Året med 13 månader

Dagboken är brutalt avslöjande som bokform. Utan den hade vi inte vetat hur Anna Frank som flicka levde som gömd i Nederländerna. Utan Åsa Lindeborg berättelse hade vi inte fått en brutal bild av media och kultur Sverige. Djärvheten ligger i att porträtten av författare inte precis är smickrande. Eller för den delen journalister i de olika mediehusen. 

Åsa Lindeborg navigera i sitt känsloliv genom dagboken med ruelse och kristallklar skärpa om metoo, populismen, yttrandefriheten och Svenska Akademin. Här får vardagsmänniskan inblick i de trånga kultursfären. Lika mycket som hur en kvinna ser på sig själv när åldern kommer på en och det naturliga förändrar kroppen och tanken. Därtill att som kvinna leva i offentlighetens ljus. Hur hanterar man svek, tvivel och känslor kring mediernas makt och åldrandet.

Uppfriskande är kritiken kring hur metoo ockuperades av kvinnor med annan agenda än att lyfta mäns vidriga beteende. Kommer själv ihåg att jag ifrågasatte delar av metoo när det begav sig, ack vad ilskan sprakade mot mig. Gissar att media Sverige har en oplockad gås som inte vågar ha en kritisk hållning till vad man gjorde och skrev under detta märkliga år. Kan skymta visst obehag hos journalister som intervjuade Åsa Lindeborg vid lanseringen av boken. Självrannsakan är en svår konst.

Allt nog trots sina många sidor är boken lättläst och bjuder till bladvändande. Man vill veta mer.