Befrielsen för skolan kom för trettio år sedan när Göran Persson kommunaliserade skolan och avskaffade den statliga byråkratin. Sedan dess har vi fått olika driftsformer i skolan med i huvudsak två typer av inriktningar, offentlig och enskilda skolhuvudmän. Sedan 2010 har vi en skollag som ger den statliga styrningen. En rättighets- och speciallag som ger förutsättningarna för vad utbildningen ska gå till, vilket innebär att det kommunala självstyre inte finns för skolans uppdrag lika lite för de fristående huvudmännen.
I världen innan 1991 var skolan regelstyrd i detalj från Skolöverstyrelsen och de politiskt framtagna läroplanerna med beteckningar som Lgr69 och Lgr80. Detaljstyrningen var omfattande. Sedan skolan fick sin frihet att bestämma vilken pedagogik och lokal styrning varje skolenhet ska använda, utifrån sin egna förutsättningar, har på senare tid tilltron till staten ökat för att stävja denna frihet.
I ett intressant debattinlägg av Håkan Wiclander och Ingrid Carlgren i SvD (5/3 21) skriver de:
Det kan därför för den oinvigde te sig fullt naturligt att staten återtar kontrollen av skolsystemet och ser till att ”leveransen” från skolorna motsvarar beställningen. Men det är inte så enkelt. Under de 30 åren har den statliga kontrollen och styrningen av skolan successivt ökat. De statliga myndigheterna hade i början av 1990-talet cirka 350 personer anställda. I dag är det närmare 2 500! Redan i dag är det en hårt uppskruvad detaljkontroll och uppföljningsiver som kväver mångfalden i svensk skola. I förlängningen leder denna utveckling till att likvärdighet blir detsamma som likformighet.
Om vi för en stund stannar för ordet likformig. I en ordboksvandring ger den två definitioner av ordet:
- som har (ungefär) samma form
- konstant till riktning och storlek
Det är med andra ord så att önskan är tillbaka till en konstant riktning på skolan istället för en likvärdig skolan man ser framför sig. Likvärdighet definieras, enligt skollagen (2010:800) 1 kap 9 §, som att alla skolenheter ska följa nationellt fast ställda mål. HUR det görs är upp till varje skola. Det är just detta HUR som debatten kretsar kring. För synonymerna till ordet likformig är:
likartad, lik, överensstämmande, alltigenom eller ständigt lik, enhetlig, mm
Är det en sådan skola vi vill ha? Att valfriheten skrotas så politruker och byråkrater ska bestämma hur undervisningen ska se ut. Den går på tvärs mot den forskning som finns kring hur framgångsrika skolor styrs.
Håkan Wiclander och Ingrid Carlgren går även in på kvalitetsbegreppet. Med en yrvaken syn på vad det begreppet står för. De skriver:
Finns det någon evidens för att kvalitetssäkringssystemen förbättrar verksamheterna? Mycket pekar ju på motsatsen. Kan det vara så att våra nuvarande kvalitetssäkringssystem är kontraproduktiva för kvaliteten?
Uppenbart är kunskapen hos de bägge representanterna för Idéburna skolors riksförbund omedveten om evidens på detta område och vad skollagen kräver samt vad Ibrahim Bilan skapade när han var utbildningsminister i regeringen Persson II. Sedan 2006 har Institutet för kvalitetsutveckling, SIQ, i uppdrag att utse förebilder inom skolan genom Kvalitetsutmärkelsen Bättre skola. Ett instrument att se i vilken grad skolor lyckats utveckla skolan att nå kvalitetsnivåer som gått från reaktivt kvalitetssäkrande till proaktivt arbete att ständigt förbättra kvaliteten. Nedan visar bilden en översättning av de kvalitetsnivåer enligt den internationella tusenpoängsskalan i utmärkelsemodellerna.
Så visst kan kvalitetssäkringssystem var hämmande, all den stund den styrs från nationell nivå i detalj. Däremot inte hämmande all den stund den är byggd för att skapa en professionell kultur i skolan långt bort från politikers klåfingrighet på riksnivå, oavsett politisk färg. För utan att veta vilket resultat skolan "levererar" vet man inte heller hur verksamheten ska förbättras.
Media SvD
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar