen kompetent ur en skolvardag på en folkhögskola. Hur mycket det räcker till för att förstå de andra skolformerna är en annan fråga.


Med andra ord det är ett val mellan pest och kolera.


Media Expressen

Ordbruka

Läsning och dess förståelse är på tapeten. Det påhejas ivrigt att mängdträna utanför skolan. Att det är förkastligt med nätbaserad läsning. Mycket kan man säga om läsförståelse och skrivkonsten. De är en av de färdigheter man måste kunna för att klara sig i dagens samhälle. Frågan är bara när man börjar mängdträna.


Om jag ser till mig själv som en ordbrukande individ var det inte förens jag började på akademisk nivå jag på allvar började läsa. Läsa sådan som inte hade med teknik att göra. Mitt ständiga svar till mina föräldrar om läxor när de frågade: Jag har läst. Å inte hade jag det. Jag satt hellre med någon teknisk manual eller ritning och byggde mitt lego eller skruva ihop mitt mekano. När man ständigt får höra att man var dum för att man inte stavade rätt eller vände på orden. Då var språk av ondo. Däremot kunde jag språket matematik på mina fem fingra på den tiden.


Vid vilken ålder man börjar läsa är en individuell sak. Här tror jag förskolan har en stort pedagogiskt uppdrag för det uppväxande släktet.


Noteras kan att grabbar kanske inte är så intresserad av att läsa Strindberg, Karin Boye, Hjalmar Söderberg m fl. i tonåren. Det var tjejvarning och vuxenvarning.


Läsandet har sedan blivit en vana för mig. Idag är jag stor ordbrukare. Det finns hopp för uppväxande släkte bara man möter grabbar på rätt nivå. För ordbrukande är en livslångt uppdrag. Tittar jag på mitt andra språk, matematik, så har jag inte tillämpat den på det vistet jag gjorde i unga år. Därför är man inte lika bra på språket matematik idag mer än normalräkning.


För övrig anser jag att daglig träning avgör ordbruket oavsett det är i bokform, tidning eller på en läsplatta.


Media SvD

Brunrosa röra

Ytterkanterna kommer valet 2014 att gå till historien som. Där svenskarna röstade efter övertygelse. Inte det traditionella mönstret. Daniel Suhonen och Enna Gerin går på DN Debatt in på den mera värdestyrda skalan i politiken. Allt ifrån feminismen till neonazistiska strömningar. I valet 2014 har vi fått en brunrosa strömning. Vänstervindarna detta valår har tydligt svängt mot feminismen i Fi. En form av radikalfeminism med rötter i Marxismen. På den andra ytterkanten finns de främlingsfientliga strömningarna med SD som budbärare.


Den traditionella vänster-höger skalan i svensk politik verkar tappat sin betydelse. Kanske inte så konstigt nu när vi lämnat 1900-talspolitiken bakom oss. Med ökad bildningsnivå i samhället försvinner de klassiska politiska dimensionen. Klasskampen är inte lika tydlig mellan kapitalägare och arbetare i en klassiska meningen. Med tiden har kollektivit ersatts av individen. Individen har makten över röstandet genom att gå från partier till individer. Det syns tydligt med det ökande personkryssandet och att medborgarna blivit mer enfrågeorienterade.


Värderingar börjar göra sig mer tydlig i politiken. Ord som feminism, jämlikhet, solidaritet, integration, bildning, m fl blir mer viktiga. Det märks tydligt när de flesta traditionella partierna trängs i mitten när den värdeskapande axeln. Här har de traditionella partierna sin utmaning.


Ytterligare en faktor som gör att rösningsmönstret ändrats är hur samhället är uppbyggt. På 50- och 60-talet minskade bondesamhället. På 70-talet minskade industrisamhället. Tjänstesamhället växte fram under 80-talet. Idag är vi inne i det som brukar kallas för kunskapssamhället. Om endast 23 procent av befolkningen tillhör det som är klassisk arbetarmark är det inte underligt att den politiska logiken förändrats. Samtidigt ser vi idag samma bekymmer inom tjänstesektorn. Där håller de traditionella enkla jobben att försvinna med hjälp av den it-tekniken.


Med det komplexa samhälle som växt fram behövs ny politik skapas. Det är 2014 års val som blir startskottet för denna politiska omvandling. Retropolitik på vänsterkanten har prövats och inte befunnits trovärdig. Inte heller Alliansens ensidiga jobbpolitik. Partierna måst hitta en ny bild av det framtida Sverige och hur man löser samhällets problem.


Media DN            

Ständigt denna budget

Blir lite Ture Sventonsk ibland. Idag kan man notera att Per Westerberg har haft möte med talmanspresidiet. Han utryckte sig rätt precist vad som gäller:

Min uppgift som sonderare måste vara för en regering som har förutsättningar att klara budgetbeslutet i december.

