När jag växte upp på sextiotalet var den etniska uppdelning i Sverige näst intill obefintlig. Snarare var det klasstillhörigheten som segregerade samhället. Befolkningen var mer homogen än dagens Sverige. Då styrde närhetsprincipen alla undervisning om du inte hade råd att sätta dina barn på internat som Lundsberg, Solbacka, Gränna eller Sigtuna. Själv, som arbetargrabb, gick jag i samma klass som direktörsdottern eller barnläkarens son. Vi bodde i samma upptagningsområde till vår skola. Vi var jämställda i skolan. När skolklockan ringde ut gick vi var och en hem till sin bostad och klass.
Det mest uppenbara i diskussion och reportagen om skolans segregation är det som kallas närhetsprincipen. Bostadsorten är avgörande eller skolans upptagningsområde. Genom att skolor lokaliseras kring olika stadsdelar i städer och olika stadier blir segregationen uppenbar även om vi har ett fritt skolval. För att illustrera detta har SVT Stockholm beskrivet situationen med skolor i Mälarhöjden och Bredäng. Genom närhetsprincipen och att platserna i skolan är vigda för de som bor i området fungerar inte det fria skolvalet eftersom de kommunala skolorna är fulla. Detta är ett täcken på att bostadssegregationen styr (se länk). Enda möjligheten att bryta segregationen är att välja en fristående skola.
Hur vi än diskuterar frågan om skolpolitiken och de yttre omständigheterna är det skolsystemet som är problemet genom närhetsprincipen. Skolan kan inte självt åtgärda segregation. Det är andra samhällsfaktorer som måste till.
Frågan är nog att skolan självt måste börjas se till sin inre organisation och dess förutsättningar att lyckas med uppdraget. Här får tankar från fd rektorn, Hamid Zafar, Sjumilaskolan stå exempel på vad som är viktigt för att skapa en skola som fokuserar på kunskapsuppdraget (se länk Nyhetsmorgon).
Media Nyhetsmorgon
Blogginlägg Pluraword
Förlåt att jag besvärar
Blicken inåt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar