Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

onsdag 25 september 2019

Sveriges mäktigaste familjer

Konsten att förstå Sveriges välstånd är berättelsen om de 15 rikaste familjerna. Om deras företag. Människorna av kött och blod. Pengarna de förvaltar och utnyttjar för tillväxt. Det som kännetecknar dem är långsiktighet.

Ägare av kött och blod är en ovanlig företeelse i Sverige och framstår i kontrast tmot det ansiktslösa fondkapitalet som ett bättre alternativ. De senare sysslar med kvartalsekonomi som inte tillför något värde för företag och sysselsättning.

När C H Hermansson skrev sin klassiska bok om de 15 familjerna befann sig Sverige i en annan tid väsensskilt från dagens Sverige. Landet hade en liten, sluten ekonomi med fast växelkurs. Utländskt ägande på Stockholms fondbörs var starkt begränsat. Hotet kom från samhällsklimatet och den höga skattenivån som gjorde så gott som alltid successionen omöjlig.

De 15 familjer som CH skrev om på 1960-talet har blott fyra familjer överlevt. Där dock bara två finns med på listan över dagens 15 största miljardärerna. Ursprungligen på 1960-talet var det följande familjer som ägde makten:
Wallenberg, Söderberg, Wehje, Johnson, Bonnier, Kempe, Klingspor, Jeansson, Dunker, Broström, Schwartz, Hammarskiöld, Jacobsson, Åselius och Thorne-Holts.
Femtio år senare är det följande familjer, i fallande förmögenhetsordning, som är det mäktigaste:
Wallenberg, Kamprad, Rausing, Persson, Olsson, Lundberg, Ax:son Johnson, Schörling, Paulsen, Maersk Uggla, Douglas, Hult, Lundin, Bennet och Stenbeck.
Av dessa har fem start med två tomma händer och byggt upp förmögenheterna. Dessa är Schörling, Douglas, Hult, Bennet och Kamprad. De andra har byggt upp dem som andra generationen. Dit hör Rausing, Persson, Olsson och Lundberg. Övriga har "gamla" pengar bakom sig. Familjen Wallenberg tillhör en klass för sig. Där styr kusinerna i den femte generationen via de mäktiga familjestiftelserna.

Boken ger en förståelse för hur viktigt det är för ett land att ha ägare av kött och blod. Det gäller att inte göra om samma misstag som man gjorde på 1970-talet när företagarna flydde landet. Då var det knappast värt att driva och äga företag i Sverige.

måndag 23 september 2019

Skolkostnaderna ökade 2018

Svensk skolas kostnad ökar sedan 2017 med 4.2 procent till en totalkostnad för grundskolan 121,8 miljarder kronor. Totalt för alla skolformer är totalkostnaden 291,3 miljarder kronor eller 6 procent av BNP.

Kostnadsfördelningen mellan de olika skolformerna fås av bilden ovan. Den visar att grundskolan står för den större andelen kostnaderna följt av förskolan och sist gymnasieskolan.
Undersöker vi Skolverkets rapport om skolkostnaderna och dyker ned i kostnaderna för grundskolan kan man se följande. Totalkostnaden för kommunala skolor är 113 500 sek per elev varav undervisningskostnaderna är 63 100 sek per elev eller 55,6 procent av totalkostnaden. Tittar vi på spridningsmåttet per elev är den dyraste elevpengen 183 700 sek och en undervisningskostnad på 96 200 sek per elev. Den lägsta kommunala elevpengen är 92 900 sek och en undervisningskostnad på 47 900 sek per elev.

För fristående skolor är totalkostnaden 104 600 sek per elev varav undervisningskostnaden är 58 100 sek per elev eller 55,5 procent av totalkostnaden. Spridningsmåttet per elev för fristående skolor är den dyraste eleven 180 100 sek och en undervisningskostnad på 115 100 sek per elev. Den lägsta fristående elevpengen är 83 100 sek och en undervisningskostnad på 42 200 sek per elev.

Förfinar vi de fristående skolorna visar Skolverkets statistik följande. Allmänna fristående skolor har en totalkostnad per elev på  103 000 sek varav undervisningen kostar 56 600 sek per elev. Konfessionella fristående skolor har en totalkostnad per elev på 110 200 sek och kostnaden för undervisningen är 66 000 sek per elev. För en fristående Waldorfskola är totalkostnaden 118 800 sek och undervisningen kostar 73 100 sek per elev. Slutligen de Internationella fristående skolorna har en totalkostnad på 134 900 sek per elev och en kostnad för undervisningen på 77 500 sek per elev.

Sammanfattar vi grundskolan ser vi att den kommunala skolan kostar 101,8 miljarder kronor 2018. Den fristående 16,7 miljarder kronor eller 13,7 procent av totalkostnaden 2018.

Förskolan

Den andra största kostnaden i skolväsendet är förskolan där 518 000 barn var inskrivna 2018. Den kostar totalt 78,7 miljarder kronor eller i snitt 153 200 sek per barn. Av alla förskolor är 20 procent fristående. Tar vi hänsyn till det kostar barnen i den kommunala förskolan 154 500 sek per barn och fristående förskolor 138 900 sek per barn.

Gymnasieskolan 

Den tredje största skolkostnaden i skolväsendet är gymnasiet med en totalkostnad på 43,8 miljader kronor 2018.
Kostnadsfördelningen mellan de olika huvudmännen är för kommunala gymnasier 31,8 miljarder kronor, motsvara 75 procent av totalkostnaden. Fristående gymnasier kostar 10,2 miljarder kronor, motsvarar 24 procent av totalkostnaden. Slutligen Landstingskommunala skolor kostar 0,5 miljarder kronor, motsvarar 1 procent av totalkostnaden. Kostnaden per elev för de olika huvudmännen framgår av bilden ovan.
   
För vidare djupdykning rekommenderas Skolverkets PM.

Källa:
Kostnader för skolväsendet och annan pedagogisk verksamhet 2018, Dnr: 2019:1339, Skolverket

söndag 22 september 2019

Kulturvandring i naturvetenskapens tecken

Sommaren 2019 har inramats med kulturvandringar. En var i naturvetenskapens tecken med start på Naturhistoriska museet. Det slog mig att där visas den vetskap vi har just nu. Alltså en sanning byggd på den kunskap vi nått hittills. När man ser hur mättekniken går framåt, när det gäller forskandet kring den grå klumpen som heter hjärnan, förstår man att varje tidsepok har bygg sina sanningar kring de då rådande kunskapen. Därför är det livsfarligt att tro att det vetande vi har idag är en absolut sanning. Speciellt i ljuset av debatten och alarmrapporter kring klimatet. Klimat och miljö är två komplexa system som inte enkelt kan kopplas ihop till en enkel lösning på problemet. Här fordras som alltid nyfikenheten att vandra vidare från det vi vet idag.
När kulturvandringen avslutades kom vi till mitt gamla lärosäte KTH. Högborgen för tillämpad naturvetenskap, teknik. Även här bygger vetenskapen på det just idag existerande kunskapen. Drar mig till minnes att den teknik jag lärde mig för dryga 40 år sedan inte alls är gångbar i dagens kontext. Både för att naturvetenskapen gjort nya upptäckter och för att tekniken har utvecklats enormt. Ta bara det här med hur beräkningar gjordes då och nu. Datatekniken var på hålkortsnivån och programvaran vi använd krävde kunskaper som idag inte fordras på samma sätt.

Den dag människor utanför naturvetenskapen och tekniken ämnesområden inser att den kunskap som råder idag inte är en absolut sanning kanske vi kan få förståelsen för att allt inte är enkelt och kan lösas byggt på alarmism och rädsla. Kunskap är alltid befrämjande för tryggheten att allt blir bättre om vi låter nyfikenheten vandra vidare, varför är det på detta viset bör alltid vara ledstjärnan. 


torsdag 19 september 2019

Kunskap om undervisning

Undervisning som begrepp har flitigt diskuterats i skolväsendets första steg, förskolan, sedan nya läroplanen blev aktuell. Undervisning, oavsett vilken skolform, innehåller två delar i mötet mellan bar/elever och lärare, innehåll och relation.

Sofie Källhagen och Josefin Malm har i sin bok Uppdrag undervisning dristat sig till att använda läroplanernas begrepp fakta, förståelse, färdigheter och förtrogenhet när de beskriver kunskapen om undervisning. Jag skulle säga att detta är definitionen på ett professionellt förhållande för förskollärare och lärares till sitt uppdrag undervisning.

De kopplar de fyra F:ena för undervisningen (s 22 i boken) på följande sätt:
Fakta är skollagen och läroplanen, de olika regelverken. Dessa behöver vi förhålla oss till och koppla till vårt eget arbete.
Förståelse får vi för de olika begreppen; vi vet vad de betyder. Det är vår teoretiska grund, där vi kopplar det vi gör till vår syn på barn/elev och lärande.
Färdigheter i att undervisa är när vi kan undervisa - didaktiken. Vi behöver vår didaktiska förmåga för att skapa intressanta och relevanta sammanhang för barnen/eleven.
Förtrogenhet till undervisning är när vi kan koppla ihop teorier och forskning och se samband, förstå helheten. Vi kan göra praktik av det vi lärt oss teoretiskt.
Undervisning är en komplex tillställning som i mångt är synonymt med skådespelarens interaktion med sin publik. Hen har fakta i förhållande till manus, regler och annat som kringgärdar själva föreställningen. Hen har förståelse för vad manuset vill ge publiken för känsla och insikt. Hen måste ha färdigheter att uttrycka tid, rum och känslor för publiken. Slutligen en förtrogenhet till pjäsens budskap omsatt till gestaltning under föreställningen. Givet detta kommer varje föreställning att vara unik, publik och rum skiftar trots samma innehåll.

En sak som jag ibland funderar över är hur mycket av skolväsendets regler har trängt ut till lektionstillfället. Hur är kunskapen om kraven på undervisningen i skollagen hos förskollärare och lärare. Hur mycket kunskap finns om läroplanernas riktlinjer och mål finns utöver kurs- och ämnesplanernas centrala innehåll och kunskapskraven.

Förskolans och skolans viktigaste uppgift är att ge barn och elever den kunskap som krävs för att klara vuxenlivet. Ingen är dum, men som Karin Phil skriver i en ledarkrönika i GP (19/9 19):
Vi som är födda på 1980- och 90-talen – den så kallade millenniegenerationen – har inte lärt oss något. Eller, vi har lärt oss massor: att det är viktigt att tänka självständigt och kritiskt, vikten av de mänskliga rättigheterna, att själv bilda sig en uppfattning av saker och ting. En nyckelfras som ofta upprepades på proven var ”skriv med egna ord!”.
Men några faktakunskaper har vi inte.
Samma är viktigt för professionen förskollärare och lärare, faktakunskaper i form av ramverket är avgörande för att elever och barn blir rustade för ett livslångt lärande. Inte bara egna ord och metoder

Media GP
Källa:
Källhage, Sofie; Malm, Josefin (2018) - Uppdrag Undervisning, Gothia Fortbildning 
     


fredag 13 september 2019

Klanen

Är det ens möjligt att låta det liberala samhället leva tillsammans med klansamhället. Vad går först, individen eller kollektivet. Frågorna om detta är möjligt tas upp i antologin Klanen, med Per Brinkemo och Johan Lunberg om redaktörer.

Svaret på frågan får vi av Abdi-Noor Mohamed, som kom från Somalia till Sverige. Nej, det är inte möjligt. Här har vi den unika statsbildningen Sverige har, i förhållande till andra nationer, med statsindividualism där alla är lika inför lagen mot klanens heder och blodsband.  Detta skapar de problem vi ser i enklaverna i Sverige, de områden vi betecknar med ordet utanförskapsområden, där klansystemet existerar som en parallell till rättsstaten.

I de 12 antologierna får läsaren kunskap om både nutid och historia. Hur kom klanerna till som statsbildning och hur har den liberala staten blivit till. Här spelar den franska revolutionen en avgörande roll för den liberala staten.

Personligen har boken skapat en inramning kring frågor jag uppdagat i mina kontakter bland elever från utanförskapsområden. En ram och insikt, även förmedlad via Abdi-Noor, att ska rättsstaten överleva är det avgörande att "ta död" på klanstrukturerna.

Samtidigt är det viktigt att förstå att klan och religion inte hör ihop. Klaner tillkom långt innan de Abrahamitiska religionerna (islam, kristendom, judendom) fanns. Däremot kan man se att klansystemet och islamism passar perfekt ihop, då rättskipningen är själva kärnan i klansystemet.

Årets fackbok är en måste bok för alla som vill förstå sig på den gängkriminalitet som finns och de kulturkrockar som finns i dagens Sverige.       



onsdag 11 september 2019

Regeringsförklaringen och den politiska skolviljan

Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen och den politiska skolviljan för kommande riksdagsmöte 2019-2020. Här pekade han och regeringen på att en befolkning med kunskaper är avgörande för att klara omställningen av samhället.

Därpå följde i stort en återupprepning av 73-punktsprogrammet mellan Socialdemokratin, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna. När jag jämför regeringsförklaringen med överenskommelsen finner jag att punkterna 49, 50, 53, 54, 56 och 57 omfattas.

Högtravande ord finns. Regeringen ska återskapa den mest högpresterande och jämlika skolsystemet i världen. Följdfrågan blir, hur då? Här finns ingen idé om hur man i så fall ska förändra skolsystemet. Samtidigt som man slår sig för bröstet med ett antal kamerala åtgärder som grund för att bättra kunskapsresultatet.

Nästa ordkaskad är att regeringen ska fokusera på kunskap och studiero i varje klassrum. Genast dyker frågan upp HUR? I nästa andetag är det dags för prat och kafferep för att se vilka möjligheter som ska finnas för stöd i mindre undervisningsgrupper och högpresterande elever ges möjligheter att nå längre i lärandet. Sedan har vi pojkars skolresultat, regeringen tycker det fordras särskild uppmärksamhet på dessa. Allt detta är nog bra, men som alltid kockar detta ned till finansiering och lärarresurser. Hur lyckas regeringen med det reptricket i lärarbristens tidevarv och kommunernas besparingsiver.

Sedan har vi det här med trygghet och studiero. Regeringen ska fixa det med en nationell plan. Då börjar man med det enkla, mobilförbud under lektionstid. Men det andra? Är det här Lgr11 rev 19 ska fixa jobbet. Att eleverna vet hut genom eget ansvar och respekt för skolpersonal. Samt att rektorerna organiserar undervisningen på "rätt" sätt.

Sedan slår man på trumman för att regeringen tar första steget mot etableringsstopp för konfessionella fristående grund- och gymnasieskolor. För lov sagt, en bagatellfråga när detta fenomen endast svara för en procent av de svenska skolorna. Tydligen är det en politisk stor fråga mellan de fyra politiska partierna. Vi får se vad utredaren kommer fram i sin utredning om konfessionella förskolor och skolor.

Vidare kommer man in på professionsprogram för lärare och skolledningar. Därtill ett statligt stöd för att anställa lärarassistenter.
Oxford får bilda sinnebilden för att regeringen vill förbättra lärarutbildningen. Enligt 73-punktsprogrammet ska detta genomföras från 2021. Här säger regeringen att det ska göras enligt Skolkommissionens förslag. Studerar jag deras förslag anser den att en bra lärare, enligt forskningen, är en med ämneskunskaper, pedagogiska kunskaper och ämnesdidaktiska kunskaper (s 153, SOU 2017:35). Utredningen lägger förslag inom fem områden:
  1. Ekonomisk resursförstärkning, för lärarledd undervisningstid, metodiklektioner, tillämpningsövningar, praktisk träning och reflektion om erfarenhet från VFU.
  2. Höjda krav för antagning till lärarutbildningen.
  3. Stärka inslaget av verksamhetsförlagd utbildning.
  4. Ökad samverkan mellan lärosäten och skolhuvudmän och stärkt vetenskaplig grund.
  5. Excellenta centra eller starka utbildningsmiljöer för lärarutbildning.
Slutligen ska likvärdigheten öka genom statligt stöd för de som har de tuffaste förutsättningarna. Åter inställer sig fråga, på vilket sått då. Diskussionerna går högt i sociala medier kring detta, allt från segregation till skolval och den så kallade "markandskolan". Hur tänker regeringen kring frågan om resurser till skolor i utanförskapsområden och glesbygd. Det är inte precis någon större kö av erfarna lärare som söker sig till dessa skolor. Ett område som blir spännande att se är hur likvärdigheten ska kunna upprätthållas.

Slutligen var Stefan Löfven inne på det här med kompetensbristen och att utbildningen i högre utsträckning måste utformas efter samhällets behov. Här är man inne på att den kommunala vuxenutbildningen ska vara bas för nationella och regionala kompetensförsörjning.

Sammanfattningsvis kan man säga att regeringsförklaringen innehåller många punkter av förändringar, men brist på hur det ska gå till. Samtidigt gör den säkert många besviken på att den inte innehåller något om skolans finansiering eller för den del hur skolväsendet ska se ut i framtiden.

Källor:
Regeringsförklaringen, 10 september 2019 (s 11-12)
Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartier, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna, Januari 2019. (Punkterna 49-57)
Samling för skolan; Nationell strategi för kunskap och likvärdighet, SOU 2017:35 (s 153-171) 

 

söndag 8 september 2019

Afrika - en svunnen tid

Kulturvandringen (6/9 19) gjorde ett stopp på Etnografiska Museet. Här fick jag ta död på gamla myter om totempåle och andra förhärskande skrönor jag fick mig till livs under uppväxten på 1950- och 1960-talet. Hur viktigt är inte kunskap om hur det faktiskt var.

En av utställningarna bjöd in till att sjunka ned på träbänkar. När jag satte mig var det som att flytta minst 60 år tillbaka i tiden, till uppväxtens tältmötes bänkar. Eller för den delen, bänkar i frikyrkokapell. Flashbacken försatte mig i den stämning till den lilla grabb jag var, som med spänning lyssnade på missionärerna när de var hemma på besök i Sverige.

Jag kom ihåg alla berättelse de hade med sig hem från Kongo, Burundi och Rwanda. Hur de inte bara predikade Gudsord utan hade omfattande socialt arbete. Hur man byggde upp missionsstationer, skolor, barnhem och kyrkor. När jag såg filmen på Etnografiska, från en missionär från Sv Missionsförbundet och tidigt 1900-tal, gav det nya bilder i mitt huvud. De var oftast mina livliga fantasier om hur det var där ute i "mörka" Afrika som fanns där sedan barnsben. Den svart-vita rulle berättade autentiskt hur livet faktiskt såg åt då i Kongo.

Där under filmvisningen återkommer även bilden ovan. När missionärerna var hemma, för att vila upp sig, hade den ofta mötesserier i de olika pingstförsamlingarna. Vanligt var då att man hade fotografier av sig själv eller familjen som såldes till mötesdeltagarna, som en del att finansiera sin vistelse på missionsfältet. Bilden ovan innehåller några exempel som jag hittade när jag gick igenom saker efter mammas bortgång.

Utställningsföremålen på Etnografiska var även alla dessa sparbössor man kunde lägga småslantar i till missionen. En riktig klassiker är sparbössan med en knäböjande afrikanska pojke. När jag som liten lade en slant i sparbössan bockade pojken med sitt huvud för varje slant som lades i bössan. Kul att få se den igen och återuppleva pojkes glädje att lägga en slant i bössan.

Kulturvandringarna under sommaren 2019 har både inneburit nya upptäckter och kunskaper. Samtidigt som återblickar gjorts i det egna livet när man ser föremål från förr. En nyttig läxa för en som mest i livet blickat mot morgondagen. Bokslut och anhalter bakåt kan även föda nya riktningar. Speciellt när man tvingas ta död på myter från förr.   
    

måndag 2 september 2019

En bättre morgondag

Limousinen sveper förbi Backaplan tidigt den 2 november på väg till kronjuvelen i svensk industri på Hisingen. När jag och mina vänner tittar ut genom bilfönstret ser vi de förspikade fönstren i huset där sextiotre unga människor mist sina liv i diskoteksbranden den 29 oktober 1998. En spöklik känsla infann sig varje morgon, under veckan vi var i Göteborg, när for förbi.

Roz Aslanian är en av de ungdomar som överlever branden. "Den här lever, ropar en brandman." Med hjälp av journalisten Anne Lichtenstein berättar han om natten som förändrades hans liv för alltid. Berättelsen är närgången och naken om sorg och om skam, också om kärlek, kampen och en vilja att överleva och få se en bättre morgondag.

Som läsare får man inte bara historien om branden återberättade. Bokens plus är Roz berättelse som liten iransk pojke. Om den tidiga uppväxten i Teheran och de ärr han får genom vuxnas mäns utnyttjande av pojkar. Vi får vara med om den dramatiska flykten från Iran till Turkiet. Därefter hur han tillsamman med sin mor,styvfar och bror hamnar i Sverige.

Läsaren får inblick i hur det är att komma till ett främmande land och inte känna igen sig. Hur tomheten äter sig in. Att inte platsa i skolan på de mindre orter han kommer att växa upp. En bok som verkligen ger en bild av att vara invandrare i ett land som Sverige, där allt är konstigt i förhållande till det land han kommer ifrån.

Boken är nyttig att läsa för både skolbarn och vuxna i det svenska samhället. Om samma berättelse hade utspelats inne i centrala Göteborg, bland etniska svenska ungdomar, hade det varit något som skapat stort eko. Branden i Makedonska föreningen den 29 oktober 1998 har aldrig fått den dignitet och eftertanke dem borde fått. Förortsbarnen har en marginaliserade effekt i samhällsdebatten. Därför är boken så värdefull som en pusselbit i att förstå hur förorten ser ut och dess invånares villkor.