Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

måndag 30 november 2015

Fred till varje pris

Fred till varje pris är inte alltid framgångsreceptet. Tänk om inte Winston Churchill vunnit striden om att fortsätta kriget mot Hitlertyskland. I Knut Stålbergs bok "Två kära ovänner" får jag ny kunskap.
Det visade sig att de konservativa med Lord Halifax och torys ledare Chamberlin försökte skapa fred med Hitler i den vevan Frankrike fallit. En diplomati som inte kommit fram i dagens ljus långt efter andra världskrigets slut. När Frankrike fallit i Nazitysklands händer var det bara två som ville fortsätta kriget, Churchill och De Gaulle.

En fundering är hur skulle Europa sett ut om dessa tvås linje inte vunnit. En fred till varje pris och Nazityskland kanske fortfarande funnits. Hur skulle vi i Sverige förhållit oss? Skulle vi blivit en lydstat? Perspektiven hissnar när man tänker efter. Inte alltid att fred är det bästa i korta perspektivet, på villkor som en diktator styr. Vi vet ju att Chamberlin fredsavtal med Hitler var inte värt bläcket ens det skrevs med.

Tankarna är många såhär drygt 75 år efter Frankrikes fall. Man kan åter notera att det finns en officiell bild. På sådant som hemligstämplats och med tiden lyfts fås nya infallsvinklar i ett historiskt perspektiv. Dit hörde att det var en hårsmån från att Churchill hade blivit avsatt och Storbritannien möjligen varit en fri nation men inte Europa.

Källa:
Ståhlberg, Knut (2011) - Två kära ovänner, Norstedts     

lördag 28 november 2015

"Det löser sig" - synsättet

Skoldebatten tenderar ibland att fokusera den slappa ordningen "det löser sig"-synsättet. Ett synsätt som S haft. Nu verkar det var på väg tillbaka till mer detaljstyrning. Återfallsförbrytare med andra ord. En inte särdeles framgångsrik syn. Om man inte har föräldrar som kan hjälpa barnen är det skolans uppgift.
Min skolfröken svarade min mor följande: Roger kan bara han vill. Mor undrade om jag hade det svårt i skolan. Vilket jag inte hade men tycket det var erbarmligt och tråkigt. Speciellt i kontexten av att ha problem med läsa och skriva. Man betraktades som dum, vilket tärde på självförtroendet. Men jag hade och har en enorm vilja att lära mig nytt. Givet att jag inte hade föräldrar som kund berodde det på mig själv. Detta är i en skola formad av 1946 års skolkommission och 1960-tal.

Alice Teodorescu kommer tillbaka till det här med skolan som den sociala arena som både står för kunskap och social fostran. Hon säger i DNs lördagsintervju (151128):
Det meritokratiska synsättet är en högst liberal värdering, att man oavsett förutsättningar ska kunna ta sig någonstans. Socialdemokratin i Sverige förvaltade det väldigt väl, fram till att man slutade göra det, det beklagar jag.
Det löser sig för dem som får hjälp hemifrån, alla andra behöver ett system som ställer upp de kraven. Därför tror jag att det för sådana som mig och Daniel Suhonen (känd socialdemokratisk debattör), vilket han har sagt i någon intervju, var viktigt med läxor och betyg. Det blev ett sätt att på papperet visa att vi är lika duktiga som alla andra. Det kanske största sveket i den moderna skolan är att vi har gått över till att man ska lära sig och lägga upp sin undervisning själv.
Det här är säkert som att svära i kyrkan. Jag tillhör den generation som mätts sedan första termin i skolan med betyg varje termin. Till och med i "ordning och uppförande". Mig veterligen har jag inte tagit skada av detta mätande. Det gav en tydlig signal att anstränga sig när det behövdes. Debatten och synsätten på undervisningsmetoder och annat har gått över styr. Vad många inte förstår är att skolan inte är en homogen företeelse. En logik styr förskolan där lek-omsorg-lärande hänger ihop i undervisningen. Förskoleklassen är brygga mellan förskolan och skolan. De första 6 åren i skolan har en egen logik. Där är fokus baserad på basalt lärande av läsa, skriva och räkna. Utan dessa färdigheter är allt annat lärande svårt. Har du inte detta blir det svårt högre upp i skolsystemet.

Sverige som har varit ett invandrarland länge har haft möjligheter att integrera de som kommit. Det verkar ha tappats bort på vägen. För det bästa med skolan är just det Alice Teodorescu säger:
Skolfrågan är också högst instrumental i frågor om integration
Låt oss börja bygga en skola som åter lyckades med det som tidigare invandrade svenskar fick. En väg in i det svenska samhället.

Media DN

torsdag 26 november 2015

I sanningens namn

Nora Linde är huvudpersonen i Viveca Sten senaste bok i serien "Morden i Sandhamn". Den som letar efter ett mord i denna överklassmiljö blir nog besviken. Mer fängslande är de berättelse som Viveca spinner i denna bok. En bok om ekonomisk brottslighet, människorov och pedofili.

Boken beskriver starkt också detta med mobbing eller pennalism. Något som sätter ljuset på hur det ser ut och accepteras i vissa samhällsklasser. Viveca väver en spänning om försvinnandet av ett barn, är det barnarov eller mobbing i seglarläget på Lökholmen.

Boken är en bladvändare trots avsaknaden av mord. Men belyser trasiga relationer på ett kittlande och hudnära vis.

onsdag 25 november 2015

Utökade krav i samverkan

Med friskolereformen har det varit lite si och så med samverkan vid övergången mellan de olika skolformerna. Samarbetet som tidigare fanns mellan förskolan, grundskolan och gymnasieskolan när de drevs inom kommunerna var betydande har min kollega berätta. Han säger att övergångarna och samtalen var mer strukturerade och fullödig.

Skolverket har fått i uppdrag av regeringen att komma med förslag till att stärka fritidshem och förskoleklassen i läroplanen. I det sammanhanget förtydligar man även övergången och samverkan för att stärka upp detta i den konkurrensutsatta skolan.
I dagens läroplaner för förskolan Lpfö 98/10 och Lgr11 är riktlinjerna allmänt hållna. Med förslaget från Skolverket till regeringen har kraven förtydligats och skärpts. För förskolan har riktlinjerna skärpts för förskolläraren. Från en riktlinje till två. Förslaget har flyttat uppmärksamheten på behov av särskilt stöd från arbetslaget till förskolläraren vid övergången till förskoleklass och fritidshemmen. Samtidigt läggs tonvikt vid ord som kontinuitet och progression. Utöver det föreslås att arbetslaget samverkar med vårdnadshavaren inför övergångar. Den delen finns inte i nuvarande Lpfö 98/10.

För grundskolan har motsvarande riktlinjer införs ner mot förskolan. Riktlinjerna har ökats från tre till fyra. Riktlinjerna fokuserar på ordet samverkan i dess olika former. Det rör sig om utbyte av kunskaper och erfarenheter om barnet. Vårdnadshavaren får en naturligare del i lärarens samverkan med förskolan och fritidshemmet. Dessutom får läraren krav på sig att uppmärksamma elevens behov av extra anpassningar eller särskilt stöd vid övergången. Ordet kontinuerligt är kungsordet när det gäller samverkan.

Om regeringen antar Skolverkets förslag blir det tuffare krav på samverkan. Kanske en återgång till de former som fanns innan kommunaliseringen och friskolereformen.

Källa:
Skolverket: Förskoleklass och fritidshem
Lgr11, förslag till text om övergång och samverkan, Dnr: 2015:201
Lpfö98, förslag till text om övergång och samverkan, Dnr: 2015:201 

lördag 21 november 2015

Världens bästa förskola - fyrtio år

Världens bästa förskola skapades för fyrtio år sedan. De som politiskt var förgrundsfigurer i dess tillkomst var Birgitta Dahl och Ingvar Carlsson. Ingvar Carlsson var den som var ordförande i Barnstugeutredningen. Redan då diskuterades omsorg eller pedagogik. Ingvar Carlsson var redan från början inne på att det skulle vara en kombo av dem båda.

Birgitta Dahl berättar på seminariet om kampen från sent 50-tal och framåt om kvinnans rätt till en jämställd tillvara där sambeskattning var ett hinder. Hur hon och några S-kvinnor förde kampen mot gubbarna som fått allt på en räkmacka. Ingvar Carlsson berättar om sitt trixande med en karriärhustru och problemet med barnpassningen under dagens arbetetid. I den webbsända seminariet berättar han om vedermödorna hemma i Tyresö. Så småningom byggdes ett dagis nära husknuten.
Nedersta bilden är den vy Ingvar Carlsson sedan kunde se när hans barn var för gamla att gå i förskolan.

Bengt Westerberg berättar om behovet att sätta tryck på kommunerna för att få utbyggnaden av förskolan att fungera. Genom att öppna upp för fler än bara föräldrakooperativ att driva verksamhet. Eftersom behovet av förskolor var så stort lyckades man att skapa en förskola som klarade efterfrågan på platser genom att öppna upp för andra att skapa "Pysslingen" liknade företag. Dessutom började man titta sig runt om pedagogiska metoder. Man tog sig till Italien och plockade hem Reggio Emilia.

Ylva Johansson berättade om arbetet när förskolan flyttat från Socialdepartementet till Utbildningsdepartementet. Om arbetet att utveckla en läroplan för förskolan. En intressant exposé över betydelsen att barn lär sig och kan föra diskussioner vid middagsbordet hemma. Speciellt kanske kring naturvetenskap och teknik.

Det unika med svensk förskola är kombon lek-omsorg-lärande. Med läroplanens tillkomst blev fokuset mer på lärandet. Det förädlades ytterligare genom att läroplanen reviderades 2010 för att gälla från 1 juli 2011. Här har fokuset blivit större på utveckling och lärande i en tematiskt lärande.

Professor Ingrid Pramling Samuelsson, Göteborgs Universitet, tog upp vilka utmaningar världens bästa förskola står inför. En av dem är förskollärarna. De som har en utbildning som inte bygger på läroplanen. Där tycks det vara en dålig förståelse till det uppdrag förskolan har. Själv minns jag vid ett utbildningstillfälle om systematiskt kvalitetsarbete. Några kursdeltagare kom från fristående förskolor. De hade prioriterat omsorgen och inte lärandet eftersom den gamla lagstiftningen inte hade krav på att alla skulle använda en nationell läroplan. Kursdeltagarna räckte upp läroplanen i luften och undrade vad denna skrift var för något? Hur ska vi använda den i vardagen?

Andra utmaningar är att definiera begreppet undervisning i förskolan. Vad är det för något och vilken didaktik är relevant för förskolan. Här kan man fundera en stund på förskolor som bygger på Mulleskolans (I Ur och Skur)- eller Montessoripedagogiken. De har skapat didaktik och undervisningsprocesser för lärandet. Hur kan liknande görs i förskolor som inte har en speciell pedagogik.

Förskolan är den skolform som har mest frekvent kontakt med vårdnadshavarna. En fördel i utvecklingen av lärandet och barnets utveckling. Den samverkan saknas i den vanliga skolan. Den styrkan borde förstärkas. Frågan i detta sammanhang är hur det här med uppföljning, utvärdering och utveckling ska göras i förskolan. Denna del av läroplanen har uppfattats som bara ett fokus på dokumentation och en börda.
Tanken bakom denna del av läroplanen är att försöka skapa struktur och systematik i förskolans utveckling och lärande. I min och Hans-Olof Hanselids handbok har vi praktiskt beskrivit hur detta kan gå till. Med dagens teknik är detta med dokumentation inte betungande. Det finns inte en given metod. Här är det fritt fram för förskolorna att välja den teknik man vill. Det viktiga är innehållet och hur man kan använda den för att utveckla barns lärande och pedagogiken. Vad fungerar och inte? Några dokumentationsmetoder man kan använda är:
  • videodokumentation i lärandet
  • portfolio
  • pedagogisk planering
  • bilder
  • spaltdiagram
  • blogg.
Ytterligare en utmaning är sättet att organisera förskolan. Vilket perspektiv ska man ha? Vems villkor ska gälla? Barnets eller de vuxna. Här kommer frågan om barngruppernas storlek in. Det är kanske inte storleken i sig som är avgörande utan mixen hur man sätter ihop barngrupper. Hur man än ser på barngrupper är det en social arena. En arena där barn ska lära sig att socialisera. Här dyker det vikta momentet kränkningar och trakasserier in. En svår konst att hantera i barns självblivande med vad som kan tänkas vara kräkningar. Vad är goda umgängesformer? Vad får man gör och inte göra mot varandra? Här dyker även skilda kulturer upp i det mångkulturella Sverige och kulturkrockar mellan svensk kultur kontra barns kultur från andra länder. I Kina är lek lika med att vara lat och har inget med lärande att göra ur ett kinesiskt perspektiv. 

Den kanske största utmaningen är dock jämställdheten. Förskolans tillblivelse under sextiotalet var ett jämställdhetsprojekt för att lösa kvinnors rätt till egen försörjning. Då behövde barn tas om hand för att det skulle vara möjligt för kvinnan att förvärvsarbeta. Idag har vi ett annat jämställdhets bekymmer. Den om professionens sammansättning. I barns vuxenblivande är förebilder avgörande. Eftersom barn har två sociala arenor, förskolan och hemmet, behöver de manliga andelen i den sociala arena förskolan öka. Enkönade arbetsplatser har aldrig varit av godo. Därför behöver förskolan utvecklas på samma sätt som samhället på 60-talet fast i omvänd ordning.

Världens bästa förskola står inför stora utmaningar för att behålla tätpositionen. Hög tid att börja vandringen inom de områden jag beskrivit ovan. Hur vill vi att förskolan ska se ut om fyrtio år?

Utbildningsutskottets seminarium den 18 november 2015:
Förskolan 40 år
Källa:
Seminariet 151118
Danielsson, Roger J & Hanselid, Hans-Olof (2015) - Det pedagogiska kretsloppet - ett kvalitetslyft för förskolan, Skoldialogen 

fredag 20 november 2015

Obligatorisk bedömning

Riksdagen beslutade den 19 november 2015 att obligatorisk bedömning ska börja tillämpas i årskurs 1 från läsåret 2016/2017. Lagen träder i kraft 1 juli 2016. Beslutet togs med stor majoritet i riksdagen med 272 röster.
Detta obligatoriska bedömning bygger på att skollagen ger regeringen eller den regeringen utser möjligheter att komma med föreskrifter om hur huvudmannen ska använda bedömningsstödet i skolan. Skolverket har redan idag möjlighet att tillhandahålla bedömningsstöd. Se länk nedan.

Lagändringen omfattar obligatorisk bedömning i svenska, svenska som andraspråk och matematik. Motiveringen från regeringen och utbildningsutskottet är att tidigt fånga upp barn med behov av stöd på ett tidigt stadium. De enda som la en reservation till beslutet var V. De förde som argument att man inte vill påföra ytterligare krav på lärarna. Samtidigt som V argumenterade om att huvudmännen ändå inte kommer att bry sig eftersom det ytterst är pengar som styr.

V ställde sig utanför och röstade på sin egen reservation med 17 röster till ett införande av obligatorisk bedömningsstöd. Övriga 272 röstade bifall till utskottets betänkande och 60 st var frånvarande vid voteringen.

Mer info på följande länkar:
Skolverket: Bedömningsstöd
Utbildningsutskottet: Betänkande

tisdag 17 november 2015

Skolans möjligheter

Skolverket och Skolinspektionen har berört det viktigaste i skolan, ett systematiskt kvalitetsarbete, under sin konferens i november. Den bärande möjligheten är ordet analys. En utmaning för skolan.
Analysens betydelse är viktig. Den bygger på att se samband och mönster som leder till att rätt saker görs utifrån de givna förutsättningar man har. Skolans resurser kostar redan idag mycket pengar. Frågan är vad för effekter vi får av dessa pengar.

