Partiet på kant med (v)erkligheten

Bakom retoriken om jämlikhet, solidaritet och rättvisa existerar en mörk skugga. Hur är det möjligt i ett demokratiskt samhälle att hylla ett parti med rötter i den totalitära diktaturen i marxismens namn. Hur är det möjligt att dessa honnörsord inte hyllade de krafter i Östeuropa som vill underminera det totalitära systemet. Kanske för att Vänsterpartiet är en sekt med rötter i den brutala omänskliga förtrycket av 400 miljoner invånare. Där bara Stasi i forna DDR var större än någonsin Gestapo var i Nazityskland.

Kanske svaret finns i följande meningar av Herta Müller:

Den socialistiska ideologin var en tillämpad utopi. Den tillämpade ideologin ledde till diktatur. Varje utopi som lämnar pappret och ställer sig bland människor likriktar de oräkneliga försöken att göra livet uthärdligt. Men var och en av oss består av de här försöken och fortsätter med det tills vi dör. Den som binder fast de här försöken kan bestämda formuleringar begränsa dem redan och tvingar dem att motsvara verkligheten. Är det inte detta skäl nog att frukta utopin. Ordet utopi är abstrakt, men min rädsla för det är högst konkret.

Enligt Herta Müller kan bara människor utan själsliga skador från kommunistiskt förtryck unna sig att försöka förverkliga kommunismen. Stopp, säger ni, Vänsterpartiet är inte kommunistiskt. Nej, om de själva får säga det, tyvärr har man inte rensat ut den retoriken.

Magnus Utvik beskriver förtjänstfullt den mörka historien om ett parti han själv varit medlem i. Ett parti vars ideologi i mångt är "den enda sanna vägen", en utopi. Magnus Utvik tar upp Jonas Sjöstedts tal på Vänsterpartiets 100-årsfirande:

Jag har sett så många unga vänsterpartister blivit angripna för något som har hänt, kanske i något annat land, kanske för sextio år sedan. Nej, det finns ingen politisk arvsynd. Man är inte ansvarig för åsikter man aldrig har haft, beslut man aldrig har tagit, händelser som man aldrig kunnat påverka. Ingen är ansvarig för det.

Jag är just rädd för detta med att utmåla sig som om det är andras fel och inte sitt eget. Alla organisationer har ett minne. Ett minne att behandla och göra upp med när det uppenbarligen har rötter som inte platsar i en demokrati. Samtidigt måst jag likt Lichtenberg säga:

Man skall inte döma folk efter deras åsikter utan vad dessa åsikter gör dem till.

Läs boken för att förstå vikten av att ytterkanter i politiken är skadliga för demokratin genom sina utopier och totalitära drag.