Lärandets baksida

Från ord till handling kan det vara långt. Ännu längre verkar det vara att lyssna och ta in kunskap även i vuxen ålder. Under min föreläsnings turné slås jag av de utvärderingar som görs. Trots en övertydlighet i vad begrepp betyder och hur man ska tillämpa dem verkar det vara svårt att ta in kunskapen.

Ta ett sådant centralt begrepp som systematiskt kvalitetsarbete för det kommande vardagsarbetet slår det slint. Det verkar som begreppet verkligen stannar precis vid öronen när man hör ordet. Ändå ska hela skolsverige tillämpa det om två och en halv månad.

Man undrar vad det är som gör att man inte hör eller är det det här kända svaret hör vad du säger som gäller. En tydlig signal jag hör men struntar i det.

Om jag hjälper på traven med att försöka förklara. Ordet systematiskt betyder:

Aktiviteter som sker enligt visst system (synonym: planmässig)

Om man kopplar det till ordet kvalitet som betyder att uppfylla uttalade och outtalade kundkrav skulle det bli:

Aktiviteter som sker planmässigt för att uppfylla kraven i skolväsendets utbildning och undervisning.

Klarare kan det väl inte bli!

Aktiviteter som inträffar i barngrupper och klassrum innebära att förskolan och skolan ständigt ska förbättra måluppfyllelsen.

Prata går men skriva så det går

Talets gåva av en av hörnpelarna i all kommunikation. En annan gåva är skrivandets. Under min föreläsnings turné genom Sverige har jag haft anledning att fundera över hur hårt just den muntliga kulturen sitter i skolans väggar. Det är väl bra så länge det kommer till att förskollärare och lärare använder talets gåva när de ska undervisa. Men när det kommer till det där med att verifiera det som hänt står sig det talade ordet sig slätt.

Den skrivande kulturen är ju viktig för att vi alla ska ha en gemensam plattform att värdera utifrån. Då syns det mig lite märkligt att den värld vi samhällsmedborgare fostrats i inte är mer skriftspråklig än den är. Än mer förvånade är det i ljuset av de krav som kommer på dokumentation från 1 juli 2011.

Man börjar tvivla på om förskolan och skolan någonsin kommer få en skriftlig kultur. Ett är dock sant den som har makten över det skrivna ordet har ett tolkningsföreträde.

Kommer förskollärare och lärare klar av att bli skriftspråkliga? 

Mina barn och andras ungar

Uttrycket eller ramsan var vanlig under min uppväxt. Frågan är lite vidare hur vidare detta uttryck är lämpligt i dagens kontext eller tillhör en svunnen tid. Under min turné genomlandet har jag ständigt blivit påminde av min kollega att det heter barn och inte unge. Tydligen har jag en förmåga att häva ur mig ordet unge när står på scen och föreläser. Tydligen får man inte vara så folklig. Vad säger språkexpertisen?

Om jag synonym boksvandra kan man få intressant synonym på orden. Nedan några synonymer.

Unge = barn, barnunge, småbarn, baby, bebis, telning, ättelägg, klimp, knatte kil.
Barn = barnunge, unge, nyfödd, baby, dibarn, lindebarn, spädbarn, telning, gli, glytt, klimp, kil, byting, pyre, kryp.

Många intressanta kors befrukningar på synonymerna med exakt samma betydelse. Då måste det vara som smaken delad. I princip kan man säga att valören på orden är den samma, eller?

Tittar jag i ordboken, Svensk Ordbok, Esselte Studium, är definitionen

Barn = människa som ej vuxit färdigt
Unge = avkomma till högt stående djur.

Så frågan gör det skillnad vilket ord man använder? På mig är verkar det samma sak. Eller är det en generationsfråga som avgör ordvalet?

Pedagogisk omsorg

Pedagogisk omsorg är ett konstigt begrepp i mina ögon. Vad är det? Finns de omsorg som inte är pedagogisk? Begreppet har dykt upp under min föreläsnings turné i samband med nya skollagen. Vän av ordning som jag är har jag studerat detta gedigna aktstycke i denna del.

Där finner jag att pedagogisk omsorg är samlingsbegrepp i skollagen kapitel 25 för familjedaghem, flerfamiljs daghem och annan driftform. Lagen eller lagstiftarna menar med denna omsorg att den ska vara utan pedagogiska krav. Intressant när man i ett nu har höjt både offentliga och enskilda förskolor och fritidshem som en del av skolväsendet. Man kan fundera över om det är denna omsorg LRs Presschef eftertraktar i förhållande till förskolor?

Man kan fundera på hur tankegångarna gått dels i skollagsberedningen och dels på departementet när man å ena sidan kräver att förskolan, både offentlig och enskild, ska följa Lpfö98 å andra sidan bara vara vägledande för pedagogisk omsorg. Skapar man inte ett A- och B-lag i förskolevärlden på detta sätt? Där A-laget fokuserar på utveckling och lärande på bekostnad av leken. B-laget som bara fokusera på leken utan pedagogiken?

Frågorna är många. Lagstiftaren verkar vara mer mån om valfriheten för föräldrar än barnets rätt till lärande. Dock säger lagstiftarna att det är relevant att Lpfö98s del om Normer och värden ska tillämpas. Verkar som man fått något form av hjärnsläpp även här när man skrev lagen. För hur driver man systematiskt kvalitetarbete i pedagogisk omsorg?

I ett annat sammanhang har lagstiftarna definierat att systematiskt kvalitetarbete är grunden för att öka måluppfyllelsen enligt skollagen och läroplanerna.

Källa: Skollagen SFS 2010:800

Slöseri med begåvningar

Låt oss erkänna att det kan vara bra med en kompensatorisk skola. När det är sagt måste man trots allt inse att vi har ett antal elever i skolan som är högpresterande.

Dessa elever har under många år kommit på undantag, i den svenska skolan. Alla resurser har fokuserats på dem som inte klarar kunskapsmålen eller på annat sätt har problem. Där omsorgsperspektivet varit alldeles förhärskande i synen på kunskap.

Ska vi klara en kunskapsdriven välfärd måste vi fokusera om synen på hur vi tar hand om den grupp av elever. Hur tar man hand om barn som har ett specialintresse och är begåvade i något ämne.

Vi har gladligen skapat elitskolor inom idrott och musik med antagningsprov för de elever som vill gå dessa inriktningar. Detta i en socialdemokratisk styrd skola. Därför förvånar det mig något att Mikael Damberg, som i övrigt är en klok karl, börjar yra om sortering av elever i tidig ålder. Gör han det utifrån ett perspektiv att barnen i så fall riskerar att bli lite asociala av sig eller är det bara de estetsika ämnen som ska ha elitklasser?

Avhörde en diskussion på just det ämnet mellan två studerande på en gymnasieskola på bussen in till stan. Den ena sa just detta att många av hans kompisar hade studerat klassisk musik sedan 6 års ålder för att vara säker på att kunna komma in på högre studier. Och dessa barn hade just inget annat referera tillbaka på. Avsaknade enligt deras tycke en bred erfarenhet av annat som gör oss till social individer.

Men detta kanske kan hjälpas upp med att varje kommunal huvudman kunna tillåta att vissa skolor i kommunen fick specialinrikta sig på att dra fram elever i grundskolans år 7-9 inom matematik, språk, no-ämnen och so-ämnen. Det tror jag skulle kraftsamla mer för att totalt kunna få upp kunskapsnivån i svensk skola. För om jag inte minns fel hade vi i det socialdemokratiska Sverige på 60- och 70-talet gymnasiskolor som var specialinriktade på spårk, teknik, naturvetenskap och samhälle. Kanske dags att återskapa något liknande.

Samtidigt måste jag för en gång skull säga att Eva-Lis Sirén, LF, har en vettig synpunkt när hon säger "mycket skrik för en väldigt liten verksamhet" om just elitklasser. Hon säger:

Du ska kunna bli specialist i matematik, i svenska, i språk, men ambitionerna måste vara större än så här. Utbildningen måste erbjudas nära där eleverna bor. Risken är att alla begåvade, duktiga tolvåringar faktiskt inte är mogna att flytta hem ifrån.

Riktigt, för de har att möta andra barn från andra länder i vuxen ålder som haft tigermammor som drillat sina barn med begåvningar. Hur klara vi av att möta dem i en värld där kunskap är avgörande för ett lands välfärd?

Media SvD

Sextiotals sväng

I Juholt land verkar allt som fanns på sextiotalet rätt. Visst kan vara det. Annat inte. Framför allt verkar mr Juholt helt ha glömt att vi 68:or gjorde revolt mot överhögheten och kollektivismen.

Hur kan det vara sant säger säker några vänner från den tiden om kollektivismen?

Jo, det vara start skottet för att gå från kollektiva lösningar i korporativistisk anda. Det var nog främst överklassungarna och medleklassens barn som ville leka kollektiva, medan arbetarungarna som levt i dessa miljöer bröt sig ur och startade sin klassresa för att realisera sin mål. Där vi ser det indvidualistiska samhället av idag.

Därför blir det så fel när Juholt ondgör sig över det fria skolvalet med att säga att

...etablerandet av friskolor leder till ökad segregering och sjunkande resultat...

det är inte etableringen av fristånde skolor som är orsaken till segregeringen och sjunkande resultat. Utan i mångt de 290 olika sätten skolan bedrivs på i landet. Eftersom det till stora delar beror på kommunpolitiker med bristande skolpolitiskt kunnande som styr skolan på lokal nivå. Vi fått en skolan som av akademiserats och omsorgsfokuserats.

Samtidigt är det nys eller ett journalistiskt knep att börja prata om "sorteringsskola" och "katederundervisning". Det är kanske de ända ord de förknippar när de hör ordet "fritt skolval" och "lärarledd undervisning".

För sorteringsskola är något helt annat än den till vissa delar förfuskade kompensatoriska skolan. Sorteringsskolan fanns fram till grundskolereformen. Folkskolan, realskolan och läroverket vara just soteringsskola beroende från vilken samhällsklass du tillhörde.

När grundskolan infördes krävdes inte speciella ansöknings förfarande för att skapa dig behörighet till gymnasieskolan. Om det fria skolvalet inneburit en form av segregering och sortering beror det nog ytterst på att de kommunala skolorna inte förmått hålla måttet i stort. Och det är svagt av Juholt att skylla detta på de fristående skolorna.

Dessutom kommer rättning i leden från 1 juli 2011. Då är de fristående skolorna en del av skolväsendet under beteckningen enskilda skolor med samma krav och rättigheter som de offentliga. Det ända som är sig likt är att kommunerna fortfarande står för finansieringen.

Andra påståendet om att vi skulle få en "katederundervisning" är smått ironiskt. Har han och andra skoldebattörer så dålig kunskap om vad för slags krav det finns i både skollagen och styrdokumenten läroplanen? Kunskapkrav är viktiga för att knäcka koderna i ett ämne. Men inte livsavgörande för bestående kunskap. För kunskap är nu så behäftad att den är en färskvara i alla ämnen utom matematik och språk.

På en punkt kan jag hålla med Juholt. Det är högt tid att kasta ut omsorgen ur skolan. Där är han en frisk fläkt i en unken socialdemokratisk tradition med Persson i spetsen. Juholts sextals sväng har en poäng att inte bara kunskapskraven i sig ska förbereda unga utan en koppling till "morgondagens arbetsliv". Så som det vara på sextitalet när grundskolan infördes. Där det vara tydligt på linjevalen vilken del av arbetsmarknaden man kom att hamna i.

Så det är hög tid att skolan återfokuseras till arbetsmarknad-utbildning-utveckling för att vi ska klara morgondagens välfärd, som är kunskapsdriven.

Media SvD

April, april....

..din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill. Hur många blev just det igår? Vet inte om jag blev det i Utsikten i Lindesberg.

Ett är säkert jag lurade rösten att hålla hela dagen.

Nu får man fundera och läsa i kapp och reflektera över vad som hänt i skolans värld när man varit ute på turné hela veckan. Det rycktas att DEJA och SACO ordförande blivit general på Skolverket. Hur gick det till fundera jag över?

Är det så att det är en spegling av könsfördelningen i skolan. Alldels för mycket damer? Eller?

Om jag får säga, ett stolp skott när det gäller jämställdhet;)