Viskningsleken som blev Too Mutch

Viskningsleken kring metoo verkar blivit Too Mutch. Män som Björn Wiman, Johan Sjögren och Lars Ohly har använt retoriken för att skuldbelägga alla män. Därmed springer de ärende åt radikalfeminister. Ivar Arpi skriver:

Men detta kollektiva skuldbeläggande, och skuldpåtagande, minskar paradoxalt nog skuldbördan för dem som faktiskt har begått övergrepp, och ökar den för dem som inte har gjort det. Det är konsekvensen av att placera synden hos män som kollektiv.

Lotta Gröning skriver i Expressen, på samma ämne, ur ett politiskt perspektiv i maktkamperna om valbar plats till riksdagen och talman Urban Ahlin:

Han anklagades för sexuella trakasserier redan 2010, det i samband med valet och just då en socialdemokratisk utrikesministerkandidat måste lyftas fram. Urban Ahlin var den självklare kandidaten eftersom han i flera år varit utrikespolitisk talesman i riksdagen. Så kom dessa anklagelser anonymt från en kvinna i hans närhet. 

Partiet med Sven-Erik Österberg gjorde en utredning och likaså kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekul. Resultatet blev en reprimand från Sven-Erik Österberg samt att kvinnan som anklagade Ahlin flyttades till annan plats.

Nalin Pekul bekräftar, vad jag förstår, att inga bevis fanns för detta. Men åter är maktkampen igång med hjälp av svallvågorna efter metoo och dess fenomen som viskningslek.

Dominika Pecynski går i Aftonbladet in på att metoo har blivit To Mutch:

För egen del har jag uppfattat det hela ungefär så här: I början, under kampanjens allra första skälvande livsögonblick, rördes jag flera gånger till tårar av berättelser om våld, övergrepp och trakasserier. Man kan inte säga att det var lyckotårar, självklart kände jag ingen glädje över att fler än jag drabbats av sexuellt våld.

När hennes cyniska jag vaknade till skriver hon följande:

Efter att den initiala sentimentaliteten lagt sig tog min inneboende skeptiker återigen över och tittade ut över tillvaron med sin vanliga, lätt cyniska blick. Och det jag såg var vare sig vackert eller ädelt. Det var en formidabel och storskalig uppvisning i de allra lägsta av mänskliga känslor och beteenden. 

Det var feghet och avund, opportunistisk karriärplanering, hämndlystnad och utstuderad kommersialism. Det var blodtörst, grälsjuka och angiveri. Torgförande av illasinnat skvaller och suktan efter grymma ritualer för allmän beskådan. Jag såg knappt någon mänsklighet alls.

Har vi i Sverige fått en offentlig viskningslek likt den som förhärskade bakom järnridån? Om är det mycket bråte att ta reda på efter tsunamin metoo. Ett är klart, radikalfeministerna lyckades med metoo att få enfalden att grassera och skuldbelägga alla män och förstöra vissa mäns liv. Dominika Pecynski avslutar sin krönika på följande vis:

Det enda som rent konkret har inträffat är att vissa blivit av med sina jobb medan andra befrämjat sina karriärer. Människan är sig lik i all sin kortsiktiga enfald.  

Media SvD, Expressen, AB