Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

onsdag 30 september 2015

Talande bild av särskilda stödet

Omfattningen av särskilt stöd är skiftande och till vissa delar bristfällig. Dålig dokumentation av särskilda stödet och därmed vet man sällan vilket stöd som givits. Det mynnar ut i att skolan sällan vet vilka svårigheter elever har eller haft. Skolverkets lägesbedömning 2015 har en intressant graf över särskilt stöd.
Noterbart är att behovet av särskilt stöd klumpas i två gupper. Mellan år 1-3 är den största tillväxten och ny tillväxt 7-9, då från en högre nivå. För pojkar hela 8 procentenheter och flickor 6 procentenheter år 1-3. Svackan mellan år 6 och 7 förklaras med att information om behov av särskilt stöd inte överförts vid byte av skola eller huvudman.

Kurvan indikerar just det som idag pratas om från regeringen och förslaget om läsa-räkna-skriv-garantin. Tidiga insatser för stöd och särskilt stöd är avgörande för att säkra den vänstra svansen i normalfördelningskurvan. Att hela 17 procent av eleverna behöver särskilt stöd i år nio är ett misslyckande för skolans kompensatoriska uppdrag. Det är så dags att rädda hem elevers kunskaper så sent innan det är dags att ta nästa utbildningskliv.

Punkten särskilt stöd brukar vara en återkommande brist i tillsyningsrapporterna från Skolinspektionen. Det borde inte vara en överraskning för huvudmän och skolenheterna. Tydligen är det så. Det hög tid att huvudmän i sitt systematiska kvalitetsarbete har uppföljning och utvärdering över just denna del i skolans uppdrag.

Källa:
Skolverkets lägesbedömning 2015, rapport 421. 
Skollagen (2010:800) 3 kap 7-12 §§

tisdag 29 september 2015

Professionen är stark, men systemet brister

En sanning är att professionen är stark i skolan. Men väldigt ostrukturerad och osystematisk i sitt sätt att organisera arbetet. Systemet må brista eller ha brister. Anledningen till det är avsaknad av systemkunskap både hos politiker som profession.
De styrdokument skolan har sedan den stora skolreformen 2010 med ny skollag och läroplaner är fortfarande ofullständigt genomförda. Ta bara detta med rektors makt över skolenheternas inre organisation. Hur många rektorer har fått friutrymmet skollagen ger dem att påverka hur skolan organiseras? Inte så många om man läser professor Olof Johanssons statliga utredning Rektor och styrkedjorna. Det visar på att förvaltningar och politiker har styrkedjor som har hoppat av efter lagbytet från 1985 års skollag.
Det är hög tid att de lokala skolpolitikerna och styrelserna i de fristående skolorna gör sitt jobb och kopplar på rätt styrkedja. En styrkedja som ser till att verksamheten = utbildningen skapar långsiktiga förutsättningar. Inte som det allt för ofta blir att man detaljstyr genom cykelställsfrågor. Frågor som är skolenheternas mandat. Det strategiska tänkandet är avgörande för att skolan ska fungera. Då behövs en modell för hur man hanterar skolan på olika nivåer. En styrkedja med flera nivåer illustrerat genom ett kvalitetshus.
SER-huset är ett enhetligt sätt att se på skolan. Huset kan ha samma uppbyggnad oavsett vilken styrnivå man befinner sig på i skolväsendet. Varje nivå har sina styrparametrar för att styra sin del. Men delarna är lätta att bygga upp i styrnivåer från nämnd/styrelse via förvaltning/VD till rektorer och lärare. För att skolan ska lyckas övervinna det Gustav Fridolin, skriver i debattinlägget om skolreformer, att ta död på någon-annan-ism krävs ett medvetet arbete med skolkulturen. Då måste man knäsätta de grundläggande värderingarna i skolan:
  • Eleven i fokus
  • Moget pedagogiskt ledarskap
  • Ständiga förbättringar
Det viktiga som Skolkommissionen bör komma fram till är att knäsätta vilka styrmodeller skolan ska tillämpa. Inte att göra stora nya skolsystem. Förbättringar blir aldrig bra om man inte på något sätt hittat en stabil pedagogisk struktur som bär upp skolarbetet.

Samtidigt är det en stilla nåd att bedja om att Gustav Fridolin blir bönhörd om att alla ska dra åt samma håll. Kanske det åter är dags att försöka se om det finns guldkorn att hitta hos vår östra granne Finland för att avpolitisera skolan.

Media DN
Källor:
Rektor och styrkedjan (SOU 2015:22)
Blogginlägg Pluraword:
Kedjan har hoppat av
Skolkulturens grundläggande värderingar

fredag 25 september 2015

Sveriges nya läsambassadör

Läsning är en av demokratins viktigaste hörnpelare. Utan ordet ingen påverkan. Läsandet viktigt för att skapa ordförrådet. Därför är det intressant att se att min vän Ann-Marie Körling har utsetts till Sveriges nya läsambassadör.
Läs gärna intervjun med Ann-Marie nedan.

För övrigt stort grattis Ann-Marie!!

Media SVT

Vill ni följa hennes tankar om lärandet och språket rekommenderar jag hennes blogg: Körlingord

tisdag 22 september 2015

Kritiskt tänkande

Vad innebär det att vara kritisk frågar sig Sven-Eric Liedman på SOS. Är det att man är negativ eller innebär det ett prövande av etablerade sanningar?
Tar hjälp av min gode vän Mats Olsson för att symboliserar frågan (bilden). Kritik kan upplevas som att man är negativ till en fråga. Snarare för tanken till ordet kritisera. Ett ord med en helt annan betydelse. Tänker då på Tage Danielssons dikt:
Jag kritiserar
du rackar ner
han/hon skäller som en galning.

Kritiskt tänkande är inte negativt tänkande. Ordet kritisk har följande definitionsgrunder:
  1. som är uppmärksam på fel och brister
  2. som innebär en kris
  3. som bildar en övergång mellan olika förlopp eller tillstånd
Tittar vi till synonymerna till ordet kritisk kan de grupperas i tre olika grupper:
  1. granska, pröva, bedöma,...
  2. noga, nogräknad,...
  3. avgörande, ödesdiger, akut,...
Kritisk tänkande, som jag en gång lärde mig den, är förmågan att granska och pröva lösningar. Är det vi kommit fram till rimligt? Vad finns för källor till det vi kommit fram till? Finns andra vägar att gå för att nå det vi vill åstadkomma?

Kritik är inte att säga att någon har fel utan att pröva substansen i det som man kommit fram till. Inget är rätt eller fel. Däremot finns det oändligt många vägar att nå ett mål. I sin dikt I rörelse slår Karin Boye fast följande i en av stroferna:
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

I det informationstäta samhälle vi lever i är kritiskt tänkande med dithörande källkritik avgörande för att flytta fram positionerna. Mål i sig är inte det viktiga ut vägen vi tar. Vilken väg är den vi ska välja för att just nå det som vi önskar nå. Genvägar är senvägar är ett ordstäv som gäller när man försöker att bara vandra den politiskt korrekta vägen.

Om läget i skolan är som Maria Settergren skriver i sin kommentar på SOS är det illa. En av skolans viktigaste uppgifter är inte att endast hantera fakta utan lika mycket förmågor att se vad man ser. Att i ett kritiskt tänkande se samband och mönster för att välja väg. Det är det vi kan se i TV-serien Genikampen, förmågan att hitta en lösning på ett problem genom att ta sig fram olika vägar för att lösa en uppgift.

Undervisning som bygger att hitta rätt och fel om likvärdighet, jämställdhet eller klimathot och hitta rätt sätt är livsfarligt. Lär det uppväxande släktet att ifrågasätta vad de läser (läsförståelse). Lär det uppväxande släktet att logiskt angripa problemlösning (matematik). Det som jag fick mig till livs i den skolan jag gick i för länge sedan. Utan dessa färdigheter flyttar man inte fram positionerna för att utveckla tillvaron.

Media SOS   

måndag 21 september 2015

Blandade klasser och skolsegregation

Blandade klasser och skolsegregation debatterades på GP Debatt 150920. Med anledning av detta skickade jag en replik till GP Debatt som valts bort till förmån för andra repliker. Därför återger jag min replik i detta blogginlägg:

Skolsegregation och blandade klasser är åter på tapeten. Mats Wingborg, m fl går på GP debatt in på blandade skolor. Delar av deras inlägg har jag inga problem med: Alla skolor ska hålla hög kvalitet. Dock en fråga för professionen att se till att skolorna gör sitt jobb. Däremot är jag lite mer fundersam om: Ett mål bör också vara att vi får fler blandade skolor. Detta med social ingenjörskonst har vi prövat tidigare. Själv gick jag i skolan när politiker via närhetsprincipen blandade oss elever på 60-talet. Inte blev vi mindre segregerade i en social kontext.
  
Förlåt att jag besvärar och hänvisar till IFAU två rapporter (2014:25 och 2015:5) kring skolsituation. Båda rapporterna konstaterar att skolsegregation förklaras mesta av bostadssegregationen. Svensk skola har aldrig varit helt blandad.

Skillnader mellan skolor (mellanskolvariationen) förklarar drygt en femtedel av skillnaderna i elevförutsättningarna. Boendesegregationen förklarar mer än fyra femtedelar av skillnaderna mellan skolor. Valfriheten förklarar bara 3,4 procent av skillnaderna i elevernas förutsättningar. Alltså ingen ”big deal”.

Förlåt att jag besvärar med att peka på sambanden mellan yttre och inre skillnad i skolan. Vad debattörer fokuserar på är de 3,4 procenten som kan förklaras av valfriheten genom skolval. Den störst problemet i skolan är inte betingat av skolsegregation och skolvalet. Dagens styrdokument är tillfyllest för att styra skolan. Problemet ligger ”in-house” på skolenheterna. Det är professionen som måste börja se till att skapa struktur och systematik i undervisningen.

Förlåt att jag besvärar med SKLs öppna jämförelser 2015. Här har SKL för första gången gjort en jämförelse på totala antalet skolor i kommunen och bara kommunala skolor i kommunen. Rankingen är intressant på många sätt.

De fyra storstäderna har till tre fjärdedelar bättre placeringar när man inkluderar de fristående skolorna. Bara Stockholm har omvänt förhållande. Alltså är det intressant att noter följande passus i debattörernas bevisföring: 
Av liknande skäl är det angeläget att motverka en lokal överetablering av skolor. Det skapar extra kostnader som skattebetalarna får betala, men det kan också bidra till en långtgående social uppspjälkning
Om det är sant med en överetablering i Göteborg och Malmö hur förklara man då en lägre ranking om fristående skolor plockas bort. Dessutom är det intressant att notera att diskussionen fokuserar endast de 15 procenten av skolorna som representeras av de fristående. Hur kan det skapa problem i de kommunala skolorna när skolvalet även gäller för dessa?

Mycket kan sägas om likvärdighet och blandade skolor. Viktigt att inte fastna i lösningar där politiker åter får makten över var elever ska gå i skolan. Ändra om möjligt skolpengsystemet för att baka in t ex socioekonomiska faktorer i den. En intressant vinkling på ämnet är just att man fastnade i rödgröna Malmös lösning med Rosengårdsskolan, som inte är problem med skolval utan just ett internt skolproblem. Rinkebyskolan fladdrade förbi i reportaget i Agenda (150906) med en helt annan lösning i stället för att lägga ned skolor i förorter. Om debattörer vore pålästa skulle de se att likvärdighet är att nå fastställda nationella mål (Skollagen 2010:800 1 kap 9 §). Inte hur undervisningen ska gå till. Det är professionens jobb.

Så låt oss ge professionen friutrymmet att bestämma HUR skolan löser problemet inom varje enskild skola oavsett driftsform. Se dock till att lokalpolitiker som huvudmän skapar en infrastruktur i systemet som fungerar mellan nivåerna. Rektor tillsammans med lärarna är trots allt de som bestämmer hur undervisningen går till på skolan.

Media GP

onsdag 16 september 2015

Det saknade HUR:et

Skolan får en sida i regeringsförklaringen. Med fyra satsningar. Många är relaterade till det som gäller skillnaden inom skolan. Och ett som handlar om det där med jämlikhet i skolan. Efter att beskrivit det vi alla vet att de lärare vi minns är de som lyckades få oss intresserade för ett ämne så svängar regeringsförklaringen in med följande passus:
Regeringen har tre fokus: att höja kunskapsresultaten, öka jämlikheten och höja läraryrkets attraktivitet.
I vanlig ordning berättar inte regering HUR de tänkt göra det. Inget vad jag kan utläsa om ökad jämlikhet om man möjligen ska tro att skrivningen: Resurser till skolan ska fördelas efter behov, är en jämlikhetsfaktor. Däremot skrivs det följande:
  • Särskilda satsningar görs i skolor med tuffa förutsättningar.
  • Resurser till kommuner som tar emot asylsökande barn i skolan ökar. 
  • Rektorer ska stärkas i sitt pedagogiska ledarskap.  
Frågan är bara hur. Har man tänkt försöka sig på att ta bort det fria skolvalet. Eller tänker man jobba med att åtgärda bostadssegregationen? Bra att regeringen släpper till resurser. Frågan är bara HUR kommer kommuner att använda dem? Samtidigt blir man nyfiken på vad regeringen ska gör att stärka rektorers pedagogiska ledarskap? Ska man in och läxa upp huvudmännen på det sätt skolenheterna organiseras eller vad tänker regeringen göra? Att rektorer har för lite fokus på pedagogiskt ledarskap är känt. I mätningar som är gjorda av professor Olof Johansson är det endast 13 procent av tiden rektorer ägnar åt sitt ledarskap mot pedagogiken i skolan.

De övriga tre områdena handlar mycket om skolans inre arbete och om hur elever ska klara sin skolgång. Man pratar om tidiga insatser, kvaliteten i lärarutbildningen och den psykiska ohälsan. Man blir speciellt nyfiken över hur man tänkt om elevhälsan. Elevhälsan ska stärkas säger man. Hur ska det göras? Är det inte huvudmännens sak att byggd en stark elevhälsa utifrån kraven i skollag? Eller kommer det extra pengar till kommunerna även för detta?

Många av de saker som regeringen tar upp i regeringsförklaringen om skolan. De är inte politiska utan snarare professionens uppdrag att minska skillnaderna inom skolans väggar. Sättet att organisera skolan. Att skapa struktur och systematik utifrån de existerande styrdokumenten är professionens, inte politikernas.  Politikernas uppdrag är att skapa förutsättningarna inte HUR skolan ska drivas.

Media SvD
Källa: Regeringsförklaring 2105-09-15

   

Vägen är knölig och otydlig

Regeringsförklaringen är gjord för riksdagsåret 2015-2016. Ett av innehållen i regeringsförklaringen är målet att minska arbetslösheten. Regeringen skriver:
Men nu har arbetet inletts för att vända utvecklingen. Målet är högt ställt. Sysselsättningen och antalet arbetade timmar ska öka så att Sverige år 2020 når EU:s lägsta arbetslöshet.
Ett mål som inte är ett mål utan en icke beskrivning av en slutpunkt. Möjligen kan säga att det är en from förhoppning eller en ambition. Kanske ett medel eller aktivitet. Bekymret med denna och regeringens målsättning är att man skjuter mot ett rörligt mål. Vad gör andra EU länder för att minska sin arbetslöshet?



Målet ska beskriva en slutpunkt. Det ska vara specifikt och spegla en given situation. Det gör inte regeringens mål. Vilken nivå är den lägsta arbetslösheten? Är det 2,0 % av arbetsföra i Sverige eller vad då? Eftersom EU har 28 länder är det viktigt att bestämma sig för vilket land ska vi mät oss emot? Samtidigt om vi tar Tyskland som mätobjekt vilken arbetslöshet har de idag? Vilken åtgärder kommer de att vidta för att sänka sin arbetslöshet? Många parametrar att ta hänsyn till. Då är det inte givet att Sverige kan ha ett mål som är EUs lägsta eftersom alla kommer att sträva efter att ha det lägsta värdet. Målet regeringen satt upp innehåller mängder av målkonflikter och är därmed inte mätbart.

Om regeringen skulle vilja hitta ett mål för att sänka arbetslösheten måste det vara entydigt mot ett mätetal. Låt oss säga 4,5 %. Då kan vi avkräva regeringen ett ansvar när målet mäts 2020.

En annan parameter i målarbetet är acceptansen. Som det ser ut idag verkar bara 38 % av riksdagen vara med på noterna. Målet har inte heller acceptans inom ekonomkåren. Även om de själva svävar betänkligt på hur man ska mäta resultatet.

Realismen är en av de viktigaste storheterna i målsättande. Man brukar skilja på barriärbrytande mål och enkla processmål. Man skulle kunna säga att det regeringen företagit sig tillhör de barriärbrytande. För att detta ska bli realistiskt krävs betydande ansträngningar och nya kompetens för att nå dit. Tyvärr saknas detta i regeringens ambition eftersom det saknas systemkompetens om hur arbetsmarknaden funktionssätt ser ut. Säkert finns den hos Arbetsförmedlingen på tjänstemannanivå men saknas högre upp i systemet.

Däremot har regeringen lyckats med ett tidsättande. Om fem år 2020 ska vi nått dit, men inte vad vi ska ha nått. Det sista men icke så oväsentliga är ansvarstilldelning för målet. Vem i regeringen har ansvaret? Är det Ylva Johansson eller Magdalena Andersson? Eller någon annan. För att få utväxling på ett mål är det viktigt att någon har mandatet att driva arbetet. För tyvärr består den svenska statsförvaltningen av ett antal stuprör i form av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, m fl. Med dessa stuprör kommer vi fortsatt ha ett problem.

Utöver de klassiska problemen med arbetsmarknaden är att befolkningen inte är en stillastående volym. Ta bara alla nyanlända. En ständigt ökad befolkning gör att målet inhemskt ständigt flyttar på sig. Samtidigt som statistikunderlaget är behäftat med fel. Vilka delmängder innehåller arbetslöshetsstatistiken. Tar vi ungdomar. Är man arbetslös för att man studerar och bara har ströjobb mellan varven?

Många är felkällorna för att verkligen kunna nagla fast att målet nås 2020. Vägen är knölig och otydlig för att minska arbetslösheten.

Källa:
Regeringsförklaringen 2015-09-15.    

lördag 12 september 2015

Förlåt att jag besvärar

Skolvalet har varit på tapeten sedan Anna Ekström tog upp frågan i Agenda (150906). Genast kommer många förslag om att ta bort skolvalet för att minska skolsegregationen. Frågan är om det är rätt väg.

Förlåt att jag besvärar med följande. Skolsegregation kan definieras av följande:
F1 = andelen skolkamrater från elevgruppens egen grupp (s.k. Egengruppsexponering)
F2 = andelen skolkamrater från elevens egengrupp i en värld utan segregation (s.k. Förväntad egen gruppexponering).

Relationen eller Överexponeringen = F1/F2. Om kvoten är över 1,0 är sannolikheten högre att möta elever från sin egengrupp än vad de skulle ha varit med en värld utan segregation.

