90 år idag sedan Ormsjöolyckan

 

Ensligt står hon där vid gravsättningen i mitten på bilden. Undra hur tankarna var hos farmor Lydia där i den stunden, måste varit svårt. Hon tillsammans med de andra sörjer alla de män som drunknade i Ormsjö den 12 maj 1936.

Efter flottningen blev det brott hem till Västra Ormsjö. Manskapet ville hem och båten som tog dem hemåt blev överlastad. Det vill sig inte bättre än att den överfulla båten kantrade och männen föll i det kalla vattnet och fjorton av dem drunknade. En nyhet som spred sig snabbt i landet.

 

Händelsen gav eko över landet och stora insamlingar gjordes till de efterlevande. Berättat för mig, av min pappa Verner och farbror Nisse, blev det en svår tid för familjen Danielsson. Farmor Lydia tappade greppet om tillvaron. Familjen flyttade till Avaträsk, där de efter en tid splittrades och syskonen skingrades efter att farmor inte klarat ekonomin. Farmor tog med sig de två små barnen och övriga skingrades vind för våg.

Tankarna har varit många hos mig inför denna historiska dag. Hur ett ögonblicksverk kan rita om tillvaron från något stabilt till det oförutsägbara. Historien har jag hört sedan barnsben, men det var först när farbror Nisse tipsade mig om att SVT gjort ett program om Ormsjöolyckan, som det blev uppenbart för mig hur stort det var. Även att Gustav V kondolerade samma dag olyckan skedde.

Med dessa rader vill jag minnas min norrländska bakgrund och hur det berikat mig de gånger genom åren jag varit uppe i Granliden, trots det tragiska i att jag aldrig fått träffa min farfar Johan Danielsson.

 

Tidigare skrivet vid 80 årsdagen: Kamrater i livet - kamrater i döden.