Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

fredag 31 januari 2014

Osunt ledarskap

Hoten i skolvardagen läser jag. Tråkigt. Men tyder klart på en krypande osund ledarstil hos skolledningar. Samtidigt kan man fundera på hur man organiserar verksamheten. I en Facebookgrupp diskuteras skolans problem och vad man kan göra åt saken. En kommentar är som följer:
Prov betyg och "alla ska bedömas utifrån samma mall" styr, i stället för att lustfylldhet, intresse, förutsättningar, förmågor och kreativitet får vara ledstjärnor.


En mycket talande bild. Skolor där man försöker sig på att ha stökiga individer utan resurspersoner i form av utbildade specialpedagoger är dömt att misslyckas. Frågan om att alla ska bedömas utifrån samma mall skapar de hot och spänningar som leder till ökat våld.


Ledarskapet är fegt och undanglidande när man hela tiden döljer sig bakom att vi inte har råd. Man kommer aldrig att ha råd. Frågan är snarare vad man vill med sin verksamhet. Var finns visionen? Var finns kärnvärdena? Var finns den pedagogiska idén? Var finns det sociala kontraktet mellan föräldrar-elev-skola? Utan svar på dessa frågor kommer vi alltid att se problemen när vi kollektivit försöker lösa skolans problem med samma mall.


För övrigt anser jag att rektorer ska ha ett professionellt ledarskap som innebär att lyfta verksamheter utifrån individen. Inte kollektivet. Det har de betalt för.


Media SvD1, SvD2

onsdag 29 januari 2014

Okunnig tillämpning

Offentliga institutioners styrning är ett omhuldat diskussionsämne mellan de som vurmar för det gamla sättet att styra och de som vill ha ett målinriktat dito. Under 80-talet började nya influenser styra bort från en regelekonomi till mål- och resultatstyrning. Det började på områden främst i skolan i samband med kommunaliseringen. Därefter följde omsorgen. Försök inom sjukvården har gjorts med skiftande framgångar.


Nu har tiden kommit till universitet och högskolor. Några dignitärer inom forskningen uttrycker sig på följande sätt på DN-Debatt (140129):
Inom organisationsteori används i dag svepande begreppet ”New Public Management” (NPM) för att beskriva en mångskiktad tendens inom statlig förvaltning som gradvis införts över hela västvärlden från sjuttiotalet och framåt. Med modeller hämtade från näringslivet omstöptes stegvis statlig verksamhet i termer av mål- och resultatstyrning. Eftersom dessa nya modeller inte längre utgår från att leverantören i sin yrkesutövning ska betjäna helheten, utan bara sig själv, skapar de behov av överordnade strukturer för ”kvalitetskontroll”. Vi har sett det i vården och vi har sett det i skolan. Nu drabbar det alltså också med full kraft akademien.
Okunskapen om tillämpningen av mål- och resultatstyrning är tydligen djup. För det första finns det inte någon form av kvalitetskontroll i näringslivet. Det är drygt 40 år sedan något sådant fanns där. I dag arbetar man efter principen att det jag lämnar i från mig till nästa i kedjan ska vara "rätt från mig". Med andra ord ska jag ha klart för mig vilka kvalitetskrav som finns på den tjänst eller vara jag tar fram och att den ska vara felfri när den lämnar mig.


Mål och resultatstyrning bygger på Deminghjulet, PDCA-hjulet, Förbättringshjulet eller vad man kallar det: Planera-Göra-Utvärdera-Förbättra. Mål måste alltid utgå från det resultat man uppnått i cykeln. Resultat är inte bara ekonomiska som man förleds att tro när man läser debatten. Även forskningen kommer ut med resultat som ska utvärderas och dra slutsatser kring: nådde vi dit vi ville. Hur man organiserar verksamheter är avgörande för effekten av det man gör.


Om man obegåvat bygger hierarkiska strukturer i stuprör är man fel ute. Alla verksamheter, oavsett driftsform, bör organiserars utifrån globala processer. Inom sjukvården efter medicinsk disciplin. I skolan efter undervisningen. Ta cancervården som ett exempel. Skapa vårdprogram på global nivå nationellt eller regionalt för de olika cancertyperna. Se till att vårdkedjan fungerar inom en region utan att patienten behöver funderar på var och när behandlingen ska ske. Sätt mätbara mål för verksamheten och mät utfallet. Utfallet eller resultatet ska jämföras mot de mål som är satta. Inget annat.