Snabbt inställer sig frågan: hur ska det lösas? Om man har krav på dig att bilda en regering och dessutom att man ska lyckas få igenom budgeten?


En delikat uppgift för en blivande statsminister med det parlamentariska läget i riksdagen efter valet. Om Löfven får uppdraget hur ska han se till att klar budgetbeslutet. Det duger ju inte att bara hyfsa till S+MP budgetar till ett förslag när han exkluderat V. Den budgeten kommer inte att klar riksdagen.


Då måste han se till att få med V. Vad kostar det? Och hoppas på att SD lägger ned sin röst. Det är ju knappast troligt att SD gör. Här kommer SD att utnyttja sin vågmästarroll.


Om Alliansen gör allvar av sitt uttalande på valnatten att de ska lägga fram sin budget som är framförhandla som ett motförslag blir det en rysare. Då finns det möjlighet att SD gör slag i saken och röstar fram Alliansens budget. I det läget tvingas Löfven att administrera Alliansens budget om de vill sitta kvar. Å den situationen är osannorlik. Blir det nyval innan jul?


Media DN

Sverige vi har ett resultat

Väljarna har sagt sitt i riksdagsvalet 2014. Medborgarna har en större makt att säga sitt idag. Man är inte lika trogen som förr. Valet vara ett kraftigt missnöjesval. Inte mot Alliansen i sig som man först kan tro, utan mot etablerade sanningar. Globaliseringens konsekvenser har på fullt allvar givit ytterkanterna råg i ryggen. Både Fi och SD har framgångar även om inte Fi kom in iriksdagen. Deras framgångar speglar en osäkerhet i valmanskåren.


Osäkerheten bygger också på att ingen av de traditionella partierna har lyckas presentera en framtidsbild av Sverige. Var ska Sverige befinna sig i en globaliserad värld. Vad är Sverigebilden. Den har inte presenterats av Alliansen lika lite som S och V har kunnat lyfta sig från sin retropolitik. Vänstersvängen i MP lönade sig inte mer än att de möjligen kan få sitta i en S-ledd regering. V fick dessutom storstryk på sin fråga om vinster i välfärden.


Det parlamentariska läget är knepigt. Ingen av blocken har egen majoritet. S+MP är mindre än Alliansen. Om S, V och MP inte lyckas lägga en hållbar budget och Alliansen lägger sin budget som motion i riksdagen blir det konfrontation. Löfven och Andersson bäddade för den dragskörd de sådde genom att inte släppte igenom Alliansens budget i dess helhet för ett halvår sedan. Nu kommer de få smaka på sin egen medicin.


Sannorlikheten är stor att det kan bli nyval på detta. Om det blir innan jul eller under nästa år återstår att se. Sverige vi har ett resultat: Ny statsminister men svag regering och en splittrad riksdag. 

Gör din plikt

Ordet plikt kan kännas omodernt och skrämmande. Inte nog med att det är snudd på en skyldighet att utöva sin demokratiska rätt är plikten avgörande. Demokrati är inte en självklarhet. Se bara utvecklingen i Hongkong där Peking börjar luckra upp avtalet med Storbritannien om 50 års särställning. Där är demokrati inte längre en självklarhet.


Idag går vi i Sverige till valurnorna och lägger vår röst. En röst för vilket samhälle vi vill ha under kommande fyra år. Då kan ledarredaktionen på SvD ledarsida vara en VDN-märkning över gångna åtta åren.


Samtidigt noterar jag att detta val möjligen för första gången kan bli ett genusval. Kvinnor röstar mer åt vänster och män mer åt höger. OM det bara vore det en könet som röstar vet vi utgången. Här kommer könsblandningen i valmanskåren att kanske avgöra valets utgång. OM mindre män som röstar är valvinden given. OM det är mer män som röstar har vi en annan valvind. OM det är ungefär lika antal män och kvinnor blir det en rafflande historia.


Den som lever får se. Gör din demokratiska plikt.


Media DN, SvD  

PISA-toppen utopi

Utopin i Björklunds önska om att Sverige ska vara i toppen på PISA är att skolan bara ska ägnar sig åt tre saker: läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Två av dem är färdighetsberoende. Läsa och räkna är två olika språk att lära sig att förstå. Därför är det viktigt att i tidiga åren se till att eleven både knäcka koden och förstå innebörd av ord och formler.


Ta bara skillnaden mellan språk och matematik. I språk är en parantes en oväsentlighet. I matematik är det en väsentlighet. Har man inte denna grundläggande insikten fungerar inte resten. Därför bör vi snarare göra som i Finland. Sätt in stödet i unga år inom ordinarie undervisning. Strunta i alla åtgärdsprogram i normalfallet år 1 - 3.


I SvD 140908 intervjuas James Nottingham om PISA och däribland betyg. Han säger:

Problemet är inte betyg i sig, utan hur de används: för att rangordna eleverna.

Där är jag helt med på noterna. Dagens betygssystem är målrelaterat och ska visa i vilken grad eleven själv nått uppsatta kunskapsmål. Inte som i det gamla relativa systemet rangordnas. Här gör sig skolan skyldig till att i stort sätt fortfarande använda det relativa tänkandet. En skam utan dess like. Teoretisk kan det finnas betyget A i en klass i alla ämnen. Det finns ingen rangordnings funktion i ett målrelaterat betygssystem mer än i vilken grad eleven hanterar fakta och förmågan att använda den.


Mycket kan sägas om betyg och färdigheter. Men att bara fokusera på att nå PISA-toppen är fel väg. Lydnad och auktoritär styrning lämnade vi redan på 60-talet i Sverige.


Media SvD

Skolplikt på tapeten

Vad är värst? En tioårig grundskolan eller skolplikt i 13 år. Det kan man ha olika synpunkter på. För det första varför denna eviga skolplikt? Vore smartare om vi genomförde en läroplikt som i Finland. En plikt som inte är beroende av att fysiskt pallra sig till en skola utan att plikten att lära sig. Två vitt skilda synsätt.


För det andra, om vi ska knaggla vidare med skolplikt kan man fråga sig vad som är smartast. Att faktiskt omvandla förskoleklassen till en obligatorisk klass. Eller att låsa in personer i en skola från 7 års åldern tills 19 årsåldern. Hur mycket effekt får man ut av elever som är skoltrötta redan i 14 årsålder om tvånget finns?


Samtidigt kan man fundera på vad har grundskolan då för funktion? Om det är obligatoriskt att gå till gymnasieskolan vad spelar då betyg i år 9 för roll? Man behöver ju inte sträva för att ta sig in på en högre utbildning. Motivationen är inte så hög för sådant i den åldern. Det är få som vet vad de vill i den ålder. Mycket annat som pockar på.


När nu Chicken-racet är över för skolans del kan man konstara att S åkte över stupet eftersom Alliansen hoppade av en dag före.


Media DN

Fel sorts kvalitetsmått

Skoldebatten har vissa inslag av dumhet. En är S krav på samma lärartäthet oavsett driftsform. Förslaget från S är att lärartätheten är det viktigaste kvalitetsmåttet. Man häpnar. En sådan klok man som Löfven har gått på denna nit. De skulle var lika som att säga att vi ska ett givet antal anställda för att producera lastbilar oavsett om det är Volvo eller Scania. Var och en förstår att Volvo har ett sätt att jobba som innebär en given bemanning för att lyckas vara världens största lastbilstillverkare. Scania har gått en annan väg och har en helt annan struktur i sin tillverkning. Därmed ett annat bemanningsförhållande.


Med det sagt inser säkert alla att lärartäthet inte är kvalitetsmått relaterat till det resultat undervisningen kommer att ge. Det är inte mängden skallar som avgör vilket kunskapsresultat som kommer ut av undervisningen. För att göra samma sak med ökat antal personer leder aldrig till efterfrågat resultat utan ökar bara ineffektiviteten i lärandet. Om lärartätheten skulle vara avgörande måste först pedagogiken ändras för att få ut effekten. Det är relationen lärare och elev som avgör.


Dessutom att använda kommunal skola som norm för pedagogiken är även det huvudlöst. Om så är fallet varför har kommunala skolor inte bättre resultat. Jo, för att amatörer till politiker har tagit på sig en större kostym än de mäktar med. Ingen eller få som sitter i de kommunala nämnderna har professionalitet i pedagogik. Då blir det rysligt fel när de som amatörer ska tala om hur undervisningen ska gå till. Utöver det kliver de över sina befogenheter enligt gällande regelverk som skollagen. Undervisningen är något som är lärarnas domän kopplat till läroplanens mål. Inget som den politiska nämnden överhuvudtaget ska bry sig om.


Så S har hittat fel kvalitetsmått. Det borde Löfven veta från sin tid som fackbas.


Media SvD    

Käbbel

Valdebatten om skolan i "Världens bästa skitskola" var en annorlunda upplevelse. Var fanns skillnaderna? Möjligen att Jonas Sjöstedt fortsätter sitt "Chicken-race" om vinster i välfärden. Programmet urartade i käbbel om vems felet är att svenska elever tappat i mätningarna i PISA när det gäller läsförståelse, matematik och naturkunskap. Inte särdeles konstruktiv.


Vore bättre att politiken skapade en nationell samling när nu de politiska skillnaderna är små mellan partierna. Dock kunde man se två saker som stack ut. Den första, vinsterna i välfärden. Andra var synen på vem som ska vara huvudman för skolan. Här var det tydligt att det finns tre tydliga politiska alternativ som hade samsyn. SD-V-FP är de tre partier i riksdagen som vill ha statligt huvudmannaskap. Frågan inställer sig, hur har man tänkt med alla fristående skolor i en värld där staten är huvudman?


En annan konstig signal i debatten var frånvaron av de tre övriga Allianspartierna. Är det så att närvaro av övriga tre partiledare skulle spräckt Alliansens syn på skolan. Finns det en intern spricka som man inte vill vädra offentligt? Fundera kan man, blir lite konspiratoriskt. Men signalen ger konstiga vibbar.


Kontentan är även att allt det politiken pratade, under debatten, var mer kosmetika än faktiska åtgärder för att lyfta skolan. För det krävs det helt andra saker. En affär mellan eleven och läraren.
Media DN

Planekonomi prövad och befunnen oduglig

Ingenting har de hört. Ingenting har de lärt sig i V. Speciellt inte nya hövdingen. Han har inte noterat att Berlinmuren fallit. Han har inte noterat att planekonomin har fallit för den inte fungerar i praktiken. Politiker som ska leka samhällsgenomförare kommer alltid att misslyckas. Mig veterligen har inte socialismen fungerat i verkligheten. Kollektiv är inte lättstyrda. Alla samhällsystem som byggt på en styrande elits fördelar har förr eller senare gått under. Det må vara feodalismen eller socialismen.


De förslag som Jonas Sjöstedt förselår i sitt debatt inlägg på DN Debatt (140822) tillhör paradgrenen i oduglighet. Kommunalt veto. Skulle fritidspolitiker i kommunen vara skickade att avgöra etableringar av skolor? När de inte ens vet hur man ska styra dem? Tänket med politruker ger kalla kårar utefter ryggen från en tid som försvunnit. Systemet innebär bara korruption och maktmissbruk hos en liten styrande elit.


Stopp av nyetableringar. Man tar sig för pannan. Hur tänker karln? Inte bygger det på kunskaper. Lika med lag om skattemedel. Tror Jonas Sjöstedt på allvar att han kan stoppa kapitalet vid nationsgränsen? Då är han olovligt okunnig. Kanske gick så länge vi hade en valutareglering. Konsekvensen av den såg vi resultatet av under 90-talskrisen. Kapitalet är globalt vare sig V och Jonas Sjöstedt tror något annan. Nästan så man tror att Jonas leker med nationalgränsen som SD.


Oligarkernas myndighet Välfärdsmyndigheten. Något mer korkat får man leta efter. Politruker á la sovjeter och dess hejdukar. Man undrar hur en så pass modern yngling kan komma på något så kontraproduktivt. Man bävar.


Om Löfven ska kampera ihop med V är jag allvarligt oroad. Då kommer samhället göra en kraftig vänstersväng med oanade konsekvenser. Det är som att släppa upp anden ur flaskan. Skulle dessutom Fi komma in i riksdagen blir det djup allvarligt. Inte nog med att Fi snott V feminism, vi får sudd på en revolution som skickar tillbaka samhället 100 år i tiden. Då kan vi glömma allt vad välfärd heter.


För den politik V vill driva är genusmässigt gubbväldets. Kvinnor gör er ingen föreställning om att ni får göra er fria och skapa verksamheter i välfärden. Det får bara gubbarna med att trycka böcker, tillhandahålla hus, datorer, vägar, järnvägar, mm.


V väg är för länge sedan beprövad och funnen oduglig.


Media DN 

Att vara eller inte vara bedömd

Man blir lite Mel Brooks, att det våras för Hamlet, när man hör och lyssnar på betygsdebatten. Betygens vara eller inte vara. Betyg bygger på en mätning vid ett givet tillfälle, en summativ bedömning. Wikipedia definierar detta:

Summativ bedömning är en form av bedömning som summerar en persons samlade kunskaper vid ett specifikt tillfälle.

Om vi utgår från det är det kunskapen vid en given tidpunkt. Använder vi dagens betygssystem för att bygga vidare på detta innehåller den kunskapskrav och mål. Den summativa bedömningen ska då relateras till i vilken grad eleven nått uppsatta mål vid ett givet tillfälle.


Detta är utgångspunkten för den formativa bedömningen som är en bedömningsprocess. Tar vi hjälp av Wikipedia definieras detta:

Formativ bedömning är den kontinuerliga bedömningsprocess, minut för minut, timme för timme, där elever får en förståelse för vad som ska läras och olika kvaliteter i lärandet och där läraren genom sin bedömning anpassar (formerar, därav begreppet) undervisningen så att den bättre möter elevernas omedelbara inlärningsbehov. Bedömningen innesluter en åtgärd och bidrar till förståelse för hur "koden ska knäckas".

Går vi till Hatties stora metaanalys Visible Learning, vad som påverkar studieprestationen, finns intressanta slutsatser att göra. Den absolut största effekten är Självskattning av betyg/elevens förväntningar. Den har en terminantvärde på 1,44. Dagens betygssystem förutsätter att eleven sätter sina egna kunskapsmål. Ges eleven den möjligheten kommer lärandet att bli stort om man ser till Hatties forskning. Därmed har vi rätt system. Problemet är att skolan och lärarna inte tycks se denna koppling.


Andra faktorer som avgör är formativ bedömning (0,90) och lärarnas trovärdighet (0,90). Med andra ord summativ bedömning måste kopplas till den formativa bedömningen. Samt att lärarna har en trovärdighet både i bedömningsförmågan som lärande förmågan. Alla vet vi att de lärare som vi minns var de som hade förmåga och trovärdighet i sin undervisning även om ämne i sig var urtråkigt.


Det som kan störa i debatten om skolbetyg är att både forskare, lärare, skolledning och föräldrar diskuterar och tänker utifrån det relativa betygssystemet. Det systemet mätte på inte sätt kunskapsprogression. Den byggde på kunskaper in-kunskaper ut i ett normalfördelat förhållande i konkurrens. Om professionen började se betygen som elevens lärandemål och kopplar det efter betygskriterierna som kriterier för måluppfyllelse istället så slapp vi den mer eller mindre ideologiska forskningsdebatten.


Andra faktorer för lärandet som tas upp är det här med lärarnas ämneskompetens. Viktigt i sig för att kunna undervisa. Tron på att det är avgörande för studieprestationen omkullkastas av Hattie mätningar. Determinantvärdet är så lågt som 0,09. Allt under 0,40 har lite eller ingen påverkan på studieprestationen. Det är HUR (lärarnas trovärdighet) som avgör inte VAD (ämneskompetens). Den klassiska relationsförhållandet i mötet med elever.


Källor:
Lgr11
Hattie, John (2012) - Synligt lärande för lärare. Natur&Kultur.
Wikipedia
Media SvD

Kravnojan fortsätter

Sänkta krav är inte problemet i skolan utan skolans oförmåga att omvandla dem till rätt sorts pedagogik. Använder lärarna kursplanen för att omvandla den till mål för varje enskild elev? Skulle inte tro det. Man trilskas fortfarande med att ha en undervisning för normalbegåvade elever.


För det märkliga är att lärare skriker på ändrade kursplaner. De själva har varit med och utformat dem. Åtminstone 1000 av deras kollegor. Är det så, hemska tanke, att lärare inte klar av språket i kursplanerna.


Den kritik man kan rikta mot kursplanerna är inte de centrala innehållet. VAD eleven minst ska lära sig utan kunskapskriterierna för betyg E, C och A. Dessa kriterier är ett under av otydlighet kryddat med värderord. God, bra och andra värdeord ger ett godtycke i tolkningen av betygskriterierna. Samtidigt dristar jag mig till att säga att bedömningskunskapen i lärarkåren är si och så. Ingen enhetlighet vare sig på sättet att bedöma som hur man gör bedömningen enhetligt.


Jag har sagt det förr och återupprepar det igen. För att man ska råda bot på godtycket i bedömningar måste två saker ske. Skapa tydliga kunskapskriterier per betygssteg, det jag gissar att Birgitta Åkerman eftersöker. För det andra måste en kalibreringsverksamhet av bedömningar till i lärarkåren precis som i certifieringsbranschen för ledningssystem. Här borde Skolverket ordna återkommande kalibrering av landets betygssättande lärare för att komma bort från subjektivitet och godtycke.


Så goda debattörer, det är inte sänkta krav vi ska ha på elever, det är lärare som ska ha förmåga att tillämpa styrdokumenten på rätt sätt.


Media DN  

Farligt recept

Stefan Löfven har sommartalat och ställt ut skolrecept som är farliga. Skolplikt i tolv år är fel väg. Hur gör vi med de 15 procent av eleverna som inte är studiemotiverade eller har problem med teoretisk bildning? Definitivt inte att låsa in dem en studiegång.


Under en tre årsperiod från fjortonsårs ålder är det oftast annat som pockar på. Eleven går från att vara barn till ung vuxen. Med hormonstormar och humörsvägningar. OM man ovanpå det inte har de biologiska förutsättningarna för teoretiskt lärande är det ett fängelse man skapar.


