Sekulärt förtryck

Sekulärt förtryck har funnits i alla tider, även i Sverige. Under den kristna eran och speciellt inom frikyrkligheten skulle kvinna täcka sitt huvud för att dölja håret. Speciellt den kvinnliga delen av strängmusiken. Bilden ovan är tagen i Skövde 1962, ur boken om Pingströrelsen.

Ser jag tillbaka på uppväxttiden var hattarna med på scenen en bit in på 1970-talet. Det var först när Jesusfolket från Kalifornien kom till Sverige som klädstilen ändrades och huvudbonaden åkte av. Historisk är det bara 47 år sedan det blev omodernt. Samtidigt var det en form av sekulärt förtryck mot de frikyrkliga under slutet av 1960-talet. Spott å spä fick många utstå för denna "religiösa" klädnad. Lika mycket som dagens okunniga rop på att slöjan ska kastas av i det svenska samhället.

Eli Göndör har skrivit en krönika i Smedjan förtjänstfullt om det sekulära förtyckte. Han skriver:

Det stämmer att kvinnor har tvingats och fortfarande tvingas att bära huvudduk av både regimer och familjer i olika delar av världen, och att människor flytt till Sverige för att slippa religiöst förtryck. Men det glöms ofta bort att människor också har flytt till Sverige för att slippa sekulärt förtryck. Just sekulärt förtryck är en central del av många länders historia varifrån människor kommit till Sverige. I Mellanösterns sunnimuslimskt dominerade länder har islam inte bara varit ett uttryck för religiositet i form av tro, introvert fromhet eller religiösa ritualer och traditioner. Det har också fungerat som opposition mot sekulärt förtryck.

I veckan som varit har jag i ett sammanhang upplevt just detta med sekulärt förtryck i diskussioner kring slöjan. Många i majoritetssamhället förfäktar, i jämställdhetens namn, att kvinnor från dessa länder som haft ett sekulärt förtyck ska kasta slöjan. De svenskar som tror att friheten ligger i att kvinnan kastar slöjan gör sig skyldiga till att betrakta kvinnan som menlösa våp. Eller för att uttrycka sig enligt Eli Göndör:

Av de hundratals kvinnor med huvudduk jag har intervjuat har jag kommit fram till att hundra kvinnor sammanlagt ger runt fyrtio olika svar på varför de väljer att bära huvudduk. De som hävdar att duken bara kan förstås på ett sätt och att kvinnorna därför gör det mot bättre vetande degraderar dessa kvinnor till viljelösa våp. De tillskrivs dessutom uppfattningar och idéer de aldrig gett uttryck för.

Oavsett vilken typ av slöja en muslimsk kvinna har på sig har det aldrig stört mig. I mina samtal har det inte funnits något undertgivenhet hos dessa kvinnor. Möjligen har det varit svårt att se ansiktsuttrycket hos de med burka. De andra kan med skiftande grad avkodas, allt från ögonens skiftning, hos de som har nikab, till de där ansikte syns.

När jag vid tillfälle utbildat personal på muslimska förskolor har jag diskuterat förhållningssättet till slöjan och barn. Övervägande delen av personalen är tydlig med att arbetar man med barn ska de ha möjligheten till att se ansiktet. Vanligast är därför hijaben.

Lika mycket som det en gång i världen var förkastligt, av majoritetssamhället, att förtycka kristna minoriteter, lika förkastligt är det idag att ropa på att slöjan ska kastas i jämställdhetens namn. Tänk på dessa meningar i Eli Göndör krönika, som i sin helhet kan läsas i länken nedan:

För den som vill knuffa muslimer i Sverige rakt in i famnen på radikala miljöer är således ett huvudduksförbud en utmärkt idé. Samhällsfientliga radikala grupperingar står på kö för att ta emot dem som skulle känna sig förtryckta av ett förbud, och samtidigt få sina egna vanföreställningar om västs muslimfientlighet bekräftade.

Media: Debatten om huvudduken missar sekulära regimers förbrytelser