Blandade klasser och skolsegregation

Blandade klasser och skolsegregation debatterades på GP Debatt 150920. Med anledning av detta skickade jag en replik till GP Debatt som valts bort till förmån för andra repliker. Därför återger jag min replik i detta blogginlägg:

Skolsegregation och blandade klasser är åter på tapeten. Mats Wingborg, m fl går på GP debatt in på blandade skolor. Delar av deras inlägg har jag inga problem med: Alla skolor ska hålla hög kvalitet. Dock en fråga för professionen att se till att skolorna gör sitt jobb. Däremot är jag lite mer fundersam om: Ett mål bör också vara att vi får fler blandade skolor. Detta med social ingenjörskonst har vi prövat tidigare. Själv gick jag i skolan när politiker via närhetsprincipen blandade oss elever på 60-talet. Inte blev vi mindre segregerade i en social kontext.
  

Förlåt att jag besvärar och hänvisar till IFAU två rapporter (2014:25 och 2015:5) kring skolsituation. Båda rapporterna konstaterar att skolsegregation förklaras mesta av bostadssegregationen. Svensk skola har aldrig varit helt blandad.

Skillnader mellan skolor (mellanskolvariationen) förklarar drygt en femtedel av skillnaderna i elevförutsättningarna. Boendesegregationen förklarar mer än fyra femtedelar av skillnaderna mellan skolor. Valfriheten förklarar bara 3,4 procent av skillnaderna i elevernas förutsättningar. Alltså ingen ”big deal”.

Förlåt att jag besvärar med att peka på sambanden mellan yttre och inre skillnad i skolan. Vad debattörer fokuserar på är de 3,4 procenten som kan förklaras av valfriheten genom skolval. Den störst problemet i skolan är inte betingat av skolsegregation och skolvalet. Dagens styrdokument är tillfyllest för att styra skolan. Problemet ligger ”in-house” på skolenheterna. Det är professionen som måste börja se till att skapa struktur och systematik i undervisningen.

Förlåt att jag besvärar med SKLs öppna jämförelser 2015. Här har SKL för första gången gjort en jämförelse på totala antalet skolor i kommunen och bara kommunala skolor i kommunen. Rankingen är intressant på många sätt.

De fyra storstäderna har till tre fjärdedelar bättre placeringar när man inkluderar de fristående skolorna. Bara Stockholm har omvänt förhållande. Alltså är det intressant att noter följande passus i debattörernas bevisföring: 

Av liknande skäl är det angeläget att motverka en lokal överetablering av skolor. Det skapar extra kostnader som skattebetalarna får betala, men det kan också bidra till en långtgående social uppspjälkning. 

Om det är sant med en överetablering i Göteborg och Malmö hur förklara man då en lägre ranking om fristående skolor plockas bort. Dessutom är det intressant att notera att diskussionen fokuserar endast de 15 procenten av skolorna som representeras av de fristående. Hur kan det skapa problem i de kommunala skolorna när skolvalet även gäller för dessa?

Mycket kan sägas om likvärdighet och blandade skolor. Viktigt att inte fastna i lösningar där politiker åter får makten över var elever ska gå i skolan. Ändra om möjligt skolpengsystemet för att baka in t ex socioekonomiska faktorer i den. En intressant vinkling på ämnet är just att man fastnade i rödgröna Malmös lösning med Rosengårdsskolan, som inte är problem med skolval utan just ett internt skolproblem. Rinkebyskolan fladdrade förbi i reportaget i Agenda (150906) med en helt annan lösning i stället för att lägga ned skolor i förorter. Om debattörer vore pålästa skulle de se att likvärdighet är att nå fastställda nationella mål (Skollagen 2010:800 1 kap 9 §). Inte hur undervisningen ska gå till. Det är professionens jobb.

Så låt oss ge professionen friutrymmet att bestämma HUR skolan löser problemet inom varje enskild skola oavsett driftsform. Se dock till att lokalpolitiker som huvudmän skapar en infrastruktur i systemet som fungerar mellan nivåerna. Rektor tillsammans med lärarna är trots allt de som bestämmer hur undervisningen går till på skolan.

Media GP