Förintelsens barn

Två vingklippta individer kommer till Sverige. Hon från en tuff vandring från Auschwitz via Bergen-Belsen. Han från Sovjetiskt fångläger. Båda var trolovade i Rumänien innan de hamnade i sina respektive helveten. Han klarade två års fångenskap i Sibirien. Alla i hans familj mördades i nazisternas koncentrationsläger. Hon och hennes familj mördades eller klarade inte befrielsen i Bergen-Belsen.

Ili Grunzweig från Satu  Mare, Transsylvanien, kom till Sverige direkt efter kriget. Ernst Jakob Silberstein, från Negreni, Transsylvanien, kom till Sverige i mars 1948. Med sina bräckliga livsöden, där de stod helt ensamma i ett nytt land utan rötter, startade deras liv. Två år efter kom deras första barn till världen, Margit. Hon fick sitt namn efter mor Ili älskningssyster som dog Bergen-Belsen.

Många är de berättelse jag läst av överlevare från Förintelsen. Denna berättelse är utifrån förintelse barnets perspektiv i Norrköping på 1950-talet. En annorlunda judisk familj i Folkhemmet. Identitet är ett subtil fråga för de som inte har rötter i den svenska myllan. Margit berättar om fixeringen vid svenskhet. Hon skriver:

Jag är svensk. Svensk judinna. En judinna i Sverige. En människa som tillhör en annan religion än majoriteten och delvis en annan kultur. Jag har svårt att fördra den ständigt uppblossande politiska  debatten, tidvis en fixering, kring vem som är svensk, hur och varför. (s 161)

En kluven bild många andra generationens invandrarbarn har och majoritetssamhällets oförmåga att se individerna med annan bakgrund än de som har rötter i Sverige. Det här med att vara utanför och annorlunda. Att inte fira jul eller andra kristna högtider som judinna. 

Boken är en berättelse som ger nya inblickar i hur barn till vingklippta individer har sin uppväxt och hur de sakta anpassas till svenska förhållande, men ända har kvar sin traditioner, i detta fall judendomen.

Bokens slutmeningar sammanfattar en ytterst värdefull och stilistisk välskriven berättelse:

År tilläggs till år sedan helvetesportarna öppnades till koncentrationslägren och soldaterna möttes av levande döda. Varje år högtidlighåller vi minnet av Auschwitz befrielse 27 januari 1945. Befrielsen kom, men ingen av de som var där blev någonsin fri. Inte heller Förintelsens barn. (s 190-191)

Berättelse är väl värd att läsa för att förstå rotlösheten i att bygga något nytt, utan historien i ett nytt land, om hur mödosamt det är att vara avvikare i ett svensk samhälle.