Noterar vi huvudmannen (kommunfullmäktige/nämnd/styrelse) och dess nivå saknar nio av tio en analys innan åtgärd. De åtgärder man gör får de den önskade effekten man är ut efter? Här är det inte solklart att de satsade resurserna ger önskat resultat. Men framför allt har huvudmannen aktiv dialog med rektorer och rätt stöd till dem? Är förvaltningen eller bolagsledningen en bromsade eller stödjande funktion eftersom denna enhet inte är reglerad i skollagen.

Bilden ovan har tre mappar. Varje mapp innehåller kraven på vad analyser ska innehålla och vad som ska rapporteras mellan nivåerna. På enhetsnivå behövs analys av hur den samlade gruppnivåns (klass, arbetslag) resultat ser ut. Hur är kvaliteten i beslutsunderlagen både internt och till de rapporter som ska till huvudmannen. På lärarnivån behövs analyser utifrån elev och styrdokument. Framför allt den viktiga analysen som innebär anpassning av undervisningen och vilka utmaningar och stimulans behövs.

Skolans utmaning och möjlighet ligger i att analysera resultaten på individ-, process- och strukturnivån. Utmaningen ligger i att samla data från olika skolformer och verksamheter. Koppla den utgående från nationella mål i skollagen och de skolformsvisa läroplanerna. Den stora utmaningen är att inte bara snegla på analyser på individnivån. Den är säkert bra i relationen lärare och elev. Men säger inte något nämnvärt om processen (undervisningen) och strukturen (rutiner, stöd- och ledningssystem).

Utmaning för skolan ligger i att bygga sina styrkedjor på ett sätt så det finns en styrkedja byggd på någon form av pedagogisk struktur. Ett råd jag brukar ge är att ta läroplanens kapitel två och dess huvudmoment som den gemensamma strukturen. På detta vis underlättas analysen oavsett om du befinner dig på huvudmannanivå eller skolnivå. Processnivån beskrivs lämpligast utifrån ett årshjul som bestämmer aktivitet och rutiner.

Mera tankar kring kring navet i skolutvecklingen det systematiska kvalitetsarbetet har jag skrivit här: Har ni hört det förut och Professionen är stark, men systemet brister.

söndag 15 november 2015

Dumma farbröder

Barn är naturliga när de frågar kring saker som är hemska. Frågan VARFÖR är ständigt närvarande. Speciellt det som inträffade i Paris fredagen den 13 november 2015. Enda rimliga svaret till ett barn som frågar varför gör de så är: Dumma farbröder gör dumma saker ibland.

Mina tankar har idag ockuperats av vad min mor bruka säga. När jag föddes och hon såg mina som spädbarns händer osystematiskt röra sig tänkte hon tanken: Hur kan så små oskyldiga händer senare utföra grymma saker. En omöjlig tanke för min mor. Den tanken slår mig idag. HUR kan det komma sig att terroristerna som en gång var små oskyldiga barn göra så grymma handlingar? Vad är det som gör att det blir kortslutning i hjärnan? Men framför allt hur kan man få in i huvudet att man kommer till paradiset genom att döda andra.

Är inte så bevandrad i islam och dess olika trosinriktningar. Även om de tre världsreligionerna är sprungen ur samma stamfader Abraham funderar jag över ett av Guds tio budord: Du ska icke dräpa. Hur griper det in i självmordsbombarnas gärningar att dräpa andra för att komma till paradiset.

Något måste gått fundamentalt snett när indoktrineringen från salafisterna när de lyckas hjärntvätta unga män och kvinnor att utföra sådana handlingar.

Samtidigt har minnesallén idag rört sig mot den dag jag fyllde 50 år och blev grattad av mor på den spanska solkusten.
Kortet jag fick den dagen var en mycket rörande hälsning från mor till en son. Tårarna rann nedför kinden när jag läste texten:
Från livets första steg
han testar vad han  får.
Han skrapar sina knän
och torkar bort en tår.

Men barkbåten ha gjort
förs ut på öppet hav
när sonen ska bli man
och möta nya krav.

Hans pojkrum blir nu tomt 
för söner är ett lån
och ständig närkontakt
byts ut mot telefon.

Men trots att åren går
och han blir stora karln
förblir han alltid son
och älskad som ett barn.

Det gör det nu också när jag tänker på vad mödrarna till terroristerna utfört sina handlingar i Paris. Är det fortfarande alltid en son och älskad som ett barn?

Smärta, sorg och helig vrede kan man känna över en människas illgärningar. Men som i mobbning är det inte fruktbart att söka vem som utfört handlingen utan söka de strukturer som gör det möjligt. Då som nu gäller det att rasera onda strukturen. Så gjordes när Tredje riket föll, när Sovjetunionen föll och Röda Khmererna föll i Kambodja. Förhoppningsvis kanske vi kan strypa strukturerna kring terroristerna genom att bränna pengarnas väg till dem. Den som lever får se.

Wikipedia: Abrahamitiska religioner        

lördag 14 november 2015

Svartrockanars dödsdans

Svartrockarna verkar blomma ut i en dödsdans. För andra gången 2015 har frihetens huvudstad blivit symbolen för terrorism, oförsonlighet och jihadism.
Fredagen den 13 november 2015 skrivs in i historieböckerna som den blodigaste attacken på kosmopolitik, kulturell mångfald och yttrandefrihet. De som utförde dådet i Paris måste var totalt störda individer även om de på ytan kan verka normala.

Låt oss vara observanta på strömningar i samhället som begränsar mångfald och tolereras. När man börjar skönja intolerans i den offentliga rummet är det fara å färde. Tendenser i Sverige börja spela främlingsfientligheten i händerna. Vänster är duktiga på etikettering. De verkar ha svårt att skilja sig från Marx och 1800-talsläror.

Den dag kulturen blir ängslig och böjer sig från censuren från rappare och andra diverse organisationer med mer eller mindre grumligt budskap är vi på ett sluttande plan utför. Oavsett om dessa organisationer finns på vänster eller höger kanten på det politiska spektra skapar de en osund samhällssyn. Jag tycker Suzann Ostens uttalande om vår ängslighet är viktig att lägga på minnet:
”Jag tror inte att oro och känslor är farliga.” Farligt blir det däremot när kulturen tassar, sorterar bort och plockar ner.
Kulturen är just det som den nordöstra delen av Paris representerar. När angrepp på det som skapar mellanmänsklighet görs har vi förlorat det som franska revolutionen, upplysningen till studentupproret 1968 står för. 
      
Media SvD, Expressen

onsdag 11 november 2015

Gideons ring

En naken ung kvinna springer på vägen i sommarnatten är upptakten till Carin Gerhardsen femte bok om Hammarbypolisen. Conny Sjöberg med kollegor får ett ovanligt fall på halsen. En våldtäktsring härjar i de högre samhällsklasserna.
Där våldtäkten har signum av gagn-bang och förslagenhet att hålla sina aktiviteter hemliga. Den biträdande polismästaren är inblandad men har hittills inte kunnat bindas för gärningarna. Tankarna går till kapten Klänning och verklighets polis med samma böjelser när man i rask takt läser Carins bladvändare. En berättelse som är skickligt vävd där lösningen kommer som ett antiklimax först i slutet.

Har ni inte läst boken. Gör det. Man blir aldrig besviken på Carin Gerhardsen.

söndag 8 november 2015

Måns och Hjalmar

Två socialt utvecklade människor valde den onämnbara utvägen, att ta sina egna liv. Måns bara 13 år och Hjalmar en vuxen slöjdlärare. Hur kan det vara möjligt?
Claes Jenningar öppnar sin bok med de två berättelserna. Den om Måns, hans egen son. Andra om slöjdläraren Hjalmar. Båda öppna och sociala individer. Men båda orkade inte med det de var utsatta för. I Måns fall när bästisen S vänder sig mot honom. När det ideligen fortsätta konflikterna genom åren äter hål på Måns för att föräldrarna till S inte sätter gränser för barnet och låter barnet fortsätta med sitt dåliga beteende.  En skola som försöker få Måns att passa in och ändra på sig.

Skola och förvaltning kan inte hantera relationer eller för den delen följa regelverket. En studie i rädda och små själar som försöker sig på konsten att leda. Ett ledarskap som är feghetens. Där man säger en sak gör en annan. Men framför allt döljer informationen för Måns föräldrar.

Det andra som slår mig. Var är den tysta massan?

Den andra skakande berättelsen är om Hjalmar. En socialt utvecklad lärare som älskar sin elever till den milda grad att han grabbar tag i en utåtagerande elev i slöjdsalen. Bara för att lugna ned honom och för att han inte ska skadas bland verktygen. Där eleven sedan anklagar Hjälmar för misshandel. En Kafka liknande berättelse där rektor, föräldrarna och Hjalmar är överens om att ingen misshandel förekommit. Ett halvår senare blir skammen för stor för Hjalmar när juridikens kvarnar malt färdigt. Hjalmar väljer den enda utväg han såg, att ända sitt liv.

Bara dessa två berättelser är värda att köpa boken. Här får vi kalejdoskopet över de strukturer som gör det möjligt att unga och gamla kan välja den yttersta av vägar. Om skam, utanförskap, socialt inkompetenta lärare, rektorer, förvaltningar och politisk nämnd. En politisk nämnd som varken har förmåga eller kunnande att handla efter regelboken eller efter empatiska förhållningssätt.

Källa:
Jenninger, Claes (2015)- En skola fri från mobbing, Beijbom Book

PS.Återkommer mer i ämnet när jag läst färdigt boken eller under resan.DS  

torsdag 5 november 2015

Kan själv

Kan själv sa jag redan som 2-åring. En bra drivkraft för att ha ett nyfiket förhållningssätt till att utveckla och upptäcka ny kunskap och första stapplande användandet.
Varvande av teori och praktik är avgörande många gånger för att skapa sig ett kunnande. I längden är det inte ett framgångsrikt sätt att utveckla sig. I ett tidigare inlägg har jag berört det här med att lära av andra. Denna grundläggande värdering enligt SIQ-modellen har en utvecklingstrappa i fyra nivåer. Den första nivån är just kan själv. Inte så framgångsrikt i längden att själv göra alla misstag ständigt. Att återkomma i återvändsgränder. En mycket energikrävande metod.
Ett bekvämt nästa steg blir då att åka snålskjuts. Att ta hjälp av någon att få igång utvecklingen. Här fås hjälpen att styra och driva fram ett nytt beteende i lärandet. Ett tillstånd som i längden att bara vara tandempar till den som styr cykeln ger ett handikapp att utveckla sig. Det är först när man byter plats på cykeln som utvecklingen kommer.
När man lärt sig att själv styra är det viktigt att börja samverka för att lära sig. Tredje nivån är just samverkan. Vilka finns det runt mig som jag har tillit till och hur kan man koppla ihop lärandet med. Samverkan ställer stora krav på nätverket. Nätverket är aldrig starkare än den svagaste länken. Därför kräver samverkan både givande och tagande för att lära. Många kanske skulle säga att detta är höjden av lärande. Nja, skulle jag säga. Finns en fjärde nivå.
Benchmarking är det högsta nivån av lärande. Här samlas man kring att hitta riktmärken, prestationsjämförelser och prestandamätningar. På detta sätt kan man lära sig av någon som är bra på något samtidigt som någon annan kan se hur jag löst en sak jag är bra på.

Denna form av lärande av andra praktiserade jag tillsammans med några rektorer i ett rektorsnätverk under 00-talet. Med underlag i mätningar enligt Skolindicator fick rektorerna fram index på olika områden. Med hjälp av studier av mätdata utkristalliserades olika riktmärken. Någon var bra på IUP. Vad gjorde den skolan för att få höga mätvärden. Hur såg processen ut? Hur tillämpades den? Hur skulle de andra i nätverket utnyttja den kunskapen för att själva utveckla sin IUP?

Så här arbetade rektorsnätverket vidare med varandra som modeller för att lära. Givet detta sätt att arbeta var det inte bara att försöka kopiera vad andra gjort utan jämföra och applicera på sen egen verksamhet. Samtidigt som man delgav sina kompisar i nätverket hur man själv arbetade på det man var bra på.

När jag idag ser tillbaka på detta nätverk som både samverkade och gjord benchmarking undrar jag hur mycket som görs medvetet och aktivt idag. Sociala medier innehåller delar av det här med kollegialt lärande. Tyvärr är den enkelriktad och har stort inslag av kan själv genom att kopiera vad andra gjort. Detta är inte framgångsrikt i strävan att bli bättre. För det som saknas är ett systematiskt sätt att angripa de förbättringsåtgärder man tänkt sig. Här krävs ett arbete efter definition av vad problemet är. En handlingsplan och en systematik i form att planera-göra-utvärdera-förbättra. Det som är sentens av skollagens 4 kap 3-7 §§.

Högt tid att skolan börjar skapa en ny era av lärande för sin verksamhet. Det må vara att skapa röda trådar i ämnesdidaktiken, sättet att göra utvecklingssamtalet, elevinflytandet, mm. Här ligger skolans utveckling mot ökade kunskapsresultat.

Källor:
SIQ-modellen, SIQ
Mognadsinticator för utveckling av grundläggande värderingar, Indicator Institute
Benchmarking, Wikipedia
Lära av andra, Pluraword         

 


onsdag 4 november 2015

När salt mister sin kraft

När salt mister sin kraft är en del av bibelordet i Matteus 5:13. Sältan i biblisk mening beskriver det här med sanningssägande. En sälta som verkar var på undantag i dagens åsiktskorridorer.
Ett av de bevingade ordstäven som finns kring att inte sticka ut är följande:
Om du vill undvika kritik: Säg ingenting, gör ingenting, var ingenting!
Elbert Hubbard (1856-1915)
Samhällsdebatten verkar var väldigt förutsägbar. I den konsensussjuka vi har i Sverige gäller det att vara överens. Bra, men gagnar det en konstruktivt kritik? Är det öppet för att ha olika meningar innan man kommer fram till en gemensam ståndpunkt. Under min uppväxt vara det mer vanligt med ifrågasättande av etablerade sanningar. I dagens mer genom medialiserade samhälle verkar det kritiska tänkandet försvunnit genom att åsikten en knapptryckning bort.

Åsikten är viktigare än sanningen. Tycka och tro utan fakta är dagens melodi. Att tyst inte säga något utan hålla med. Inte göra något utan vända ryggen åt. Trots detta börjar vi se civil olydnad genom det engagemang som uppstått i samband med flyktingströmmarna. Det är bra. Men i övrigt kan man fundera över vilken och vems ord som är sanningar.

Anna Dahlberg, Expressen, går i en ledar in på detta att vi väljer vilka vi vill tro på. Somliga som säger sanningar får etiketter sig påklistrade av dem som tycker sig ha tolkningsföreträdet. Vänstern är duktiga på att klistra etiketter på de som vågar ha en annan åsikt. Vänster fortsätter i god plakatanda från 70-talet att basunera ut sitt budskap. På tal om Karl Ove Knausgårds uttalande om Sverige skriver Anna:
Vi söker inte sanningen som den är, menade Knausgård, utan sådan som den bör vara - en tillrättalagd version.
Tragiskt. Har skolan förstört människors förmåga till källkritik, konstruktivt tänkande och öppenhet att bryta olika åsikter emot varandra? Har saltet mist sin kraft? För om är vi på ett sluttande plan utför. De som vågar säga saker som inte kliar varken vänstern eller extremhögern är viktiga i en sund demokrati. Därför bör vi följa Anna Dahlbergs slutord i artikeln:
Vi borde vårda dem, inte frysa ut dem.

Media Expressen