Kulturkanon vid lägerelden

Tid till annan diskuteras det här med kulturkanoner, senast av ett antal journalister, som uppger att det skulle vara förödande för det fria ordet. En fundering slår mig, hur kunde det komma sig att det fanns detta i den skola jag gick på 1960- och tidigt 1970-tal.

När jag tittar i mina gamla böcker från grundskolan och fackskolan hittar jag tydliga antologier om litteraturens värld. Möjligen sållad genom läroboksförfattare och förlag.

Tittar jag i innehållsförteckningen från läroboken på fackskolan klara antologier i olika litterära inriktningar. Några var:

• Från en förvunnen värld. Om Alf Henrikson, Hjalmar Söderberg, m fl
• Borgerliga samhälls- och människoskildrare. Om Elin Wägner, Hjalmar Bergman, Dorothy Parker.
• Realism och idealism. Om Charles Dickens, Harriet Beecher-Stowe, m fl.
• Franskklassicism och upplysning. Om Jean Baptist Molière eller Voltaire.

Antologin byggdes upp med en kort beskrivning av författaren följt av utdrag av text från författarens böcker. För mig blev det första inblicken i litteraturens värld, som så småningom öppnade mitt intresse för det litterära. Detta har fortgått hela vuxna livet med nya bildningsinblickar.

Fredrik Johansson för i en diskussion på SvD ledarsida (19/11 22) om kulturen och jämställdhet och samlingen kring lägerelden. Här hade vi förut en lägereld i form av public service, idag har vi betydligt fler lägereldar. Sverige är inte längre ett homogent land som på 1950- och 1960-talet, han skriver:

...en högre grad av kulturell gemenskap på 1950- och 1960-talen hade andra förklaringar än ekonomisk jämlikhet. Som en mycket homogen befolkning, ett högst enhetligt kulturutbud...

Därför blir det konstigt när man från olika håll ska göra sig till tolk för vilken kulturkanon som ska bibringa den uppväxande, och även den vuxna befolkningen, bildning. Sverige har många kulturarenor inhemskt som internationellt. Tar vi bara de lägereldar av kultur som finns i minoritetssamhället krockar den oftast med den svenska. Mycket av information och kulturutbyte sker via etermedier i hemlandet eller via social medier i minoritetsamhället. Det är sällan jag stöter på att dessa grupper tar in svensk kultur. Samtidigt kan man fundera över hur vi svenska konsumerar kultur. Någon har sagt att svenskar är mer amerikanska i sitt sätt idag än när jag växte upp.

Så frågan är, är det ens möjligt att skapa en kulturkanon som för drygt 50 år sedan. Jag tror det blir svårt eftersom det inte finns en samsyn på vad kultur är i dagens svenska samhälle med så många lägereldar.

Media SvD