En bättre lösning vore att se till att de som är skoltrötta och inte just då orkar läsa vidare ges möjligheten att bryta studierna. För att sedan ta igen det i vuxenutbildning eller folkskolor. Utbildningar som ska ha samma examensrätt som det ordinarie gymnasieskolan.


S vägval är definitivt inte främjande för individen.


För övrigt anser jag att vi skrotar skolplikten och ersätter den med läroplikt som i Finland.


Media Sydsvenskan

Frid vare med oss

Rubriken till detta blogginlägg är rubriken på en av de pedagogiska berättelserna i boken Läraren inom mig. I tretiofem personliga berättelser tar Anne-Marie Körling oss med i en pedagogisk berättelse om saklighet och skam. Där misslyckande och slukhålet förvandlas till lärande i en lärandegrop. Misslyckandet är avgörande för lärandets framgång. Både för eleven och läraren. Anne-Marie skriver om misslyckandet såhär:

Jag postade aldrig mitt avskedsbrev. Jag fortsatte mitt läraryrke. Genom att få ökad gemenskap kring det jag faktiskt hade utvecklat och lärt, genom att se till det jag kunde och utmana mig att tänka om mitt förhållande till utmaningar kom jag att se att jag var en lärande lärare. Mina elever må skriva avskedsbrev. Men som lärare är jag där och fångar upp dem innan de gör det till verklighet.

En sann beskrivning av hur alla lärare borde se på sitt yrke. Man är inte som lärare eller för den delen annan yrkeutövare färdiglärd för man har en examen eller en legitimation. Det är bara beviset på viss färdighet för att börja jobbet. Lite som det här med körkortet. Det var ju inte beviset på att man var Tarzan på att köra bil utan bara intyget att nu är det ut och öva.


Har du inte läst någon pedagogisk litteratur på länge är denna bok avgörande för dig som vill utveckla dig i ditt yrke. En lärare som håller sig till saklighet och inte räds skammen och misslyckandet. En lärande lärare utifrån en lärande läroplan.

Krav innebär inte hjälplöshet

Skolan är till för lärande. Några läkare och psykologer tar upp problemet med den del av eleverna som inte har förutsättningar. Man tar då den lätta svängen och ifrågasätter kraven:

Dagens läroplan ställer ökade krav på elevers förmåga att självständigt planera sin kunskapsinhämtning, på att analysera och reflektera; det vill säga på de kognitiva/exekutiva funktionerna. Dessa förmågor utvecklas hos barn över tid, men inte heller här har kravnivån i skolan satts i relation till vad man kan förvänta med hänsyn tagen till barns ålder, mognadsgrad och eventuella svårigheter inom ett eller flera funktionsområden.

Om vi gör en jämförelse med nu och då är ett betyg 1 i det gamla relativa betygssystemet inte lika med betyget E i det nuvarande målrelaterade. Därmed är kraven högre. Högre därför i det gamla betygssystemet mättes bara kunskaper in - kunskaper ut i en relativ skala i konkurrens med klasskamraterna. I den nya testas elevens förmågor att relatera kunskapen i förhållande till sina egna mål och kunskapskraven.


Här misslyckas skolan. I skollagen finns krav på skolan att informera om hur bedömning går till utifrån kunskapsmål till elev och föräldrar. Hur många lärare och rektorer gör det idag? Kör man på som man alltid gjort? För de kunskapskrav som finns i skolan bygger på en progression från år 1 till 9. Med andra ord måste skolan alltid anpassa hur man bedriver lärandet utifrån varje elev. Det går inte att bedriva en undervisning utifrån normalbegåvades förutsättningar.


Den finska skolan sätter in tidiga insatser för att hjälpa barn som får problem med lärandet. Specialpedagogerna har en större uppgift i åren 1 - 6 än 7 - 9. Samtidigt som eleven har en egen läroplan i den finska skolan. Den kan jämföras med de IUP som finns i svensk skola men som tillämpas på varierande sätt. Tar vi barn med läs- och skrivsvårigheter finns det en metod som heter Kiwimetoden som framgångsrikt tillämpats på Nya Zeeland. Tänk om fler använde metoden i tidiga åldrar kanske vi inte hade de problem vi ser idag.


En annan svaghet i den svenska skolan är hur man tillämpar det här med särskilt stöd. Åtgärdsplaner upprättas i mängder. Problemet läggs på eleven inte att skolan ska ändra sitt sätt att lära. En stor bov i varför inte åtgärdsplanerna blir verkningsfulla är att de behov som definieras i dem inte utvärderas. Har eleven fått den hjälp som skulle åtgärdas? I de flesta fall har lärare och skola brustit i tillämpning. Något som oftast kommer fram i tillsynen som Skolinspektionen gör.


