Roz Aslanian är en av de ungdomar som överlever branden. "Den här lever, ropar en brandman." Med hjälp av journalisten Anne Lichtenstein berättar han om natten som förändrades hans liv för alltid. Berättelsen är närgången och naken om sorg och om skam, också om kärlek, kampen och en vilja att överleva och få se en bättre morgondag.
Som läsare får man inte bara historien om branden återberättade. Bokens plus är Roz berättelse som liten iransk pojke. Om den tidiga uppväxten i Teheran och de ärr han får genom vuxnas mäns utnyttjande av pojkar. Vi får vara med om den dramatiska flykten från Iran till Turkiet. Därefter hur han tillsamman med sin mor,styvfar och bror hamnar i Sverige.
Läsaren får inblick i hur det är att komma till ett främmande land och inte känna igen sig. Hur tomheten äter sig in. Att inte platsa i skolan på de mindre orter han kommer att växa upp. En bok som verkligen ger en bild av att vara invandrare i ett land som Sverige, där allt är konstigt i förhållande till det land han kommer ifrån.
Boken är nyttig att läsa för både skolbarn och vuxna i det svenska samhället. Om samma berättelse hade utspelats inne i centrala Göteborg, bland etniska svenska ungdomar, hade det varit något som skapat stort eko. Branden i Makedonska föreningen den 29 oktober 1998 har aldrig fått den dignitet och eftertanke dem borde fått. Förortsbarnen har en marginaliserade effekt i samhällsdebatten. Därför är boken så värdefull som en pusselbit i att förstå hur förorten ser ut och dess invånares villkor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar