Skolpengen och dåliga skolor

Skolsystemet är åter utsatt för politikers intresse. Senast Benjamin Dousa, ordförande i Muf. Han torgför på DN Debatt synen att Allianskollegor är för naiva och köper de stora koncernens syn på skolsystemets fristående skolor. Det kan vara möjligt att det finns en naivitet hos politiker oavsett färg. Ett är säkert när det kommer till pedagogik och sättet att organisera skolor är de diskvalificerade att ha synpunkter. Vilken politiker skulle med berott mod ge sig på vården och läkare samt sjuksköterskor sätt att ge vård utifrån olika metoder. Den politikern skulle snabbt få lämna sin post, speciellt om det var socialministern som skulle göra det.

I sitt inlägg har Benjamin Dousa begränsat sig till gymnasieskolan. Som alla vet är den en frivillig skolform, men i praktiken nödvändig för att komma in på svensk arbetsmarknad. Med den noteringen kan man fundera över Muf:s förslag till tre åtgärder för att hyfsa den fristående skolors avarter. Helt sant är att det behövs en regelöversyn kring funktionssättet i skolsystemet. Där har för övrigt Skolkommissionen kommit med ett antal förslag. En att det borde vara staten som tar över finansieringen av skolor, men däremot inte driften av dem.

Förslag nummer ett från Benjamin Dousa innehåller ett förslag om resultatbaserad skolpeng. Fint, men på vilka grunder ska det göras i hela skolsystemet. Dagens uppbyggnad bygger på konkurrensneutralitet mellan de fristående och kommunala skolorna. Alla elever ska ha samma skolpeng oavsett vem som driver skolan. Detta speciellt i ljuset av grundskolan och dess skolplikt. Om vi tar gymnasieskolor, som jag tidigare nämnt, är förutsättningarna annorlunda. Det första man måste fråga sig är, ska politiker avgöra vilka yrkesprogram eller förskoleberedande program som ska finnas. Redan idag stipulerar Skollagen vilka dessa är.

Dessutom är det så att i skolsystemet finns ingen fri etableringsrätt. Staten via Skolinspektionen tillstyrker och drar in tillstånd att driva fristående skolor. Ansökningarna är dessutom rigorösa med stor tonvikt på ekonomi, elevprognoser, elevhälsa, skolbibliotek och pedagogisk inriktning.

Om kunskapsprogressionen skulle vara grunden för skolpengen kan man fundera efter vilka kriterier detta ska ske. Här är Benjamin Dousa klart otydlig.

Förslag nummer två från Benjamin Dousa är att pedagogiken ska bygga på evidensbaserad forskning. Det första jag frågar mig är, vad är det för forskning? Forskning kan endast vara sann om replikerbarheten ger samma resultat. Mig veterligen är svensk pedagogikforskning långt borta från den typen av sanning. Dessutom är det knappast politiker som ska avgöra vad som är rätt pedagogik och undervisning utan professionen inom lärarkåren och skolledningarna.

Förslag nummer tre från Benjamin Dousa om tvångsförvaltning av "dåliga fristående skolor", hur tänker han? Är det någon form av statlig övertagande, via Skolverket, av ägandet av skolor? I denna del av Muf:s förslag haltar det betydligt när det gäller hur man hanterar associationsrätten och näringsfriheten enligt svensk grundlag. Här blir det betyget ett klart F för förslaget.

Däremot kan det vara intressant att åter väcka tankarna kring de dåliga kommunala skolorna och tvångsförvaltningen av dessa. Debatten var omfattande innan skollagsberedningen la sitt förslag till Skollag. Resultatet blev att inget sådant instrument finns i dagens Skollag (2010:800). Här kan det finnas anledning till diskussion hur man ser på kommuners rätt att driva dåliga skolor, speciellt i ljuset av närhetsprincipen och utanförskapsområden.

Det jag kan sympatisera med Benjamin Dousa inlägg är att översyn av reglerna för fristående skolor bör göras i ljuset av 26 års historia på tillämpning av nuvarande regler. En bra början vore att åter damma av sexpartiöverenskommelsen om fristående skolor som gjordes under Lars Lejonborgs ledning. Den sköts i sank av Stefan Löfven efter valet 2014 för att kunna regera med V:s goda minne.

Media DN

Pluraword:
Drivlinan i en statlig målstyrning av skolan