#metoo - En bekännelseväckelse

#metoo - har drag av en bekännelseväckelse. Under tidigt 1950-tal fanns en företeelse inom Pingströrelsen som gick ut på att bekänna sina "synder" mot Gud och församlingen. Det tog sig uttryck i att man offentligt deklarerade sina "synder" som gärningsman. #metoo mötet under söndagen den 22 oktober 2017 har drag av detta.

På plattan i centrala Stockholm och några andra ställen i landet ordnades "väckelsemöten" eller som det numera heter manifestationer mot sexuella trakasserier av kvinnor från män. Det omvända bekännelsen, i förhållande till den på femtiotalet, är att de som drabbades var de som bekände, inte förövarna som gjorde övergreppet. Om de som slöt upp på dessa manifestationer tillhör medelklassen eller det mediala Sverige ska jag låta vara osagt. Men undrar hur det är för de kvinnor som lever under just svåra förhållanden med trakasserier och våldtäkter. Syns de och har de möjligheter att synas i gammelmedia?

Ingen ska tro att jag accepterar det svinaktiga beteendet som somlig män gör, både infödda svenskar som invandrade. Kulturen i olika samhällssektorer har grava inslag av detta. Att då som ministern för jämställdhet och andra feminister skrika på mer lagar är kontraproduktivt. Vi har lagar så det räcker. Det är efterlevnaden av dem som är avgörande. Där håller jag fullt med Anne Ramberg.

Det finns minst tre lagar redan som reglerar detta med sexuella trakasserier och sexuella övergrepp. Sexuallagstiftningen, Diskrimineringslagen och Arbetsmiljölagen. Problemet är tillämpningen. Varför har inte arbetsgivare handlingsplaner kring arbetsmiljön som inkluderar förhållningssätt på arbetsplatsen när det gäller detta.

Så det finns mycket arbete att ta i för att verkligen skapa ändrade attityder. "Väckelserörelser" som det som #metto skapat har historiskt alltid ebbat ut när den trista vardagen inträder. Därför är ett långsiktigt arbete om beteende och uppträdande i vardagen avgörande hos arbetsgivare, föreningsliv och andra sociala sammanhang.

Media SvD1, SvD2