Sorgens olika ansikten

Sorgen har olika ansikten. Claes Elfsberg program om sorgen har varit upplysande. Sorg är inte entydigt utan ser olika ut för varje person. Även bakomliggande orsaker spelar roll för sorgens uttryck. Så här i Allhelgona högtiden minns vi de som gått före. Bilden ovan är mina föräldrars grav. Sorgen har olika ansikten även för mig när det gäller föräldrarna.

Det är drygt 35 år sedan pappa lämnade jordelivet och mamma sju år sedan. Minnesbilderna är olika även om sorgen finns där. Det som än idag ligger kvar och spökar är telefonen som ringer klockan 23.30 den 2 maj 1985 med budet från mamma att pappa var död. Allt sedan dess stänger jag av telefon nattetid för att inte bli väckt, den känslan är fortfarande obehaglig. Samtidigt blev det paus på sorgearbetet efter pappa genom att mammas tillvaro kraschade. Det tog många år innan hon kom tillbaka. För mig kom sorgearbetet igång när min mormor dog 1992, nästa 100 år gammal.

Mammas bortgång är färskare. Här har sorgen till att början varit i drömmarnas form. Här hälsar hon på i dess möjliga och omöjliga situationer. Kanske bearbetningen av saknaden är lite annorlunda eftersom jag fick bli förälder åt min förälder. Noterar att när jag besöker graven kan jag en kort stund meditera och i tysthet samtal om hur de har det på andra sidan. Vet inte om det är vanligt eller att jag på detta sätt har kärleken i sorgen efter mina föräldrar och undrar hur det är på andra sidan. För det var som att hamna ner i botten av en brun där jag inte visste hur jag skulle hitta upp i ljuset efter mammas död. Var fanns första pinnen att sätta foten på? Famlande trevade man sig fram, samtidigt som alla praktiska saker måste hanteras efter dödsfallet. Så småningom hittade jag första pinnen, trevade vidare efter näst och nästa. Slant på vägen upp många gånger. Sakta kom jag upp i ljuset fast med ett annat liv där inget är självklart som det var förr. Det jag noterar är att man aldrig blir klar med sorgen, den skiftar bara med tiden. Somligt bleknar bort annat förstärks. När jag ibland ser saker mamma och pappa gjort och finns kvar hos mig funderar jag över vilken tid och möda de la ned på saker. Hur det de lämnade efter sig är en länk till det liv de skänkte mig.

Så hedra de som gått före denna helg. Samtidigt är det viktigt att våga prata om sorgen, både för den drabbade och omgivningen som kände den bortgångne. För det här med att beklaga sorgen vid dödsfall är så fel, det är saknaden man ska beklaga, inte att en person har dött. Det ända sanna är att alla ska vi dö en gång, frågan är bara vad lämnar jag efter mig till omgivningen. Ett av dessa efterlämnade gör jag med detta 1500 blogginlägget.