Högläsandet är på tapeten och vikten av att det sker tidigt i hemmet av föräldrar. Säkert en bra sak för att tidigt vänja barn till språket och nyckeln till kommunikation. Michael Tengberg går in på frågan hur viktigt föräldrarnas ansvar för läsning är i SvD (4/5 23), han skriver:
För det andra bör större uppmärksamhet riktas mot den centrala roll
som läsningen i hemmet spelar. I den offentliga debatten kopplas
nedgången i ungas läsintresse ofta till arbetet i skolan, men även
den tid som föräldrar ägnar åt läsning tillsammans med sina barn
har minskat.
Här kan man fundera över två saker. Den första hur är det i familjer med etniska svenskar. Är tillvaron för komplicerat och krävande för att ägna tid åt läsande med barnen. Eller är det bekvämare att sätta en padda i barnens händer för att hinna med familjepusslet. Vilket låter jag andra ta ställning till. Alarmerande är det under alla omständigheter, eftersom språket ständigt måste tragglas i olika åldrar. Till saken hör att man aldrig blir färdig med att öva både läsandet och skrivandet oavsett ålder.
Det andra som man kan fundera över är minoritetssamhällets problem med det svenska språket. Michael Tengberg skriver:
De första årens högläsning för barnet är signifikanta. Genom
högläsning får barnet öva sig att dela den vuxnes uppmärksamhet och
utvecklar på det viset grundläggande kapacitet att upptäcka
sammanhang, dela någons känslomässiga engagemang och får själv
pröva att sätta ord på händelser i en berättelse. Studier av barn
som deltar i föräldrars högläsning visar att deras hjärnor är
hyperaktiva och utvecklas inom en rad centrala områden för både
kognitivt och emotionellt processande. Det är också väl belagt att
föräldrars högläsning har långsiktiga effekter på barnens
läsförmåga, deras skolresultat i allmänhet och deras välmående.
Meningen med att föräldrars högläsning har långsiktiga effekter på barns läsförmåga och deras skolresultat och välmående är avgörande. Min egna erfarenhet kring de problem som finns i minoritetssamhället är den höga graden av icke svensktalande föräldrar. Många gånger är man kvar i hemlandets modersmål, hur ska dessa föräldrar ge sina barn det svenska språket genom högläsning. En annan försvårande omständighet är även de föräldrar som är analfabeter, hur ska de hjälpa sina barn. Eller barn som levt i flyktingläger utan skolgång när de kommer till Sverige i tonåren.
När diskussionerna förs om elever som går ut skolan utan behörighet till gymnasiet bottnar oftast i att de har svaga spårkunskaper i svenska. Uppgiften är stor hur vi ska lyckas få invandrade barn med på tåget kring det svenska språket. Oftast var det förr så att de som invandrat bodde tillsammans med etniskt svenska barn på samma gård. På gården blev det naturligt att prata svenska i lekarna. I dag är samhället mer indelat i diaspora där man umgås med sina gelikar. Då behövs inte svenska språket på samma sätt, än när man har etnisk svenskar runt omkring sig.
Hur vi än diskuterar frågan är det avgörande att svensk skola ger barnen svenska språket så tidigt som möjligt. Då genom högläsning, skrivande för hand och träning genom att traggla texter.
Media SvD