Förlåt att jag besvärar och hänvisar till IFAU två rapporter kring skolsituation. Båda rapporterna konstaterar att skolsegregation förklaras mesta av bostadssegregationen.
Svensk skola har aldrig varit helt blandad. Skillnader mellan skolor (mellanskolvariationen) förklarar drygt en femtedel av skillnaderna i elevförutsättningarna. Boendesegregationen förklarar mer än fyra femtedelar av skillnaderna mellan skolor. Valfriheten förklarar bara 3,4 procent av skillnaderna i elevernas förutsättningar. Alltså ingen big deal.

Förlåt att jag besvärar med att peka på sambanden i figuren ovan. Vad regeringen och vänsterdebattörer fokuserar på är de 3,4 procenten som kan förklaras av valfriheten genom skolval. Den störst problemet i skolan är inte politiskt betingad genom skolsegregation. Dagens styrdokument är till fylles för att styra skolan. Problemet ligger in-house på skolenheterna. Det är professionen som måste börja se till att skapa struktur och systematik i undervisningen.

Mer om det har jag skrivit i blogginläggen Tuffa tider, Slut gapen i svensk skola och Märkliga tankar. Länkar i slutet av detta blogginlägg.

Förlåt att jag besvärar om Hattie forskningsstudie Visible learning om vilka storheter som avgör studieprestationen. Några effekter är lärarnas trovärdighet, formativ bedömning, klassrumsdiskussioner, lärarnas tydlighet, återkoppling, kamratpåverkan. Alla har effekter på elevens lärande. Däremot finns liten effekt på lärandet i smågrupper. Ligger bara 0.09 enheter över determinant värdet (0,40) som ger effekt.

Mer om det har jag skrivit om under blogginlägget Föredöme hit och dit och Gruppering var ordet sa Bull. Länkar i slutet av detta blogginlägg.

Förlåt att jag besvärar med SKLs öppna jämförelser 2015. Här har SKL för första gången gjort en jämförelse på totala antalet skolor i kommunen och bara kommunala skolor i kommunen. Rankingen är intressant på många sätt. De fyra storstäderna har till tre fjärdedelar bättre placeringar när man inkluderar de fristående skolorna. Bara Stockholm som har omvänt förhållande. Tar vi två kommuner som står mig när har vi en fördelning på följande vis i rankingen:
Tyresö plats 113 med samtliga och 89 för bara kommunala
Eskilstuna plats 120 med samtliga och 210 för bara kommunala
Med andra ord det är fler faktorer än bara skolsegregation som styr. I Tyresö finns få segregerade områden. I Eskilstuna finns det fler segregerade områden som påverkar placeringen av den kommunala skolorna.

Mer om ranking finns under blogginlägget Skolranking i länken i slutet av blogginlägget.

Förlåt att jag besvärar. Skolans problem är alltså inte skolsegregationen utan skillnaden inom skolorna. Ett problem långt bortom politikernas horisont. Här er det samspelet internt på skolenheterna som behöver ges struktur och systematik. Tyvärr är systemkunskapen en bristvara i svensk skola från riksdag ned till läraren. Systemfelet måste rättas till genom att attackera sättet att organisera skolorna. Ett jobb för rektorer och lärare utifrån idag existerande styrdokument. Inget för politiker att bry sig om mer än att se till att infrastrukturen i systemet fungerar mellan nivåerna. Att styrkejorna fungerar.

Källor:
Hattie, John (2012) - Synligt ledarskap, Natur&Kultur
Holmlund, m fl. (2014) - Decentralisering, skolval och fristående skolor, IFAU 2014:25, s 93-97
Bölhmark, m fl (2015) - Skolsegregation och skolval, IFAU 2015:5
Öppna jämförelser. Grundskolan 2015, SKL

Blogginlägg Pluraword:
Slut gapen i svensk skola
Styrleden är bruten
Tuffa tider
Kedja hoppat av
Föredöme hit och dit
Skolranking
Märkliga tankar
Gruppering av ordet sa Bull  
        
  

måndag 7 september 2015

Gruppering var ordet sa Bull

Debatten om nivågruppering och inkludering har dykt upp igen. Senast i GP när tre SD-politiker fått svar av Gunilla Haglund, lärare, speciallärare, specialpedagog och biträdande rektor. Det intressanta är hur vi använder begreppet nivågruppering. Är det något som har att göra med den berömda normalfördelningskurvan eller något annat?
Hur vi än tycker om normalfördelningskurvan beskriver den i någon mån hur en population förhåller sig till varandra i en grupp. Om vi har normalfåran med normalbegåvade elever är två av tre elever där. Men sedan har vi ett skikt både på vänstra och högra sidan som kan betecknas som de som har behov av stöd eller inspiration. Ytterst har vi svansarna till vänster som behöver särskilt stöd och de till höger som behöver stimulans.

Hur man skapar en strukturerad undervisning är en utmaning. Inger Haglund skriver:
Vi behöver ha strukturerad, lärarledd undervisning av kompetenta lärare, tydliga mål för eleverna, höga förväntningar, individualiserade insatser, förutsättningar för valmöjligheter och att arbeta med grupprocesser och jobba mer inkluderande. Inkludering innebär inte, vilket ofta misstolkas enligt mig, att alla elever måste vara i samma rum, vara lika gamla och grupper i samma storlek. Inkludering innebär att varje elev upplever just det som läroplanen skriver om och kräver och det kan vara olika för olika elever och behoven kan se olika ut. Man måste kunna spegla sig i någon för att förstå sig själv och känna tillhörighet, men också möta olikheter för att respektera, utvecklas och förstå. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2822517-nivagruppering-i-skolan-tillat-mig-att-problematisera#sthash.MSIxLxLO.dpuf
Vi behöver ha strukturerad, lärarledd undervisning av kompetenta lärare, tydliga mål för eleverna, höga förväntningar, individualiserade insatser, förutsättningar för valmöjligheter och att arbeta med grupprocesser och jobba mer inkluderande. Inkludering innebär inte, vilket ofta misstolkas enligt mig, att alla elever måste vara i samma rum, vara lika gamla och grupper i samma storlek. Inkludering innebär att varje elev upplever just det som läroplanen skriver om och kräver och det kan vara olika för olika elever och behoven kan se olika ut. Man måste kunna spegla sig i någon för att förstå sig själv och känna tillhörighet, men också möta olikheter för att respektera, utvecklas och förstå. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2822517-nivagruppering-i-skolan-tillat-mig-att-problematisera#sthash.MSIxLxLO.dpuf
Vi behöver ha strukturerad, lärarledd undervisning av kompetenta lärare, tydliga mål för eleverna, höga förväntningar, individualiserade insatser, förutsättningar för valmöjligheter och att arbeta med grupprocesser och jobba mer inkluderande. Inkludering innebär inte, vilket ofta misstolkas enligt mig, att alla elever måste vara i samma rum, vara lika gamla och grupper i samma storlek. Inkludering innebär att varje elev upplever just det som läroplanen skriver om och kräver och det kan vara olika för olika elever och behoven kan se olika ut. Man måste kunna spegla sig i någon för att förstå sig själv och känna tillhörighet, men också möta olikheter för att respektera, utvecklas och förstå. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2822517-nivagruppering-i-skolan-tillat-mig-att-problematisera#sthash.MSIxLxLO.dpuf
Vi behöver ha strukturerad, lärarledd undervisning av kompetenta lärare, tydliga mål för eleverna, höga förväntningar, individualiserade insatser, förutsättningar för valmöjligheter och att arbeta med grupprocesser och jobba mer inkluderande. Inkludering innebär inte, vilket ofta misstolkas enligt mig, att alla elever måste vara i samma rum, vara lika gamla och grupper i samma storlek. Inkludering innebär att varje elev upplever just det som läroplanen skriver om och kräver och det kan vara olika för olika elever och behoven kan se olika ut. Man måste kunna spegla sig i någon för att förstå sig själv och känna tillhörighet, men också möta olikheter för att respektera, utvecklas och förstå. - See more at: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2822517-nivagruppering-i-skolan-tillat-mig-att-problematisera#sthash.MSIxLxLO.dpuf

Vi behöver ha strukturerad, lärarledd undervisning av kompetenta lärare, tydliga mål för eleverna, höga förväntningar, individualiserade insatser, förutsättningar för valmöjligheter och att arbeta med grupprocesser och jobba mer inkluderande. Inkludering innebär inte, vilket ofta misstolkas enligt mig, att alla elever måste vara i samma rum, vara lika gamla och grupper i samma storlek. Inkludering innebär att varje elev upplever just det som läroplanen skriver om och kräver och det kan vara olika för olika elever och behoven kan se olika ut. Man måste kunna spegla sig i någon för att förstå sig själv och känna tillhörighet, men också möta olikheter för att respektera, utvecklas och förstå. 
Det befriande i texten ovan är att inkludering inte är samma rum, samma grupp eller lika gamla. Här skulle skolan verkligen behöva fundera några varv till på vad inkludering betyder för den enskilda skolan. För läroplanen har krav på att varje elev behandlas utifrån egna behov som kräver saker av skolan. Jag roade mig med att göra följande figur:
I läroplanen Lgr11 finns ett antal huvudmoment i kapitel 2. Ett handlar om kunskaper. I det kapitlet har man fastställt ett antal övergripande elevmål i de olika ämnena i kursplanen. Dessa styrs hur undervisningen ska anpassas för att nå elevmålet i matematik. Koppla sedan detta till det pedagogiska innehållet som finns i kursplanen fås mixen att lärarna gör rätt från sig till eleven. Ytterst görs en bedömning sedan hur eleven lyckats nå ämnesförmågorna och uppställda kunskapskrav. Detta brukar resultera i ett kunskapsresultat. En parameter i att bedöma kvaliteten på skolan. Men inte den enda. För att undervisningen ska bli rätt måste också graden av uppfyllt elevmål mätas. Alltså hur bra har pedagogiken och dess struktur varit för att eleven ska nå sina kunskapsmål.

Därför måste skolan mer medvetet skapa en pedagogisk struktur för att få en strukturerad undervisning. Det duger inte att lärarna bara har egen kunskap om sin undervisning. Det som brukar kallas humankapital. För allt som bara sitter i huvudet är en livsfarlig storhet. Vad händer när läraren går hem på kvällen? Om hen inte dyker upp dagen efter vad händer då? Ska inte svara på frågan mer än att det är avgörande att skolan dokumenterar sina arbetssätt. Att skapa ett strukturkapital för den pedagogiska strukturen.

Graden av professionalism är just att frigöra sig från enskildheter och skapa ett gemensamt språk på varje skola. Det är inget politiker kan göra. Deras uppdrag är bara att skapa den övergripande "marknaden" i form av styrdokumenten. De ska inte in och peta i professionens vardag.

Media GP
Pluraword: Inkluderad i något    

Märkliga tankar

Skolsegregation är åter på tapeten. Mig veterligen finns det ingen sådan. I varje fall inte definierat i SAOL. Däremot ordet bostadssegregation som emanerar ut definitionen på segregera:
avskilja eller särhålla.
Till detta kommer diskussionen om hur man ska hantera grundskolans olika stadium. Grundskolan är ingen enhetlig skolform. Barn utvecklas med åldern. Vilket innebär att år 1-3 inte kan ha samma förutsättningar som år 7-9.
Man skulle kunna säga att skolan inom sig själv har ett särhållande en segregering. Det är det som var grundskolans ursprung under 60-talet med de nio linjevalen som gjordes i högstadiet. Där språkklasserna var just språkklasser och teknikklasserna var just teknikklasser. Efter mönstret hur realskolan och läroverken var organiserad. Någon gång på resan till dagens skola skrotade man denna gruppering och alla går samma linje med samma 16 ämnen.

Mycket behöver göras på skolans område. Frågan är bara om politiker och myndigheter ska ha den totala makten över skolan. Här tycker jag Maria Stockhaus har ett intressant inlägg på FB om Anna Ekströms inlägg i gårdagens (150906) Agenda:
IFAU är tydlig det är boendesegregationen som är grunden till skolsegregationen. Var finns forskningsstöd för att skolval leder till segregation? Ska vi tillbaka till ett system där politiker drar streck på kartor och placerar barn i olika skolor? Vad skulle hända med barnen i Rosengård då? Det fria skolvalet behöver utvecklas inte avvecklas. I Sollentuna måste alla föräldrar välja skola och gör det också även i de områden som är socioekonomiskt svagare. Se till att kommuner ställer krav på alla föräldrar att välja skola, istället för automatiska placeringar, kombinerat med att fristående skolor inte får ha köer utan istället använder lottning och antal sökande är fler än platser då tror jag vi kan komma långt.
Mycket kan sägas om detta. Viktigt att inte fastna i att hitta lösningar som gör att politiker åter får makten över var elever ska gå i skolan. Ändra om möjligt skolpengsystemet. En intressant vinkling på ämnet är just att man fastnade i rödgröna Malmös lösning i diskussionen. Rinkebyskolan fladdrade bara förbi i reportaget men diskuterades aldrig. Skrämmande, därför likvärdigheten som diskuterades är snarare likhet. Om debattörer och generaldirektörer vore pålästa skulle se att likvärdighet är att nå fastställda nationella mål (Skollagen 2010:800 1 kap 9 §). Inte hur undervisningen ska gå till. Det är professionens jobb.

Media SVT
Pluraword: Slut gapen i svensk skola  
Puraword: Föredöme hit och dit

söndag 6 september 2015

Mer än tusen ord

Världen öppnande sina känslor i onsdags (150902) när denna bild spreds.
De ofattbara var helt plötsligen uppenbart. En treårig liten kille ska inte befinna sig död på en badstrand. Han ska leka och upptäcka världen. Göra nya landvinningar på vägen till ett vuxen liv. Men den tappade fadershanden slutade olyckligt för Alan Kurdi.

Trots flera tusen ord om flyktingkatastrofen nådde den inte fram till våra hjärtan. Det var först när turkarna spred bilden vi öppnade känslorna. Det som förre statsministern Fredrik Reinfeldt manade om i valrörelsen 2014 i sitt Öppna vår hjärtan tal. Det behövdes en bild på Alan innan vi öppnade våra hjärtan.

För det brunkrafter och ljusskygga individer i vårt samhälle som finns har mer eller mindre fått härja fritt. Inte minst den anonyme Julia Caesar (inte så anonym längre) som beskrivs ingående av Niklas Orrenius och det näthat hon skapat. Där han försöker förstå hur den idag 70-åriga DN journalisten kunnat blivit en rasist och näthatare. Kanske inte så konstigt med hennes tokerier tidigare i DN om amalgam, elkänslighet, mm. En person som tydligen levt i fablernas värld hela sitt liv. Frågan är hur publicisterna på DN släppt fram sådana stolligheter. Var finns det kritiska och granskande tänkandet. Kanske också nyttigt att ta del om vem den verkliga Julia Caesar var. Inte var hon den elaka satkärringen som många trott.

Fredric Karén berättar insiktsfullt om det här med att släppa greppet om ett barn. Han tar avstamp i sin egen familjehistoria. Hur hans farmor kände sig där på stationen i Vasa.
Många är berättelserna om krigsbarnen från Finland med lappar runt halsen. En sådan gripande berättelse har jag själv fått från en vän, salig i åminnelsen, var ett av dessa finska krigsbarn. Det var först i vuxen ålder jag fick den berättad. Han hade inte offentligt berättat som sin bakgrund. Hur han var tvungen att fly från sitt hem i nord Finland med ryssen några mil bort. Mitt i kalla vintern blev han satt i en höskrinda och flykten kunde börja. Så småningom efter många strapatser kom han till Sverige. Adopterades och levde ett berikande liv i Sverige och tillförde vårt land mycket.

Tove Lifvendahls krönika i dagens SvD öppnar starkt med följande:
Jo, något hände den här veckan. Trots att samma tragedier som just nu förlöser en lika oöverblickbar som glädjande mängd konkret engagemang och praktisk handling, har pågått under lång tid.
I många år har döda treåringar spolats upp på stranden, även om de inte exponerats på bild. Många har sett vad som skett, men empatin har inte hos alla tidigare övergått till praktisk medkänsla på det massiva sätt som sker nu, där väldigt många hedrar den goda devisen att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
Det nyvaknade intressent att hjälpa till tar sig olika uttryck. Hundra kändisar går idag ut i DN och säger att de delar. Frågan är bara vad vill de. Putsat sitt eget varumärke eller är det äkta medkänsla. Man undrar. Dessutom har politiska ledare följt med i detta upprop. Man frågar sig varför de just gör det när vi valt dem att sköta det offentliga Sverige. Hittills har de inte lyckats så bra på. Bara brunkrafter i SD som haft lockrop med sin ytterst grumliga gegga. Frågan som inställer sig till "sjuklöver" tycker jag ställs bra av Tove Lifvendahl:
Manifestationer med starka ord, liksom insamlingar av pengar och förnödenheter har svenska folket, som så många gånger i historien, bevisat sig kapabla att ordna alldeles på egen hand. Men frågan om hur det offentliga Sverige ska sköta sina åtaganden och bäst nyttja sina resurser är trots allt den uppgift som motiverar att vi väljer politiker och anförtror dem att handskas med gemensamma resurser. Det ansvaret går inte att skjuta ifrån sig.
När får vi se ett faktiskt handlande av det offentliga Sverige?

Media SvD1, SvD2, SvD3, DN
     

tisdag 1 september 2015

Farlighetsfaktorn

Skolverket kom med sin lägesbedömning av svensk skola i maj i år. Först nu börjar jag skärskåda den. Tre saker lyfter Skolverket fram som avgörande utvecklingsområden:
  • En undervisning som möter varje elev
  • Rätt förutsättningar för lärare och rektorer
  • En långsiktig styrning och ett förtydligat ansvarstagande
Mest oroande är den mellersta utvecklingsområdet. Den har blivit aktuellare med lärarlegitimationen eller brist på den under sommaren och inför skolstarten.
Bilden illustrerar en allvarlig situation. Skolverket slår fast i sin lägesbedömning:
Var femte person som arbetar som lärare har inte någon lärarexamen och kan därmed inte få lärarlegitimation. Var tredje lärare i grund- och gymnasieskolan saknar behörighet i de ämnen de undervisar i.
Hur kan detta få fortgå. Har inte huvudmännen förstått allvaret i de rapporter som kommer om lägre kunskapsresultat. Har PISA-mätningar bara blåst förbi lokalpolitikern i kommunerna. Det är ju de som huvudmän som har ansvaret för att detta inte inträffar att lärare inte har rätt ämneskompetens eller saknar adekvat utbildning. Skolan är ingen vanlig kommunal verksamhet.

Detta är en ödesfråga för skolan i det samhälle vi lever i. Fakta och kunskap är i dag lätt som en plätt att hitta. Men är de relevanta och vem är källan till dem. Skolans monopol som kunskapsområdet är brutet iom Internet och sociala medier. Vad skolans stora uppgift är att lära kommande generationer hur man hantera logik, källkritik och förståelse för det man läser i de enskilda ämnen. Ämnena ska ge det underlag som behövs för att kunna förstå sammanhang och uppbyggnad.  Har man inte som elev rustats med ett antal verktyg och hur man tillämpar dem blir det svårt i vuxen ålder att ta till sig tal, skrift och siffror. Att förstå bakgrund och nya kunskapselement för att kunna dra rätt slutsatser i ett kunskapssamhälle. 

Källa:
Skolverkets lägesbedömning 2015, Rapport 421, 2015