Med ett bedrövat hjärta läser jag alla berättelser i dagens SvD om barn som tappat självkänslan för att skolan inte klara sitt uppdrag. Den underbart belysande serien om Skolsvårigheter tycker jag slutar i moll. Är skolan fortfarande oförmögen att genomföra sitt uppdrag? Eller är det enstaka berättelse i en annars så bra förskola och skola?
Svaret är tyvärr att bilden är rätt sann om man ska tro Skolinspektionens granskningar. Skolväsendet har misslyckats i sitt uppdrag. Ett stor IG och bakläxa är vad som gäller. Speciellt så behöver nog skolan läsa 1 kap. 2 § i nya skollagen. Och rektorena och lärarna ska förstå att i nya skollagen har Barnkonventionen vävts in. Alla barns rätt ska tas om hand. Lärarna borde ha barnkonventionen uppslagen varje dag för att lyckas med sitt uppdrag.
Det ska inte vara så att dessa barn, som har någon form av diagnos som stavas adhd, Asperger eller autism, ska behöva lida ett helvete under uppväxten. Framför större empati och kunskap i skolas värld så vi slipper få trasiga människor och ett slöseri med kompetens.
Man kanske skulle på lärosätena ha Milleniumseriens Lisbet Salander som övningsexempel. Smart som få men socialt inkompeten (Asperger). Som alltid gäller det att hitta nycklarna till varje indvid och förstärka de positiva sidorna hos dessa barn. Då kan de bevara sin självkänsla.
Tack SvD för en lärande och gripande läsning.
Media SvD
Jag har aspergers syndrom och har förvägrats vård i över 4 år and i'm telling you, if you don't start treating us better you will have a war on your hands, fru Samhälle.
SvaraRaderaSom läget är nu verkar den enda lösningen vara att sätta ihop ett gäng med alla som förvägrats vård och helt enkelt börja terrorisera civilbefolkningen i sverige fram tills dess att det blir dyrare att neka oss hjälp än det blir att ge oss den... I've fucking had enough! Staten jagar mig redan pga felaktigt ifyllda blanketter och försöker taxera upp mig med flera miljoner för att de tycker jag tolkat lagar fel (jag tolkar dem logiskt med skatteverket tycker jag borde tolkat dem emotionellt och läst mellan raderna istället).
Om jag får mitt liv ruinerat pga detta så kommer sverige att få sin första självmordsbombare.
Värt att tillägga: För personer med aspergers så finns det ingenting "mellan raderna". Det som inte står på pappret finns inte då vi inte kan se det.
SvaraRaderaEmpati schmempati.... det är kunskapen som är avgörande - skillnaden mellan att gå i en skola där lärarna vet hur de ska förhålla sig så innerligt väl att de inte behöver prova sig fram och inte fråga gång efter gång och att gå i en skola där lärarna är hysteriskt empatiska utan att veta vad de gör är skillnaden mellan himmel och helvete.
SvaraRaderaSalander? *fnys* ... men tanken om skönlitteratur är inte dum, det finns flera bra böcker att välja mellan, 'The curious incident of the dog in the Night Time' är ett trevligt exempel.
Anonym. Tack för din berättelse. Hoppas du får hjälp.
SvaraRaderaMorrica - ja visst är det skillnadn mellan himmel och helvete. Bara empati räcker inte. Kunskap är lika viktigt om dessa barn är viktig för att förskolan och skolan ska leva upp till sitt uppdrag och inte skicka ugen till BUP så fort det inte är något som stämmer.
SvaraRaderaAnonym, "när nöden är som störst är hjälpen som närmast", jag hoppas att det kommer att bli sant för dig.
SvaraRaderaSjälvmordsbombningen känns som ett dåligt alternativ, det är sällan som det är skitstövlarna man kommer åt på det sättet, men det viktigaste skälet är att vi vill ha kvar dig i livet. Det är du som löper störst risk.
