Våld i relationer

Morden på kvinnor den senaste tiden har rört upp debatten och mäns våld mot kvinnor. En berättigad debatt, tyvärr med slagsida åt det reaktiva åtgärderna. För att komma åt problemet med heder i nära relationer måste vi våga var öppna med varför vissa män och kvinnor tar till våld. 

Debatten är nyttig, dock borde den även ha nyanser. Hur ser vi på våld i nära relationer när det gäller hbtq-sammanhang. Hur ser våld ut i manliga och kvinnliga machokulturer. Eller det här med heder.

Allt våld startar med det psykiska våldet. Här finns mycket att ta tag i för att förebygga icke önskade beteende som i slutändan resulterar i fysiskt våld, som i dess värsta form kan vara dödligt.

Läser den berörande berättelsen av Elaf Ali och hennes kamp att bryta sig fri från hedersförtrycket. I bok finns ett kapitel som heter Skillnaden mellan mäns våld mot kvinnor och hedersvåld. Skillnaden är som vanligt definitionen på våldsutövandet. Våld i nära relationer bygger på individen. Hedersvåldet bygger på kollektivet.

Våld i nära relationer utövas av en ensam förövare (man eller kvinna) som ofta agerar på impulser. Hens handling förkastas av både samhället och den egna familjen. Hedersvåld är däremot kollektivt. Kvinnor som lever under hedersnormer saknar självständighet, de äger inte sitt eget liv. Familjen och släkten beslutar om deras öden, om du inte är stark nog att bryta dig ur dessa miljöer. Här finns berättelsen om den muslimska kvinnan Elaf Ali eller den assyriska Gunilla von Platen som bröt sig ut och vilket pris de fått betala. Heder har inget att göra med vilken religion man bekänner sig till utan nedärvda mönster och kulturer inom familjer och släkter.

Rättsapparaten i Sverige och västvärlden fokuserar på individens skuld för sina handlingar. Hedern däremot är något som har att göra med att familjen gemensamt planerar och utför våldet för de oförlåtliga misstagen en kvinna gör. Elaf skriver (s 118):

Det uppmuntras och stöttas av såväl manliga som kvinnliga släktingar eftersom våldshandlingen inte anses vara ett brott utan någonting som måste ske för att återupprätta familjens heder. Förövaren skyddas sedan av det slutna kollektivet, vilket gör det svårare för polisen att utreda brottet.

Här har det svenska samhället svårt att ta in hur man ska hantera främmande kulturmönster. Mycket finns att göra även på denna front.

Den kanske minst diskuterade frågan när det gäller våld i nära relationer är den där kvinnor utövar den (ca 16 procent av fallen). Ett illustrativt exempel är Åsa Waldau. Här har vi en kvinna som dominerar i en matchokultur i Knutby. Hon ser till att inte bar hon utöver våldet utan även männen runt bordet i den inre kretsen. De rättsliga följderna för Åsa Waldau är skrattretande, villkorlig dom och samhällstjänst. Den gör hon i en second handbutik i den församling hon numera tillhör.

Våld i relationer är svåra att hantera. Speciellt som de förebyggande arbete inte enbart kan bygga på att samhällets institutioner handhar frågan. Här krävs mycket av civilsamhället som politiken aldrig kan skapa. Samtidigt krävs mycket mer av de sociala myndigheter, speciellt på den sociala nivån i kommunerna. Här finns mycket övrigt att önska för att se unga tjejers utsatthet i familjer med annan bakgrund än den etniskt svenska. Om vi bara tar tjejers uppväxt, där de kommer från icke europeisk bakgrund, märks det tydligt i skolan att så länge de inte är könsmogna behandlas de som killarna. Så fort de blir det kontrolleras de av bröder eller andra manliga släktingar. Det här med jämlikhet är inte en lätt fråga.

Hur som är det mycket viktigt att debatten hålls levande om våld i nära relationer oavsett det gäller individ eller kollektiv, man eller kvinna.

Källa:

Ali, Elaf (2021) - Vem har sagt något om kärlek, Rabén&Sjögren