Granskningen av en verksamhet bör man fundera på om det ska ske i slutna system eller öppna. Debatten om detta var stor för tjugo år sedan när vi gick från nationellt styrande regelsystem som typgodkännande av varor av myndigheter som Statens Provningsanstalt och Boverket. När vi närmade oss EU övergav vi vårt slutna sätt till ett mer öppet sätt. Tyvärr har vi fått tillbaka det slutna sättet i de samhällsdelar som inte EU påverkar dit utbildningen hör. Även om en viss validering görs när det gäller examina. Här måste staten hitta ett mer begåvat sätt att göra granskningar och inte tillsyn eller kvalitetskontroll. Lösningen på detta är att åter försöka ta till sig hur man systematiskt och strukturerat jobbar med ständiga förbättringar som ledstjärna.


För övrigt anser jag att alla verksamheter mår bra av att vara mål- och resultatstyrda.


Media DN 

måndag 27 januari 2014

Trist retorik

Skolan saknar inte resurser. Det är en myt på hög nivå. Trist att åter läsa Ibrahim Baylan retorik i slutet på ett i övrigt intressant debattinlägg kring skolkommissionen.


Sverige satser 6,3 % av BNP på skolan. Detta ska jämföras med OECD genomsnittet på 5,7 %. Samtidigt är det beklämmande att staten ska satsa om S får som de vill. Det skapar bara att de som har makten över genomförandet fortsatt håller sig under radarn. Det löser inga problem med rätt rådiga rikspolitikers drömmar.


Om staten vill driva genomförandet måste hela finansieringen av skolsystemet ändras. Tillbaka till länskolnämnds tiden före Persson verkar då mer logiskt istället för skvätta pengar över kommunerna.


Media SvD

tisdag 21 januari 2014

Framtida berättelser

Politik är att vilja, sa Olof Palm. Dagens politiker tycks snarare vilja berätta nostalgin om ett samhälle vi för länge sedan lämnat. Lösningar på framtidens problem med gamla berättelser är inte framgångsrik politik.


Ingen av de etablerade politiska partierna verkar ha en berättelse om framtiden. SD vill ha tillbaka bondesamhället där knappt några invandrare fanns. S vill tillbaka till ett samhälle vi hade på 60-talet. De har gott sällskap av LO. V fortsätter sin inslagna väg de haft sedan partisprängningen från S 1919. MP, C, FP och KD har en odefinierad plats i den politiska berättelsen. M vill behålla det som varit och fila i skatteskalor och snabbt krypa in under vänsterretoriken genom att skjuta frågor till utredningar.


Politiken idag har inte svaren på framtiden. Mycket beror nog på att partierna fjärmat sig från de kärnvärden de en gång byggde sin politik på. Kärnvärden som alltid ska finnas som grund men vars innehåll förändras över tiden. För att partierna ska bli framtida politiska krafter måste de starta om resan och utgå från dessa kärnvärden. Men då berätta hur dessa kärnvärden ska lösa problemen i en värld som är transparant och blixtsnabb i den digitala världen. Hur löser man individualism, gränsöverskridande, ekonomisk snabbrörlighet och sekundsnabb informationsdelning? Där ingen sitter på monopolet över politiska lösningar.


Många frågor men än så länge få svar. Det går inte att berätta "gamla" Astrid Lindgrensagor. De måste omdefinieras till den tid och framtid som vi ska möta. Det är politisk vilja.


Media SvD

Hukande politik

Skrämmande nog verkar dagens politiker inte våga ha en egen åsikt. Alliansregeringen duckar för vänsterretorik och döljer frågor i utredningar som kommer med resultat efter valet. LO svänger om vinstförbudet och vill att politiken inte ska påverka hur lösningen ska se ut. Det ska parterna göra i slutna rum.


Allt så feltänkt att man blir mörkrädd. Peter Norman gör sig skyldig till att bland ihop långt ägande med långsiktig verksamhet. Dessa två är inte något som hör ihop. Ägandet ska alltid vara rätt vid den punkt och framtid ett företag har. En del ägare är bra på att skapa jordmånen i uppbyggnaden. Dessa ägare är sällan bara i ett förvaltningsstadium. Alltid viktigt i en organisation är dess långsiktiga överlevnad.


Därför blir det ett slag i luften när man försöker sig på att lagvägen hitta något om vad långsiktigt ägande skulle vara. En tal exercis är föga konstruktiv. Ägandets längd är inte avgörande utan ägares uthållighet i förhållande till verksamhetens utveckling.


Nog om det. Vi behöver nog i valrörelsen få en tydligare diskussion utan att vänstern har tolkningsföreträdet. Var är de politiska bilderna om framtiden från Alliansen.


Media DN, SvD    

söndag 19 januari 2014

Okunskapens retorik

Något mer okunnigt uttalande får man nog leta efter:
Vet man inte skillnaden mellan att bygga ett sjukhus och att driva ett, ska man nog inte driva ett sjukhus.
Uttalat av Jonas Sjöstedt i Agenda den 12 jan 2014.



Det finns ingen skillnad mellan att bygga ett sjukhus och driva ett sjukhus. Båda utgår från kunskapsinnehållet i verksamheten. Den som förleds att tro att priset att bygga ett hus bygger på den fysiska byggnaden lever kvar i en tid då arbetskraften var viktig. Genom rationalisering och metodutveckling har mankraften i själva byggandet minsta över tiden. Ändrade metoder att bygga innebär att kunskapen och tiden är avgörande för dess framtida utnyttjande.


Samma gäller tjänster. Även om det idag ödas en energi på handkraft i offentliga tjänster finns det mycket att göra för att effektivisera tjänster. Det gjordes i privata tjänster för en tjugo år sedan. Då var snacket precis som i de offentliga tjänsterna idag. Vad som krävs är att kunskapsinnehållet i tjänsterna ökar och där med frigör tid till verklig tjänsteproduktion. Så sker dessutom på olika håll i vården, skolan och omsorgen utan att personalen springer benen av sig. T ex finns det en avdelning på ett sjukhus som har kunnat minska sina kostnader med 30 % att jobba smartare. Man tog död på många tidstjuvar och onödig byråkrati.


Så Jonas Sjöstedt gör sig en björntjänst i sin politiska retorik med sådan uttalanden. Det är bara en retrotanke i retoriken från den tid där mankraft var viktigt både i industrin och tjänster. Så det vore mer klädsamt att inte använda politiken på det sättet som görs från vänstern. Dessutom innehåller den ett förakt för jämställdhet. Det är helt ok att verksamheter som styrs av män får göra vinst medan de som styrs av kvinnor inte gör sig besvär. Utöver det är det oroande att LO går i takt med V i denna fråga.


Media DN, SvD

lördag 18 januari 2014

Under radarn

Lärarlyftet II verkar inte dra lärare till fortbildning. Skrämmande att lärare inte har ämneskunskap i de ämnen de undervisar i. Utan denna finns ingen trovärdighet i lärandet. Inte undra på att vi sjunker i PISA om vi har lärare som inte kan matematik och naturvetenskap. Samtidigt funderar man på varför svensklärare inte lyckas lära ut läsförståelse.


Dessutom är det oroande att huvudmän åter uppträder som lagbrytare när det gäller kompetensutveckling. Lärarna har laglig rätt till fortbildning enligt skollagen (2010:800). Åter visar det sig att huvudmännen håller sig under radarn för att slippa sitt ansvar. Är det så att arbetsgivaransvaret ska flytta från kommunen ner på varje skola? Är det så att skolor och dess rektor ska vara de, som i ett led av den pedagogiska utvecklingen, beslutar och betalar den kompetens som behövs för att klar kärnuppdraget lärande?


Vi kan inte ha en skola där inte lärarkåren skaffar sig nödvändig kompetens och kunnande för att klara uppdraget i ett kunskapssamhället. För den som lever som kunskapsförmedlare blir inte långlivad om hen förlitar sig på den kunskap som en gång i tiden införskaffats.


Media LN

fredag 17 januari 2014

Frikort genom felaktigt beteende

Gubben i lådan har ställt till det. Kan det bero på hans syn på vem som ska styra skolsverige? Känt är ju att han predikar statligt ansvar för skolan. När mindre kunniga journalister kommer dragande med sina frågor ställer man dem till fel personer. Det är inte utbildningsministern och riksdagen som har ansvaret för skolresultat utan:
Enkelt uttryckt innebär det styrsystem som infördes med kommunaliseringen att staten sätter målen, huvudmannen (kommunen respektive fristående skolföretag) ger förutsättningar och rektorn och lärarna ansvarar för utbildningsprocessen.
skriver Gunnar Iselou i sitt debattinlägg på Brännpunkt SvD (140117). Det är med andra ord kommunledningen med dess arbetsorgan kommunstyrelsen som har det yttersta ansvaret för att skolan inte levererar.


Med den nivåförskjutningar som kommunledningen gör där man behåller befogenheten men skickar iväg ansvaret är det som gjort för att det går åt skogen. Det som på byråkratspråk kallas för delegationsordning är i stort sätt obefintlig när det gäller att koppla ansvar och befogenheter till varandra. Utan befogenheter är ansvaret värdelöst.


Samtidigt kan kommunledningen ligga under radarn på statens felaktiga handlande. Det är faktiskt kommunerna som ska finansiera skolan. De statsbidrag som kommer till kommunerna har från början varit generella och stått för 12 % av kommunernas intäkter. När utbildningsministern och regeringen velat visa dådkraft har man frångått principen om att kommunerna själva ska se till att bekosta skolan. Riktade statsbidrag innebär en kortsiktig lösning på ett problem. När staten tar bort sin hand låter det att man drar bort resurser från skolan. En tankevurpa hos både rikspolitiker och skoldebattörer man gör sig skyldiga till.


Fokusera om bevakningen av skolan. Sätt kommunledningarna under lupp. Men det är väl inte lika sexigt för journalister att åka till Eskilstuna, Västerås, Örebro, Örkelljunga, Perstorp eller Kiruna för att göra bevakningen över skolresultatens utveckling. Det är här PISA-chocken bort inrikta sitt strålkastarljus.


Det kommer nog inte att spela någon roll hur många skolkommissioner utbildningsministern sätter till. Det är först när någon sätter krav på kommunledningarna som vi kommer att få se att resultaten kommer att förändras. Kanske Skolinspektionen också skulle ändra sitt fokus och inte bara kolla fristående skolors ekonom utan även kommunfullmäktiges och kommunstyrelsens beredning av resurser till skolan. Problemet i svensk skola är inte att det är dåligt med skattepengar utan vilken effekt man får ut av dem.


Media SvD 

onsdag 15 januari 2014

Navet i skolutveckling

Navet i skolutvecklingen ligger i begreppet systematiskt kvalitetsarbete. Då blir man förvånad över att en rektor tycker att det är Skolverket och Skolinspektionen som ska ändra fokus. Det är skolans ledning som ska ändra fokus. Rektor Jan Jönsson skriver på SvD Brännpunkt (140115):
Skolverket och Skolinspektionen behöver skifta fokus till det som ger resultat: undervisningens kvalitet. Uppdraget ska vara att styra skolans huvudmän att se till att lärare och rektorer lägger sin tid och kraft på eleverna. I dag är uppdraget i stället dokumentation och handlingsplaner som kväver skolans utvecklingspotential.
Man undra hur mycket Jan Jönsson kan skollagen. Om det ska tas bort dokumentation och handlingsplaner är det lagstiftarna som ska ändra skollagen. Samtidigt undrar man att Jan Jönsson inte förstår vad hans frihet ligger som rektor enligt skollagen. Det är han tillsammans med sina lärare som själva ska organisera den pedagogiska verksamheten på skolan. Inget som huvudmännen har uppdrag att göra enligt skollagen (2010:800).


Sedan att Jan Jönsson befinner sig i ett område där det finns andra befolkningsgrupper än etniska svenskar är ett problem. Bland olika befolkningsgrupper är synen på skolan annorlunda. Vet av egen erfarenhet att skolor som är islamska där muslimer sätter sina barn har den syn som Jan Jönsson beskriver i debattartikeln. Sedan kanske det dessutom är så att dagens föräldrageneration blivit uppfostrade på ett sätt som inte precis premierar uppoffring och flit.


Sådan värden nivellerades bort redan för 40 år sedan i svallvågorna efter 68-rörelsen. Så problemet med dagens barns kunskapsresultat är inte så entydigt. Om jag skulle våga mig på en gissning är det inte fel på barnen och dess föräldrar utan skolans pedagogiska verksamhet. Man jobbar inte fullt ut med systematiskt kvalitetsarbete. Man sätter inte mål för undervisningen utifrån styrdokumenten. Man följer inte upp resultatet. När skolan börjar fokusera sin kärnverksamhet och tar hjälp av Hattie och Blooms reviderade taxonomi i undervisningen kommer det att se annorlunda ut.


Media SvD   

lördag 11 januari 2014

Skattemyten ett luftslott

Skattemyten frodas i vänsterretoriken. Det visar sig att trots minskade skatter på jobb ökar skatteintäkterna. Problemet i den skattefinansierade sektorn är inte antalet pengar utan hur vi skattebetalare får valuta för pengarna.


Otaliga är berättelserna jag hör på hur det offentliga hanterar pengar. Ta bara ett exempel från en myndighet som flyttat några gånger inom Stockholm. Vid varje flytt har man börjat om på nytt med att skaffa sig inventarier. Fullt dugliga kontorsutrustning gick direkt till tippen. Ett litet exempel, men illustrativt på synen på pengar.


Problemet i den offentliga välden är inte mängden pengar utan den dåliga effekt verksamheten bidrar med för varje instoppad skattekrona i systemet. Det är med andra ord ett systemfel. Arbetssätten i den offentliga verksamheten premierar inte precis resursutnyttjande. Vården, skolan och omsorgen må vara personberoende men det i sig innebär inget 1:1-förhållnade resursmässigt för klar uppdraget.


Dags för budgetregler som premierar minskat resursslöseri. Bättre upphandling från det offentliga. Och fokus på att leverera rätt kvalitet i rätt tid till oss medborgare. Frågan insätter sig hur detta ska rimma med den demokratiska påverkan politiskt styrda organisationer har. Diskussionen borde snarare handla om hur den politiska nivån ska förhålla sig till dess produktion av välfärd. Hur ska professionalismen i de offentliga verksamheterna få de frihetsgrader som behövs för att driva verksamheter som klara att leverera det behov vi medborgare har. Det utan att ängsliga politiker lägger sig i den dagliga verksamheten för att bli omvalda för en ny mandatperiod.


För övrigt anser jag att offentliga verksamheter måste bli smartare att styra sina verksamheter utifrån mål och resultat utifrån samhälliga mål.


Media DN 

fredag 10 januari 2014

Enögt och enfaldigt

Något mer enögt och enfaldigt får man leta efter. När ordföranden i BUN i Järfälla gör sig till tolk för att hela skolpengen ska gå till eleven. Riktigt är att skolpengen ska följa eleven. Men den betalar de kostnader det är förknippat med att driva en skola.


Ordförande ger sig in i ett resonemang kring ekonomi och tar sitt avstamp i Internationella Engelska Skolan och dess grundare Barbara Bergström. Hon har sålt 75 % av skolan. Den vinst hon gjort har inget med skolpengen att göra på det vis debattören vill påskina. Alla bolagsförsäljningar bygger på en förväntad framtida vinst och styr köpeskillingens storlek.


Att då utifrån ett resonemang påstå att skolan skulle vara färdiginvestera och att avkastningskraven ska ligga på en given nivå luktar planekonomiskt tänkande fast det kommer från en liberal. Tydligt är att politiker inte ska leka "ägare" utifrån sina synsätt. För skulle deras resonemang gälla ska även de egna kommunala skolorna sköta sig bättre. Hela skolpengen ska då även där gå till eleven i den kommunala skolan. Så görs ju inte. Kommunen omfördelar skolpengen till annat än just till eleven.


Så innan man kritiserar privata ägare i skolan måste man rensa framför egen dörr. Samt skaffa sig företagsekonomiska kunskaper i kommunen.


Media SvD   

söndag 5 januari 2014

Backa bandet

Likhetsprincipen som verkar tagit över likvärdigheten är ett gissel. Alla vi människor är olika. Både fysiskt som mentalt och intellektuellt. Därför kan aldrig en skola var lika för alla. Ser jag själv på min skolgång, som den första som gick ur grundskolan, fanns just olika nivåer i lärandet. Allmänt och särskilt. Utöver det var skolan uppdelad i olika linjer. Både teoretiskt och praktiskt.

Denna uppdelning tjänade väl för oss för drygt 45 år sedan. Det borde återinföras, men givetvis inte med hur det såg ut då. Teknik och naturvetenskap har utvecklats sedan dess. Men som grabb skulle jag nog inte stått ut att gå i samma klass som tjejerna som läste latin delen. Teknik och naturvetenskap var naturligare. Kanske vi här ser de problem som finns mellan tjejer och killar i dagens skola. Med en naturligare uppdelning utifrån intresseinriktning kanske fler killar skulle våga sig på att plugga. De är ju inte borttappade när de får sitta framför datorerna.

Något måste görs åt skolsystemet. Då är det inte i första hand betyg hit eller dit. Inte ens timplanens längd utan en ärligt uppdelning i oliks studielinjer med klara slutmål i form av examina. Examina som bär relevans mot kommande livsval vad gäller arbete eller vidare studier.

Media SvD 

Hierarkihalka

Nåt måste vara feltolkat i beskrivning av vilka hierarkier som finns i skolan. Utgår jag strikt från skollagen finns de när det gäller utbildningen tre nivåer. Stat-offentlig eller privat huvudman-skola. Skollagen är dessutom tydlig på två begrepp 1 kap 3 §.
Utbildning verksamhet från vilken undervisningen sker utifrån bestämda mål.
Undervisning sådan målstyrd process som underledning av lärare och förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtning och utveckling av kunskaper och värden.
Med andra ord är utbildningen själva verksamheten som sådan. Medan undervisningen är kärnprocessen i den pedagogiska verksamheten. Sant är att huvudmannen har totalansvar för utbildningen vilket innebär verksamhete i skolan. Men inte undervisningen.

Den makten ligger hos rektorer (2 kap 9, 10 §§) med lärare som utförare. På detta begåvade sätt att lagstiftarna kringgått en nivå i hierarkin. Det illustreras väl av boken "Från skollag till vardag" med nedanstående bild.

 

 
SNS och andra debattörer kanske borde noggrannare studera hur skolväsendet ser ut utifrån de nya statliga kraven i skollagen. SKL är bara en intresseorganisation som inte har något direkt beslutande över huvudmännen. Sedan kan man alltid ifrågasätta den kommunala förvaltningen med en politiskt tillsatt nämnd, som är den som i lagens mening är huvudman, och dess genomförare i form av förvaltningen.
 
Lagen är tydlig på att huvudmännen fråntagits makten över skolans "inre organisation". I den finns undervisningen som staten idag direktstyr via de skolformsvisa läroplanerna.
 
Media SvD
Källa: Skollagen (2010:800)
Danielsson, Roger J och Söderlund, Jan (2012) Från skollag till vardagsarbete, Skoldialogen Förlag   
 
 

lördag 4 januari 2014

Tulipanaros

Kan politiker kommendera fram en bättre skola? Nej!! Men det tycks de tro. Förslagen i Tomas Tobé inlägg på DN Debatt 140104 är i sig goda områden. Men politiken kan inte skapa den tulipanaros som beskrivs från Nya Moderaterna.

Varje elev ska bli sedd. Bra, det är inte politik utan handlar om klassrumsledarskap från lärarna. En färdighet som tränas upp och ges verktyg i för lärare. Samtidigt som lärare måste ta till sig undervisningsmetoder byggda på forskningen som Blooms reviderade taxonomi och Hattie.

Mer tid mellan lärare och elever. Bra, det är inte politik utan frågan om hur den pedagogiska verksamheten organiseras på varje enhet. Här är det ett professionellt pedagogiskt ledarskap från rektorer som avgör hur undervisningen organiseras. Det må var tvålärar system a la Nossebroskolan eller något annat sätt att organisera lärandet. Här måste varje skola hitta sin framgångsfaktor för att öka lärandetiden.

Skickligare lärare. Bra, det är inte politik utan en arbetsgivarfråga. Redan idag ger skollagen laglig rätt till kompetensutveckling för lärarkåren. Här saknas dock en strategisk medvetenhet från huvudmännen, offentliga som enskilda, på hur viktigt detta är för framgångsrika skolor. Eftersom Nya moderaterna inte tänker införa en statlig skola är det heller inte rikspolitiken som sak agera. Det är lokalpolitiker ute i kommunerna som måste börja på allvar ta sitt ansvar att genomföra det statliga uppdrag som lagts på dem.

Möjligen finns det ett rikspolitisk spelutrymme för skickliga lärare. Om man vill förbättra antagningarna till lärosätena och dess lärarutbildning kanske man borde göra som Finland. När de hade liknande problem för 30 år sedan gjorde man ett drastiska greppet. Man halverade antalet utbildningsplatser på lärarutbildningen. På köpet blev det svårare att komma in. Det var bara de med höga betyg som kom in. Status på utbildning och läraryrket ökade. Frågan är vågar svenska rikspolitiker göra om detta?

För övrigt anser jag att de problem som skolan behöver rätta till inte är politiska utan organisatoriska.

Media DN