Jag har inte följt SvD-serien men jag har en tanke om detta som följer mig ständigt. Vi talar om diagnoser som om det vore en medicin eller en hjälp på vägen. Men vi måste ställa oss frågan: "Diagnos - för vem?"
SvaraRaderaSkolan har ju, som vi såklart vet, skyldighet att ge alla elever undervisning utifrån deras egna förutsättningar, diagnos eller inte. Frågan är varför skolan ofta stoppar in eleverna i ett "normal-fack" eller "diagnos-fack" när vi egentligen bara borde utgå ifrån eleven framför oss?
Barnkonventionen i alla ära men detta går djupare än så. Det handlar om att vi måste ha kompetens att möta alla barn, att kunna stärka alla, att kunna lyfta och motivera alla. På det sätt de kan ta emot det.
Hur lyckas vi med det?
När jag diskuterat det här med diagnos eller inte har människor som varit mer insatta än jag hävdat att diagnoserna är till nytta. Det finns dock något slags obehagligt förhandlingsspel kring diagnoser och resurser som jag är glad om jag slipper ifrån.
SvaraRaderaI grunden finns ju att alla elever har rätt att få sina behov tillfredställda. När det gäller särskilt stöd finns det inga direktiv kring hur det ska ges utan det finns en stor flexibilitet kring vilka som omfattas och för hur länge. Det är bara kravet att de ska nå målen som är stenhårt. Jag tror att vi lärare här har en möjlighet att styra mot målen och se diagnoserna som hjälp att förstå eleven.
I inlägget "Professionalisering genom att brinna för uppdraget" vill jag visa hur den stora skolreformen kan kompletteras med en stark och engagerade vision om skolan i lärarkåren. Det är så det här blir en bra reform!
SvaraRaderahttp://janlenander.wordpress.com/2010/11/07/professionalisering-genom-att-brinna-for-uppdraget/
Anna, diagnos för den diagnostiserade. Diagnosen är för skolan ett verktyg, den säger dig något bland annat om hur just denna elev kan ta emot kunskap. Är diagnosen hörselnedsättning säger dig diagnosen att eleven inte kan ta emot information som levereras muntligen i andra änden av rummet, i synnerhet inte om det småpratas på vägen. Är diagnosen synnedsättning säger det dig något, på samma sätt som diagnosen ADHD, diabetes, epilepsi eller Asperger säger dig något viktigt om eleven. Om du vill eleven väl bör du lyssna på vad diagnosen säger dig.
SvaraRaderaMin erfarenhet är att skolan lägger sitt ansvar vidare till Bup osv. Utan diagnos gör de inget. Men med diagnos vet de inte heller. Det som står i skollagen följs inte att varje barn har rätt till en individuell utvecklingsplan. Sedan skylls det på resurser, ja pengar saknas för personal, men framförallt saknas det empati och förståelse. Fanns det mer av detta så skulle saker och ting se väldigt annorlunda ut.
SvaraRaderaHörde senast i går på nyheterna att skolan är snabb att sätta "störiga" barn i särskolan utan en noggrann utredning.
SvaraRaderaNågon stackare som hade dyselexi hamnade på en särskola. Handikappet är inte kopplat till något annat problem än att man behöver lite träning i att hanter orden när de svär ihop sig. Det behövs tekniker och träning. Och fyller därmed inte kriterierna för att eleven ska gå i särskolan.
Har skolan blivit lat och snabbt sätter avvikare i klasser eller skolor av särart?
De förstör ju faktiskt för eleven att nå akademisk nivå. Om det hade varit lika tramsigt under min uppväxt hade jag aldrig lyckats bli akademiker. Handikappet i sig är inte ett tecken på att man är dum. Utan bara som i mitt fall att orden svär ihop sig i bland.
Skärpning är väl ordet för rektorer och lärare. Skaffa er kunskap om sakerna innan livsavgörande beslut fattas.