De expansiva och lagstiftningen

Landet byggs med lag. Det är fundamentet i en demokrati. Utan givna spelregler får vi ett samhälle präglat av anarki. I två tidigare blogginlägg, kring utdrag ur Marcus Larsson bok De expansiva, har jag försökt beskriva hur skolväsendet ser ut. Givetvis har jag inte alla fasetter, men under mina år i skolväsendet och tolkning av juridiken finner jag några saker att påpeka.

I utdraget av boken i SvD (5/1 22) skriver Marcus Larsson:

Låt mig poängtera en gång till: inget juridiskt fel har begåtts i något av de här fallen. Men jag tycker att det är uppseendeväckande att politiker i så hög utsträckning först stiftar lagar som gynnar koncernskolor, och sedan äger eller rekryteras till koncernskolorna efter sin politiska karriär. 

Det är bra att han noterar att det inte är några juridiska fel begångna hos de som fattar besluten. Däremot föreligger några sakliga problem. Tre lagar är central i skolväsendet. Dessa är Skollagen, Kommunallagen och Aktiebolagslagen. De två senare är så kallade allmänna lagar medan Skollagen är en speciallag. I svensk rätt tar speciallagarna över de allmänna lagarna vid tolkning av förvaltningsrätten i rättsväsendet.

Studerar vi Kommunallagen innehåller den regler kring kommunfullmäktige och dess möjlighet att skapa nämnder. Det enda juridiska kring befattningshavare är kommundirektören i Kommunallagen. Alla övriga har endast rådgivande roll och myndighetsutövandet sker i nämnderna och kommunfullmäktige. De illustreras i följande bild.

När Marcus Larsson beskriver hur besluten i Järfälla, kring etablering av enskilda gymnasieskolor, är det helt riktigt att det är politikerna i nämnden som fattar demokratiska beslut. I detta fall med en borgerlig majoritet. Att förvaltningen har ett annan rekommendation till beslutet är inget konstigt i sig eftersom de har en konsultativ roll mot huvudman, nämnden. Enda tjänstemannen förvaltningen som har en lagreglering är skolchefen utifrån reglerna i Skollagen (2010:800). En befattning som i huvudsak ska övervaka att huvudmännen följer de nationella styrdokumen som finns i skolväsendet.

Nästa sak att fundera på är Marcus Larsson andra mening citerad ovan. Håller med att det skulle vara ytterst allvarligt om förtroendevalda politiker i Riksdagen extraknäckare som styrelseledamöter eller äger skolor samtidigt som de stiftar lagar. De exempel som beskrivs i utdraget av boken är i merpart politiker på kommun eller region nivå. Ingen av dessa politiker är i närheten att stifta lagar utan har endast ett demokratiskt genomförande uppdrag. Ett exempel som nämns på en fd rikspolitiker är Gunilla Carlsson, biståndsminister i regeringen Reinfeldt och hennes styrelseuppdrag i IES. Två saker som man kan ta upp kring rikspolitiker och dess agerande efter avgång från Riksdagen. Hur lång ska karantänen vara innan man får försörja sig inom näringslivet och då speciellt inom välfärdssektorn. Det andra är vilka villkor som gäller för rikspolitiker för att misstankar om jäv inte ska uppkomma.

Slutledningen som Marcus Larsson gör i andra meningen i citatet och de exempel han beskriver haltar betänkligt eftersom de politiker som beskrivs har sin hemvist på kommunal nivå och inte riksnivån.

Debatt om skolväsendets uppbyggnad och system är viktigt. Däremot är det viktigt att man försöker hålla isär strukturer och nivåer när ska dra slutsatser. En sak som inte är fullt enkelt med en så pass komplex materia som skolväsendet är. Varje skolform (förskola, grundskola, gymnasiet, komvux och sfi) har sin egen logik och juridik, som griper in på olika sätt. Därför är det ytterst svårt att dra generella slutsatser med sådana skiftande logiker i skolväsendets alla delar.

Media SvD