Språket har alltid varit grunden för samhörighet. Hamid Zafar krönika i GP sätter ord på detta:
Att kunskapsgapet mellan svenska elever och elever med invandrarbakgrund ökar har varit känt länge. När PISA-resultaten nyligen redovisades var smolken i bägaren att resultatskillnaderna mellan inhemska elever och elever med utländsk bakgrund de högst uppmätta av alla OECD-länder.
Mönstret går igenom i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. En stor del av förklaringen är skolsegregationen.Denna sanning kan jag bara själv förstärka med egna erfarenheter från barn med invandrarbakgrund. Har skolor inte en tydlig profil att se till att barn lär sig svenska, inte bara knäcka koden utan förstå vad de läser, blir det som en elev säger:
Eleven som är född i Sverige uttrycker på knagglig svenska att han bara förstår ”ortensvenska” och att han upplever det svårt att uttrycka sig på ”normal svenska”. Eftersom han bara gått på en skola där ”ortenssvenska” talas så upplever han sig exkluderad från det övriga samhället.Hur viktigt blir det inte att se hur vi ska klar integrationen med att skolan ger barn med invandrarbakgrund språket och matematiken för att klara sig.
Malmö lade ned Rosengårdsskolan och bussade elever till andra skolor med mer etniskt svenska elever. Kanske det är så att bussning ska tillämpas omvänt, bussa elever från etniskt svenska skolor till utanförskapsområden, både ur en jämlikhets tanke som ett integrationsprojekt. Tanken kan svindla.
Skolan är till för att utmana elever för vuxenlivet. Där finns utmaningarna i yrkeslivet.
Media GP
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar