Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

söndag 28 april 2019

Den nöjda skolan

Bilden av skolan blir något annorlunda, än den offentliga skoldebatten, när man läser Skolverkets rapport om attityder i skolan. Nio av tio lärare upplever att de möts med respekt och trivs i skolan. Så även högstadielärare, hela nio av tio upplever en trevlig stämning på de flesta lektionerna. Studieron är lika hög tycker lärare och elever.

Det senare rimmar illa med den förhärskande skoldebatten om ordning och reda i klassrummen. Kan det vara så att rikspolitiker och andra debattörer diskutera detta efter stokastiska variabler. Något stämmer uppenbarligen inte mellan vardagen i skolan och den allmänna bilden av skolan.

Andra intressanta faktorer i rapporten hur könen bland elever skiftar. Rapporten visar att nio av tio pojkar trivs ganska bra i skolan över lag. Bland äldre pojkar upplever sju av tio pojkar att lärare undervisar bra. För flickor är det endast sex av tio som tycker att lärarna gör bra i från sig i undervisningen.

När det sedan gäller arbetsro och extra stöd finns skillnader mellan pojkar och flickor. Sju av tio äldre pojkar och sex av tio äldre flickor upplever att de i flesta eller alla ämnen får reda på vad som krävs för olika betyg och att lärare är bra på att förklara när de inte förstår.

När sedan det kommer till stressen i skolan är det, enligt Skolverkets rapport, så att flickor är mer stressade än pojkar. Speciellt gäller detta äldre flickor än pojkar.

En intressant reflexion kring lärarna. Rapporten visar att lärare överlag trivs med elever, kollegor och skolan man arbetar på. Dock trivs man mindre med skolledningen. Fyra av tio lärare känner sig stressade av arbetet. De faktorer som lyfts fram är framförallt administrationen, att många elever behöver extra hjälp och dokumentationen av elevers kunskapsutveckling.

I korthet är detta en sammanfattningen av Skolverkets rapport om Attityder i skolan. Bilden den ger är att skolan är bättre än sitt rykte. Men inget är så bra att det inte går att utveckla vidare.

Källa:
Rapport 479 (2019) - Attityder i skolan, 2018, Skolverket

Körsbärsblommans dag

Körsbärsblomman har mycken symbolik. I Japan har den funnits med i traditionen sedan 700-talet. Körsbärsblomman är en gammal japanska sed med ursprung i fruktbarhetsriter.
Körsbärsblommen i Sverige symboliseras med den vallfärd många gör. Likt en honungsfälla vallfärdar tusental till Kungsträdgården i Stockholm för "blomstertitt". Denna bild fångar jag ett ögonblick fredagen 190426.

Yukiko Duke skriver på Under strecket i SvD att Japaner tittar på TV för att få körsbärsfronten för att få svar på två frågor:
Hur långt upp i Japan blommar körsbärsträden? Och hur många procents blomning står de i? Det är två avgörande frågor när man ska planera sin hanami, ”blomstertitt” eller årliga körsbärsfest. Att sitta under körsbärsträden och se på de skira, vackra blommorna medan man äter och dricker gott med ­familjen, vännerna eller arbetskamraterna är det japanska sättet att fira vårens ankomst på.
Om vi i Sverige har gått lika långt vet jag inte. Dock noterar jag att mina FB-vänners tidigt rapporter om att körbärsblommornas utslagning i Kungsan. Alla verkar vilja, varje år, vallfärda dit för att antingen ta en selfie eller förevigas med andra i en ny svenska vår rit. Kanske körsbärsblomman får större tyngd än de tidigare omhuldade valborgseldarna för vårens ankomst.

Media SvD



måndag 22 april 2019

Plats för eftertanke

Platsen för eftertanke och minnen är kyrkogården. Oavsett hur den ser ut och var den ligger ger den tid till att fundera över de som gått före. Igår på påskdagen var en sådan dag. På min promenad stannade jag till en stund att betrakta lugnet som infinner sig när man sjunker ned på en bänk.

Samtidigt är det en plats som bär på olika människor historia. Varje gång jag läser namn på gravstenar funderar jag på vem var denna person. Vad tänkte hen? Vilka relationer hade hen till familj och vänner, arbetskollegor. Vad sysslade hen med i levande livet som satte avtryck. Alla har vi länkar till de som gått före oss.

Samtidigt finns en skillnad på gravstenar då och nu. Förr var det oftast en yrkestitel som följde namnet. Kan led tanker till vad personen sysslade med och möjligen kan jag sätta sig in i de yrkeskårer som fanns förr. Gravstenar av idag har också en typ av signal. Oftast över sorg och saknad eller annan signal till omgivningen.

Några tankar kring platsen för eftertanke och länkar till de som funnits bland oss efter påskdagen stopp på Storkällans kyrkogård i Älta.

lördag 20 april 2019

Fyra dagar i Kabul

Fyra dagar i Kabul är en internationell spänningsroman. För övrigt Anna Tell debutroman. En intensiv och rafflande historia i två världar Sverige - Afghanistan. Amanda Lund, en erfaren förhandlare på Polisen, placeras i hetluften i Afghanistan när två svenska diplomater försvinner i Kabul.

Samtidigt hemma i Sverige stundar ett afghanskt statsbesök, där Amandas kollega Bill Ekman utreder ett mord på en ung svensk diplomat.

Växelspelat mellan de olika platserna utvecklas till en mördande jakt på kidnappare och mördare. Samtidigt brottas utredningen med försöken från regeringen och UD att mörka kidnappningen. Amanda och Bill för en nervkittlande kamp med klockan innan statsbesöket från Afghanistan ska äga rum.

Anna Tell skildrar verkligen miljöerna och brotten mitt i prick. Märks att hon kan sin sak genom sina 20 år inom polisen och försvarsmakten. Inte nog med det, som debutant skriver hon som hon var en rutinerad författare. Boken suger upp en och är en riktig bladvändare. 

torsdag 18 april 2019

Glad Påsk 2019

Äggens tid är inne. Njuta kan vi denna påsk av värme och skön avkoppling. En helg utan alla dessa krav som andra helger har på sig. Hela fyra dagar av lättja. Pluraword får tillönska alla en
Glad Påsk

onsdag 17 april 2019

Skolan och glesbygden

Skolan har ett barnperspektiv och barnen rättigheter enligt skollagen. Man undrar då hur det är ställt med den kommunala skolan. Staten destinerar statsbidrag för en mängd uppdrag. Samtidigt som personalkostnaderna har ökat genom lärarlyft och annat. Samtidigt ägnar sig kommuner just nu att dra ned kostnaderna i sina skolor. Ett kontraproduktivt förfarande om det bara bygger på minskade budgetar utan behovsanknytning.

Då blir diskussionen intressant när man noterar att S i Luleå kommun idag planerar att lägga ned mindre skolor i glesbygdsdelarna av kommunen, trots löfte om inte göra det. Man tänker skära i lokalkostnader. Då ryker de små skolorna och planer finns på att bygga en stor central skola istället.

Vänner av idén med en skola utan fristående aktörer kommer då på de smarta lösningen med skolskjuts. Det är just det föräldrar motsätter sig. Så vi har åter spänningen mellan centralorten och landsbygden, som striden om skolan i Drevdagen är symbolen för. Det som blev grunden för det fria skolvalet och fristående aktörer att driva skolor.

Frågan aktualiseras igen, ska staten ta över finansieringen av skolan igen? Kommunerna tycks inte klar av sin uppgift.   

tisdag 16 april 2019

I eld och lågor

Sorgen är stor när jag ser ett kyrkorum förstöras. Denna gång lite extra eftersom den ikoniska katedralen Notre-Dame brunnit. Alla har vi något minne kring denna ikoniska byggnad. Min begränsas av Ringaren i Notre-Dame av Viktor Hugo.

Hur som helst har ett kulturarv gått till spillo även om Frankrikes president lovat bygga upp katedralen igen.

lördag 6 april 2019

Mina förebilder

Den främsta förebilden jag har är min morfar Emil Eriksson. En patriark i dess rätt bemärkelse. En ödmjuk person med väldigt tydliga synpunkter med ytterst lite otydlighet i sina uttalande. Morfar föddes i Fattigsverige 1883 i en syskonskara på tolv. Som arrendator på Eriksbergs gods i Sörmland var han aktad som person, till och med av baron på Eriksberg. Det har berättats att han var pelaren i de grupper han medverkade i.

I min ungdom fastnade jag för fyra förebilder inom arkitektur, uppfinning och naturvetenskap. Den första är Einstein.
Fysikens stora gigant har alltid fascinerat mig. Hans lärare i skolan sa att han var en odugling, ändå har man betytt mer för den vetenskapliga utvecklingen än någon annan. En extremt särbegåvad person som inte platsade i den givna ram som skolan erbjöd.

Under tidiga tonåren drömde jag om att bli arkitekt. Den stora förebilden var Le Corbusier och hans monumental och oortodoxa byggnader och stadsplaner i Frankrike. Han lär ha skissat en stadsplan för Stockholm som var djärv. Idoldyrkan gick så långt att jag en tid på världen skaffade mig ett pseudonym i form av Le Daniel.
Alfred Nobel tillhör en av två stora uppfinnare och industribyggare i Sverige på sent 1800-tal. Tack vare honom revolutionerades bygg och anläggningsbranschen genom dynamiten. En teknik som än idag är väsentlig för alla form av infrastrukturbyggande. Därtill det vetenskapliga varumärket Nobelpriset som satt Sverige på den internationella vetenskapskartan.
Den fjärde förebilden, kanske mindre kände, är Gustaf Dalén, blinkfyrens uppfinnare. Gustaf Dalén är en av få svenskar som fått Nobelpriset. Han är framför allt känd för sitt företagsbyggande inom gasområdet genom Allmänna Gas Aktiebolaget på Lidingö. Det som i dagligt tal gick under namnet AGA och var prefix för många produkter, däribland AGA spisen.

Dessa manlig personer speglar min ungdoms förebilder för teknikintresset och därmed min yrkesbana. På den kvinnliga sidan är det två personer i min närhet som är förebilder.
Den första är min mormor Gertrud Eriksson. Hon var hemmafrun och bondmoran som hjälpte morfar i jordbruket på gården Sandvik, på Eriksbergs fideikommiss. Därtill uppfostrade hon fem barn under knappa förhållanden. Hon blev nästa hundra år gammal och var med om den fantastiska utvecklingen från Fattigsverige till välståndslandet.
Den andra år min älskade mamma. En person som ömmade om sin familj och som gav mig tron på mig själv som individ. Som alltid ställde upp i vått och torrt. Även hon fick ett långt liv.

Sista förebilden är Dr Mouna. Den Iranska flickan som tillsammans med sin familj flydde till Sverige. Som i praktiken var död, när hennes mamma tappade henne i snön, på flykten över bergen och återupplivades hos bergfolket i kallt vatten. En invandrare som verkligen skapat det nya mångkulturella Sverige med sin intelligens och skärpa.

Säkert har jag haft andra förebilder under olika tidsepoker. Men de har bleknat bort över tiden. Det som jag minns och skapat den jag är har det gemensam nämnaren, bland ovan beskrivna personer, är gränsöverskridande. Alla har de vågat utmana det vardagliga och vågat se det annorlunda. Det som skapar nya världar och värden.

   
    

tisdag 2 april 2019

Lära sig läsa på riktigt

Knepigt det här med att lära sig läsa. Professor Wille Vingmutter berättar i sin yrkesbiografi om när han lärde sig läsa. Han minns inte riktigt när han började läsa, troligen hjälpligt i femårsåldern genom böcker om tjuv och polis, som Ture  Sventon, tvillingdetektiverna och Kalle Blomkvist.

Han är rätt säker på att det var hans pappas förtjänst att han började läsa. När han skulle börja skolan ringde hans mamma skolfröken för att berätta att han både kunde skriva och läsa. Klasskompisarna undrade "Men vad ska Leif göra då. Han kan ju redan läsa". Tyvärr råkade han ut för det problem som många barn fått uppleva. Han skulle lära sig läsa på riktigt.

Det tog sig uttryck, i början på femtiotalet, att man ljuda sig genom Mor är rar, Far ror i oändligt tragglande på lektionerna. Snacka om att slösa bort tid för barn som har en särbegåvning. Tyvärr har detta drygt sextiofem år senare i stort inte ändrats.

När ska skolan ta till sig att skolplikt inte innebär att man sekventiellt ska anpassa undervisningen utifrån ålder och klass utan begåvning. Skolplikt gäller tills man uppfyllt alla kunskapskrav i grundskolan. Det innebär att somliga barn kan var färdiga med grundskolan före 16 års ålder.

Det gäller att alltid se efter var barn ligger på för språknivå eller räknenivå. För professor Wille Vingmutter gjorde man så. Han fick läsa en en på förhand bestämd sida i en bok som fröken stack till honom. Han skriver: Boken hon gett mig är fullkomligt obegriplig. Ord jag inte förstår och knappt kan stava mig igenom. När han stakande läst igenom några meningar tycker läraren att det räcker. Till saken hör att fröken har en kollega med sig för att bedöma läsandet. Tjuvlyssnandet av Leif GW resulterar i ett överhörande:
- Ja, du hör väl själv hur han läser, säger min fröken. Det där med att han ska flytta upp en klass är något som hans föräldrar slagit i honom. Pappan hans är ju vanlig arbetare och hans mamma är visst städerska. Vilket inte tycks hindra henne från att ringa hit och vara oförskämd. (s 118)
Skrämmande attityd från skolfröken. Hoppas att den inte finns i dagens skola. Dock noterar jag att det fortfarande finns problem för de barn som kan läsa och tycker att skolan är bortkastad tid eftersom de inte lär sig något.

Undrar när skolan ska släppa sargen och tillämpa portalparagrafen (1kap 4 § andra stycket) i skollagen:
I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barns och elevers förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Källa:
Persson, Leif GW (2018) - Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv, Albert Bonnier Förlag
Skollagen (2010:800)