Ska vi sänka kraven i skolan? Nej, däremot ska skolan med dess lärare och rektorer skapa arbetssätt så att pedagogiken blir verkningsfullt. Den möjlighet har givits dem i de styrdokument som gäller sedan drygt tre år. Börja tillämpa det NU!


Media DN  
Kiwimetoden 

Mormors lilla kråka

Mormors lilla kråka skulle ut och åka,

Ingen hade hon som körde.

Mormors lilla kråka skulle ut och åka,

Ingen hade hon som körde.

Än slank hon hit,

Än slank hon dit,

Än slank hon ner i diket.

Första avsnittet av den nygamla UR-serien "Världens bästa skitskola" sändes den 5 augusti 2014. Programmet berörde kommunaliseringen för 23 år sedan. Efter att sett programmet med intervjuer av kommunala politiska företrädare slog det mig att körkunskapen på skolan var lika som kråkans förmåga att köra i barnvisan.

Kommunerna har ett statligt uppdrag att styra och genomföra lärandet hos kommande generationer. Ett uppdrag som innebär att kommunalt hittepå inte är giltiga i själva undervisningsdelen. Det är förbehållet rektorer och lärare. Då känns det en smula beklämande att höra och se de företrädare för de kommunal facknämnden "Barn och utbildning" så öppet visa sin okunskap om vilket uppdrag de har.

Det man ställer sig som första fråga är: hur har Skolverket lyckats med sin utbildning av huvudmän i nya skollagen och läroplanerna? Uppenbarligen är det en klar brist. När företrädarna gör sig till tolk för att de har liten eller ingen kunskap för det de är satta att genomföra skräms man.

Staten skapade en ny statlig rektorutbildning för några år sedan. En liknande uppbildning borde skapas för de förtroendevalda i kommunerna. Det går inte i längden att ha förtroendevalda ledamöter för kommunens största kostnadspost som bara sitter där på politiska meriter. Det fordras systemkunskap över hur skolan ska styras. Dessutom är skolan inte en kommunalpolitisk fråga i den meningen att kommunen själv kan välja skolans styrning och innehåll. Lagen är där tydlig. Kommunerna ska styra utifrån de nationella målen i skollagen (4 kap 5 §) och dessutom har kommunen som huvudman tre uppdrag: planera, följa upp och utveckla utbildningen (4 kap 3 §). Detta ska göras utifrån de behov som varje skola har. Utvecklingsarbetet är ett bottom-up uppdrag för huvudmannen inte uppifrån och ned.

Så det stora skolpolitiska uppdraget på riksdagsnivå under kommande mandatperiod borde vara att se till att skapa en utbildning som är obligatoriska för de nämndmedlemmar som ska axla uppdraget i en "Barn och utbildningsnämnd".

Media URPlay   

Sudderi

Sudderi skulle man önska sig ibland. De där stunderna när man känner sig urusel av en eller annan anledning. Tycker det lät så befriande med eleven som Anne-Marie Körling hade som ställde följande fråga:

Kan man sudda inne i huvudet?

Givetvis är det inte fysiskt möjligt. Inte ens psykiskt möjligt. Hjärnan har ju en förmåga att både minnas fakta och känslor.


Tro dock att det skulle vara frestade den möjligeten att radera det som är obehagligt. Gissar att många efterlevande från Utöya skulle tycka det var skönt. Tur att det inte går att sudda ut det som gör ont. Eller det som misslyckats. Då vore man ingen människa.


Men det är en svindlande tanke att kunna sudda inne i huvudet.  

Offret har ett pris

Tre år efter det ofattbara på Utöya söker överlevande och nära och kära svar på sina frågor. När man hamnat i "slukhålet" är chocken och intigheten det stora. Så småningom börjar den bottenlösa sorgen göra sig påmind. Den där ständiga saknaden över att aldrig få svar på de frågor man aldrig hann ställa och de där om konsekvensen av sitt handlande.


Nelly Rasmussen ställer frågan undrande om hennes storebror Henrik Rasmussen handlande:

Förstod han konsekvenserna när han hoppade framför flickan och tog kulorna?

En fråga som för alltid kommer att vara obesvarad. Det är en av alla dessa konstiga frågor som dyker upp i huvudet under sorgeprocessen. Det finns alltid någon anledning till vårt handlande i en given situation. Det är väl den enda tröst man kan ha i det bedrövliga.


Det ovanliga i samband med tragedin för tre år sedan är den enighet som Norge uppvisade. Möjligen ett arv från andra världskriget. Nu har tiden gått och meningsskiljaktigheter börjar komma upp till ytan. När dagen idag firas är det en helt annat politisk landskap i Norge. Med en högerregering som inom sig har ett främlingsfientligt parti. Är det så att det som hände 22 juli 2011 var ett slag emot vänsterkrafterna i Norge och framförallt Arbeiderpartiet? Den tanken börjar dyka upp och bli tydligare. Inte nationen Norge.


Fokus lades mycket i början på jihadister och religionskrig. ABBs handlande gjordes utifrån ett fascistiskt religiöst perspektiv, tempelriddarna. Diskussionerna har kantrat till att vi sak vara varsamma med högerkrafterna och näthatet. Bra. Men glöm aldrig bort att man har liknande autonoma krafter på vänsterkanten. Lika beredda att ta till våld för att nå sina syften. Det är lika förkastligt som högerkrafterna. Det ruskiga i det hela är att dessa våldskrafter kindnappar religionen för sina syften. Må vara ABB, Nazismen eller ISIS. Allt blir en Mambo Jambo eftersom samtliga tre världsreligioner är inblandade i politiskt smutts kastning och de härstammar ur samma tradition.


Samtidigt kan vi notera att altruismen segrade på Utöya. De som offrade sina liv gjorde det för andra. Ett drag hos alla som räddat människor från svåra saker som Förintelsen och andra katastrofer. Atle Dyregrov, speciallist på klinisk psykologi vid Centrum för krispsykologi i Bergen säger om dessa människor:

Empati var den gemensamma nämnaren för de människor som räddade liv. De visade kärlek och omsorg. På Utöya var det flera ungdomar som visade att de omfattade dessa värden och begick hjältedåd.

Media: SvD
Tidigare blogginlägg i ämnet:
Overkligheten i naborlan
Grandet i sin nästas öga
Stolen with pride
Mambo Jambo      

Levande läroplaner

De skolformsvisa läroplanerna har en uppbyggnad och innehåll av både elevmål för lärandet och kunskapsmål. Det senare saknad i förskolan. Man kan se olika på de nationella målen. Man kan använda dem som en kravlista utan att fundera på VAD och HUR de ska realiseras. Många gånger pratar kollegiet om innehållet. Tyvärr stannar det bara vid prat.


I sin bok Läraren inom mig skriver Anne-Marie Körling följande:

Vi får en läroplan. Läroplanen är en bok. Men det blir ingenting av den utan vår förmåga att omsätta de. Ge den liv.

Helt rätt. Bara prat eller diskussion är inte förmåga. Det gäller att gå från ord till handling. Anne-Marie förslår att omvandla meningarna till frågor istället. Förtjänstfullt gör hon det. Frågorna hon exemplifierar är VAD man gör för något. Bra i sig men är ändå inte tillräckligt.


Det finns fyra generella frågor som skulle kunna ställas:

1. HUR gör ni för att...
2. I vilken omfattning gör ni det?
3. Vilket resultat ger det ni gör?
4. Hur utvärderar och förbättrar ni det som görs? 

Läroplanens mål innehåller kravet på en målstyrd undervisning. Till det finns det ett antal riktlinjer: Alla ska..., Lärare ska...Dessa är underlaget för att diskuterar HUR ni ska göra saker. I sociala medier förs en diskussion om förstelärarnas uppdrag. Förstelärare är de som på ett eller annat sätt varit duktiga i undervisningen. Kanske deras uppdrag mer skulle fokusera på att vara de där pedagogiska ledaren i arbetslaget eller ämneslaget.


Uppdraget är viktigt. Allt för ofta saknas en röd tråd i undervisningen. Är det så att samma undervisningsinnehåll i förskoleklassen som sedan upprepas när eleven går i år 2? Sådant händer och är ett tecken på att bristande kommunikation mellan lärare. En annan följdeeffekt blir att eleverna tröttnar för detta har man redan gjort. Här spelar försteläraren som den samlande pedagogiska kraften att skapa röda trådar i kollegiet.


Med kravet på systematiskt kvalitetsarbete kan detta vara ett bra sätt att även involvera elever och föräldrar i arbetet. Exempelvis skulle man kunna få med bedömning av olika skolsituationer baserat på läroplanen. På det sättet får skolan möjlighet att göra en självvärdering hur det fungerar enligt kravet på allas delaktigtehet (skollagen 4 kap 4§).


Det är avgörande om förskolan och skolan ska förbättras att ständigt göra det utifrån styrdokumenten. Skolans uppdrag vilar på skollagen och läroplanerna. Lösa diskussioner gagnar till inget. Eller för att citera Anne-Marie:

Varför hukar jag med mitt innehåll? Denna ryggrad!

Källa:
Körling, Anne-Marie (2014) - Läraren inom mig. Lärarförlaget
SIQ-modellen, Institutet för kvalitetsutveckling.