Vi äldre är som folk är mest

Vi äldre är som folk är mest. När jag pratade med min mor, saligen i åminnelsen, på ålderns höst upplevde hon sig aldrig gammal. Det var samma flicka fast hon hann bli en bit över nittio år gammal. Nu är jag själv där på 70+ sidan. Inte är jag gammal precis. Låt aldrig den förljugna bilden om ålderdomen få förhärska som Maria Ludvigsson på pekar i SvD (4/11 22):

Denna valhänta hantering av ”de äldre” som antingen andmatare eller människor nära döden, har naturligtvis flera orsaker. Bland dem finns dels decennier av en ungdomskult som gjort oss bedrägligt fästa vid allt som har med tonåren att göra, dels ett motsvarande minskat intresse för det som förhoppningsvis kommer därefter, som karaktär, insikt, reflektion och klokskap.

Det senare är mer viktigt som grund för de åldersrika. Med åren har jag själv noterat att livet ger en stadga som ger karaktär till livet. Insikter att livet är här och nu samt djupare kunskap om saker som ger framåtriktad tillvaro. Därtill bildning om att världen är mångfacetterad. Bildningen ger perspektiv till reflektion och klokskap. Det senare avgörande för ett samhälle med framgång där kontexten blir komplexare och klokskapen är avgörande. Vi äldre har faktiskt varit med om saker som idag kan tyckas nya och unika, sanningen är att de problem vi har idag inte är nya, möjligen bara i en annan skepnad.

Vi äldre är ingen generisk grupp, som den förkättrade identitetspolitiken vill få det till. Med Maria Ludvigssons ord:

Identitetspolitiken har varit förödande och förminskat varje person till en generisk representant för en grupp.

Hög tid att se varje äldre som en individ som bidra till att utveckla samhället. Inte ett kollektiv som ska behandlas med stereotypa föreställningar.  

Media SvD