Gap och skrik i skoldebatten

Tonläget är uppskruvat i skoldebatten inför vilken politisk väg skolan ska ta. Allt från de som gapar och skriker mest om den förhatliga marknadsskolan, som segregerar, till storleken på elevpengen eller det som allmänt kallas skolpengen. Oavsett vilken politisk åskådning man har skulle debatten tjäna på att sakligt diskutera de avigsidor som finns i dagens skolväsende.

Måndagen den 30 november 2020 ska remisserna vara inne på utredningen som behandlat en likvärdig skola. I DN (28/11 20) skrivs i ledaren:

Därefter är det dags att lägga skarpa förslag på hur skolan ska kunna skapa likvärdiga förutsättningar mellan barn – inte mellan skolor.

Ett intressant påstående, man går bort från skollagens definition av vad likvärdighet kräver av skolväsendet, att alla ska ha samma förutsättningar oavsett i landet man bor och att den ska bygga på de nationellt fastställda målen i skollagen och förordningar som läroplanen. Ledarsidan på DN drar kraven än hårdare och säger att denna likvärdighet ska gälla mellan barnen. Med andra ord är det den "inre marknaden" i en skolenhet det är frågan om. Att lärarna i varje årskurs och klass ska skapa lika förutsättningar för eleven. Här ska inget frispel eller soloframträdande av lärare göras. Undra hur de kom fram till det.

Erik Söderlind skriver i ett debattinlägg i SvD (28/11 20) om skolpengen att det är feltänkt kring den. I mångt är tankarna intressanta fram till följande skrivning:

Eftersom skolan är ett kommunalt ansvar innebär en avvecklad skolpeng att varje kommun i stället får teckna avtal om ersättning med den som driver respektive skola. Detta kan låta svårt men är inte mer komplicerat än de årliga utvärderingarna. Poängen med avtal är att kommunen då automatiskt kan granska att avtalet följs och med inskrivna kvalitetsmått ger det en betydligt större kvalitetsgaranti än dagens ”kasta ut pengar och hoppas på resultat-modell”. 

Något fundamentalt fel i tänket måste göras i slutsatsen. Skolan har ett statligt uppdrag som granskas av Skolinspektionen och styrs av skollagen och förordningar. Därmed är det kommunala självstyret begränsat endast till finansieringen av skolan. Därmed finns enligt mig inte möjlighet i grund- och gymnasieskolan att avtal om hur pengarna använts och hur de uppnått kvalitetsmått. Detta speciellt i ljuset av den sekretets som lagts på statistik från SCB. Däremot vore det mer riktigt att man förstatligar finansieringen av skolan och återgår till hur det var innan 1991 när skolan kommunaliserades av Persson.

Socialdemokraten och ledarskribenten Widar Andersson i Folkbladet skriver en intressant ledare kring gap och skrik i skoldebatten, som tas illa upp av inbitna åsiktsmaskiner på vänsterkanten, han skriver:

Utredningarnas remisstid ackompanjeras såväl av närmast rättshaveristiska hatkampanjer mot skolval och friskolor som av saklig och rimlig kritik. De ansvariga politikerna behöver dels distansera sig från den djupa misstron mot människors egna val inom välfärden som så starkt präglar Stockholmsmedia. Ute i verkligheterna väljer människor skolor och andra tjänster som aldrig förr. Klyftan mellan ropen på förbud/demoniserande av företag och människors verklighetsbeteenden är enorm och påminner starkt om hur invandringsfrågans åsiktskorridorer såg ut för några år sedan. 

Skoldebatten behöver föras om de avarter som uppkommit de senaste trettio år sedan skolväsendet ändrades från statlig regel- och ekonomistyrning till dagens mål- och resultatstyrning, där kommunalisering och fristående skolreformen genomfördes. Där Drevdagen var den första fristående skolan och med tiden har fristående skolor kommit till i en större utsträckning. Dock ska man vara medveten att endast cirka sexton procent av grundskolorna drivs av fristående skolor med varierande associationsformer. Allt från ekonomiska föreningar, i form av föräldrakooperativ eller personalkooperativ, stiftelser till aktiebolag. En sak som man inte tänkte på var hur alla dessa skolor som startats för att drivas efter olika pedagogiska metoder av en eldsjäl skulle kunna fortleva. När dessa eldsjälar av en eller anledning måste göra exit vem är då skickad att ta över verksamheten. Det vi sett är just det som alltid händer när marknaden mognar att ett antal kapitalstarka bolag köper upp dessa livsverk och därmed räddar verksamheters fortlevnad. 

Det är ena sidan av myntet. Den andra sidan av samma mynt är både frågan om kompetensen hos de nya ägarna, att driva skola utifrån den nya ägar- och ledningsprövningen som både görs vid nyetablering i en kommun eller på redan befintliga skolor. Därtill hur man ska se på hur resultatet efter finansnettot i företagen ska disponeras. Vad ska stanna i företaget och hur stor ska en utdelning till ägarna vara. Det här senare är där det stora gapandet och skrikandet görs utifrån ideologiska synsätt. En trist utveckling med argument om vinstjakt och stöld av skattepengar som inte gagnar till att konstruktivt lösa avarterna i skolväsendet. Lägg ideologierna på hyllan och sätter er ned över partiideologier och lös de strukturproblem skolan har samt främja att kvaliteten vässas i den dagliga verksamheten så barnen får den rätt till kunskap skollagen ger dem rätt till.

Media DN, SvD, Folkbladet