Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

måndag 30 augusti 2021

Rasism i skolan

Rasism i skolan är skrämmande. Att det finns personal i skolan som kränker och diskriminerar elever är oförsvarbart. Bilden ovan har inte med det jag nu kommer att ta upp.

Skollagen är tydlig i kraven om kränkningar och diskriminering i skolan. Skollagen (2010:800) har ålagt skolans huvudmän strikt ansvar för kränkningar i skolan. I dess 6 kap 9§ stipuleras:

9 § Huvudmannen eller personalen får inte utsätta ett barn eller en elev för kränkande behandling. 

Hur det såhär 10 år efter att skollagen började tillämpas fortfarande kan pågå kränkningar i en omfattning som inte är acceptabla. Rädda Barnen har i en rapport slagit fast att vart tionde barn har blivit utsatt för rasism av skolpersonal. Rapportförfattaren Samira Abutaleh Rosenlund säger i SvD (30/8 21):

Det här är allvarligt eftersom skolan har en skyldighet att främja mänskliga rättigheter och behandla alla barn lika.

Tilläggas kan att FN Barnkonvention är numera svensk lag sedan 2020. Så det är fler lagrum som sätter krav på skolan och dess personal. I artikel berättar  Kanza Rehman om sin skolgång och att rasismen blev värre när hon började gymnasiet:

Folk vände ryggen till mig när jag pratade med dem, någon spottade på mitt skåp. Det var en lärare som sa ”jag ser att du inte passar in här, du borde nog börja på Angeredsgymnasiet.” Jag gick många gånger till kurator och rektor men de sa bara att jag skulle skriva till andra skolor för att byta. Det tog lång tid innan de till slut reagerade.

I min naivitet trodde jag att skolhuvudmännen ständigt arbetar med förebyggande arbete kring kränkning och diskriminering på deras skolor. Tyvärr, tydligen inte. Staten har satt nolltolerans på dessa frågor och man frågar sig i vilken utsträckning Skolinspektionen, vid sin tillsyn eller vid anmälningar från vårdnadshavare, hanterar ärende av detta slag.

Skolan måste bli bättre på att fullfölja sitt uppdrag när det gäller demokratisk fostran och efterlevnaden av normer och värden. Där elevhälsan är den enhet i skolan som fullt ut ska se till att ett förebyggande arbete finns kring kränkningar bland elever och ständigt ha dialog med skolpersonalen om deras förhållningssätt till elever. Frågan är hur barn födda av utländska föräldrar ska kunna integreras i det svenska samhället om de ständigt bemöts med främlingsfientliga uttalanden. Hög tid att huvudmännen ser till att deras skolor föregår med gått exempel kring elevers skolgång fri från rasism och mobbning.

Media SvD 

 

tisdag 24 augusti 2021

Språket, dumbom!

Språket är avgörande för att göra sig hörd. Allt oftare höjs röster att allt fler svenskar har problem med språket. En underlig sak, eftersom vi aldrig varit mer skriftspråkliga idag än förr. Sociala medier har givit var och en möjlighet att uttrycka sin tankar och åsikter skriftligt.

Samtidigt vittnar många lärare om att dagens elever inte får med sig språket på det sätt de borde. Inte bara bland barn med invandrarbakgrund tycks problemet finnas. Enklast sättet att lära sig ett språk för nyanlända är att umgås med befolkningen i majoritetssamhället. Att dagligen träna läsa, prata och skriva svenska. Invandrade personer hade förr lättare att ta till sig språket, de bodde svenskar i områden där de bosatte sig. Idag är bilden annorlunda. Henrik Höjer tar upp frågan i nättidningen Kvartal (22/8 21). Han skriver:

Häromåret satt dottern och jag på pendeln in till centrala Stockholm. Jag noterade att inget sällskap omkring oss talade svenska. Vi hörde arabiska, afrikanska språk och andra okända ord och meningar. Jag upplevde, ska jag erkänna, en motvillig olust. Är detta Sverige? Är detta mitt hemland? Notera att jag reagerade på språket och ingenting annat. Sin hudfärg och sitt ursprungsland kan ingen människa påverka. Men ett språk kan de allra flesta lära sig.

Här har vi en stor utvecklingspotential. För att bli delaktig i Sverige måste man kunna svenska. Dagens skola skiljer på svenska och svenska som andra språk. I vilken grad detta är ett missriktad välvilja att barn med invandrarbakgrund inte ska lära sig språket som majoritetssamhällets barn är för mig konstigt. Även om barnen har ett modersmål hemma är det begränsande för att delaktigt kunna skapa sig en framtid i Sverige. 

Ett annat problem är de kulturella skillnaderna mellan svenskar och de med invandrarbakgrund. Många har flytt till Sverige från kulturer där kvinnor ska vara hemma och sköta familjen. Andra kommer från lägre skikt i hemlandet där analfabetismen råder. En extra börda för barnen i skolan eftersom de inte naturligt kan träna hemma med de läxor de fått i skolan. Här har vi de stora anledningarna till att många elever går ut grundskolan utan behörigheter till vidare studier. Samtidigt har vi ett problem med den manliga kulturen bland invandrade. Henrik Höjer skriver:

Många (kvinnor, egen anm) är inte vana att vara ute i samhället. De har ofta inte gått i skolan. De ska vara hemma, ta hand om barnen och laga mat och städa, det är vad de lärt sig. Och av kulturella skäl är männen ofta inte så förtjusta i att deras fruar jobbar ute bland främmande män.

Det är uppenbarligen här vi har ett stort jämställdhetsproblem. De politiska tänkandet och besluten verkar har fastnat i hur Sverige utvecklats en gång i tiden, från klassamhälle till jämställdhet mellan könen, och glömt att det inte bara är att låta folk fly hit, för att citera Henrik Höjer:

Sveriges politiker har drivit på en samhällsutveckling där allt fler inte känner sig som hemma i sitt eget hemland.

Det finns invandrade som levt trettio till fyrtio år i Sverige utan att kunna en stavelse svenska. Kan man inte språket är man inte en del av samhället och kan inte göra sin röst hörd. Samtidigt påverkar det menligt Sverige om inte man aktivt arbetar med kulturfrågor, samtidigt som svenska språket lärs in. Här måste framtida invandringspolitik riktas om, om vi inte ska se fortsatta problem med ett majoritetssamhälle, som lever efter mottot individens frihet och ansvar, och ett minoritetssamhälle där kollektivet och hedern styr före individen ansvar för sina handlingar. 

Parallella samhällen är av ondo.   

Media Kvartal

 
 

torsdag 12 augusti 2021

Brottsplatser och miljön

 

Skrivandet underlättas för min del genom en kombo av miljö och plats där berättelsen planteras. Alla har vi en sinnebild av den fysiska platsen i verkligheten. När jag skrev deckaren Uppbrottet planterade jag berättelsen i min gamla hembygd, Eskilstuna. Anledningen till det är att jag har en känslomässig bindning till platserna som beskrivs.

När jag besökte Eskilstuna (11/8 21) fick jag en ingivelse att fotografera fyra av brottsplatserna. Översta vänstra bilden är porten till Tingshuset, där första mordet sker tidigt första maj. En kombo att det just händer på första maj i den gamla industristaden, arbetarrörelsens högtidsdag, där socialdemokratin regerat i staden sedan förra seklet var ungt var kittlande. Ond bråd död på denna viktiga dag, även om demonstrationstågen idag inte är lika stora som i fornstora dagar. Dessutom är det just här i den gamla staden en gång skråväsendet regerade. Industrin växten fram genom att på andra siden Eskilstuna ån skapades den fria staden där inte skråväsendet gällde. Här kunde vem som starta utan beroende av mästare och lärling.

Bilden till höger överst är platsen där rektorn för Mälardalens Högskola miste livet. När jag växte upp var denna del av Eskilstuna ett sluten värld. Här låg en av alla industri med sina typiska grindar där arbetare och gods passerade in och ut dagligen. Platsen var precis infarten till industriområdet. När produktionen flyttades till andra ställen, eller slogs ihop med andra företag, frigjordes dessa områden och allmänheten fick tillträde. Idag är det tekniska konsulter, utbildningsverksamheter och mindre företag som huserar i lokalerna.

Bilden nederst till höger är den mindre publika delen av Hisingsbacke. Där fotot är taget var på vintrarna en tummelplats för barn att åka bod och t-fat förr i tiden. Om det är så idag vet jag inte. På andra sidan mot Intagsgatan fanns en ordnad park med avsatser, bänkar, blomplanteringar och skulpturer. Uppe på kullen innan träden mister en av de burgna boende i patriciervillorna på Djurgårdsvägen sitt liv. Ett undangömt ställe där det inte är lätt att bli upptäckt.

Nedersta högra bilden är monumentet över S:t Eskil och en av hörnen till det som en gång i världen var Eskilstuna Hus, ett slott där kungligheter huserade innan slottet brann ned till grunden. En del av marken har en av Eskilstunas äldsta folkskolor sin plats. Där har många barn fått sina första lärospån sedan 1903, även jag mellan 1959-1966. Mordserien i boken sluttar just vid statyn av S:t Eskil.

Ytterligare två mordplatser finns i berättelsen, som bygger på verkliga händelser i andra miljöer och sammanhang, men som ligger på andra platser än centralt i Eskilstuna. Samtidigt är det författaren privilegium att tänja sanningen i en berättelse både på personer, karaktärer och handlande. En frihet jag inte har kunnat haft när jag skrivit fackböcker, där fakta och stringens gäller. När man numera är fri herre fortsätter jag med nya skrönor med min barndomsstad som tummelplats.

tisdag 10 augusti 2021

Klimatets framtid


Debatten är igång sedan IPCC lämnade sin rapport (9/8 21) om tillståndet för klimatet i världen. Två vägar finns, den ena att spela på klimatångest eller se rapporten som en lägesrapport och se framåt. Personligen ser jag den senare som den framgångsrika vägen. I historien har det alltid varit ingenjörerna som tagit kunskapen om VAD och omvandlat det till HUR för lösa problemet.

När rapporten kom började medierna att fråga ut forskare och politiker på HUR vi ska göra. I min värld har dessa inget att göra med HUR man tekniskt löser minskade utsläpp eller på vilket sätt vi får en fosilfri värld. IPCC sätter ett antal mål och slutdatum för att inte komma till en tippingpoint. Frågan är bara hur vi ser till att detta inte inträffar. På Facebook hade jag och Mats Pertoft (MP) en lite meningsväxling om vilken roll olika aktörer ska spela. Politiker som han är framhåller han givetvis deras avgörande roll. Jag försökte argumentera för att det som står i politikers makt är att skapa infrastrukturen kring klimat och miljö. Dit hör regler (EU-direktiv, lagar och förordningar) och finansiering. Här kan styrningen av AP-fondernas investeringar var vägledande. Hur mycket är de med och investerar i nya produkter och företag inom miljöfrämjande verksamhet. Hur mycket investeras i klimatsmart teknik? 

Mats framhåll också forskarna avgörande roll som en del av lösningen. Forskning ska alltid prövas, eftersom den rådande kunskapen på intet sätt är en sanning, utan just så långt har kunskapen nått. Det är här vi behöver ingenjörerna. De är tränade på tillämpad naturvetenskap och hur man löser problem för att få fungerande teknik. Det var just de som en gång för 100 - 150 år sedan såg till att omvandla Sverige från ett fattigt bondland till den högteknologiska välfärdsnation vi är idag. De gjorde de tillsammans med dåtidens finansiärer, dit familjen Wallenberg spelade en stor roll, eftersom pengar och teknik måste giftas ihop för att skapa bärkraftiga lösningar på tekniken.

När jag ser hur rapporteringen sker är det ett element jag saknar, ingenjören. Journalisterna hugger både forskare och politiker för att rapportera och vältra sig i klimatångest och ställa någon till svars för eländet. I och för sig är nyheter för det mesta fokuserad på det som tokat till sig, men ska det få någon effekt inom klimatområdet är det hög tid att släppa in ingenjören i debatten och rapporteringen. Gunnar Wetterberg har förtjänstfullt lyft detta både i ledare i Expressen 2019, som jag skrev ett blogginlägg om (se länk nedan) samt hans pedagogiskt skrivna bok, Ingenjörerna (se länk nedan).

Så medierapporteringen borde fokusera mer på det tredje området, hur löser vi klimatet. Först då kan vi få förståelsen över vad som behövs göras internationellt, nationellt och som individ. Miljö är ett komplext område som tarvar kunskap så vi inte gör om samma misstag som vi ingenjörer historiskt gjort.

Pluraword:

Från know-why till know-how      

Ingenjörerna