Kunskapens trädgård

Kunskapens trädgård

måndag 26 december 2011

Strategiskt val - inget samregerande

Krigsåren var samförståndets tid. Då verkade vi mot en yttre fiende. Samförståndet luckrades sakta upp vart efter krigslyckan vände för de allierade. Vilket tydligen färgade den politiska dagordningen inom regeringen. Där varje partiledare inom sitt departement kunde driva sin politik. Samtidigt som partipiskorna var frånvarande i riksdagen.

Kommunisterna växte sig starka vart efter Sovjet gjorde framryckningar på östfronten. En nagel i ögat för socialdemokratin. Det gick tydligen så långt att Metalls ledning förlorades till kommunisterna, med följande Metallstrejk våren 1945. Inte undra på den kommunistskräck S systematiskt haft sedan kriget.

Inom socialdemokratin växte också en statsradekalismen fram med Wigforss och Torsten Nilsson som pådrivare. Med långt gångna krav på förstatligande av verksamheter. Intressant att notera är att Per Albin Hansson förde långt framgångna diskussioner att fortsätta samregerandet efter kriget slut i maj och juni 1945. Möjligen för att stoppa de värsta avarterna på statsocialisering.

Tydligen var alla övriga borgliga partier, Högern och Bondeförbundet, med på ett samregerande. Det stora frågetecknet var Folkpartiet. Förhandlingarna mellan Bertil Ohlin och Per Albin Hansson mynnade ut i det strategiska valet Ohlin gjorde att bekämpa statsocialiseringen i opposition, med en förhoppning att komma till makten och kunna genomföra socialliberalismen i välfärden.

Resultatet är känt. Tanken är ändå svindlande över hur välståndsutvecklingen kunnat utvecklas om samregerandet fortsatt några år efter krigslutet. Fast det är en akademisk fråga. Erlander och Ohlin hade redan i samregeringen skapat en tag i sidan till varandra när Erlander ville använda regeringen för att förhindra Metallstrejken 1945. Frågan hade varit hur hade statminister rollen blivit i en samlingsregering efter Per Albins död och med Erlander som möjlig sådan i en samlingsregering?

Den frågan får vi aldrig svar på, men det är en kittlande tanke.

Källa: Larsson, Sven-Erik (1998) - Bertil Ohlin, Atlantis

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar