Isolering i ljuset av Anna Frank

Läser sedan en tid tillbaka Anna Franks ocensurerade dagbok från gömstället i Amsterdam under andra världskriget. Även om det är en tonårsflickas dagbok och funderingar finns intressanta jämförelser att göra kring isoleringens effekter och vad den gör med en människa.

Onsdagen den 23 februari 1944 skriver hon i sin dagbok (s 197 i den svenska boken):

För den som är rädd, ensam eller olycklig är det bästa boten avgörande att gå ut i friska luften och bege sig någonstans där man är helt ensam, ensam med himlen, naturen och Gud. Ty först då, bara då känner man att allting är som det ska och att Gud vill se människorna lyckliga i den enkla men sköna naturen. Så länge den finns kvar, och det lär den väl alltid göra, så vet jag att under vilka omständigheter som helst finns det tröst för varje sorg. Och jag tror bestämt på naturens förmåga att allt elände till trots lindra många hemskheter.

Ord som säger mycket om hur man kan hantera isolering och se fram till något efter de begränsningar som finns. I hennes fall att gömma sig från nazisterna i det ockuperade Nederländerna. Tyvärr fick hon aldrig uppleva den friska luften i frihet, lika lite som de som olyckligt lämnat jordelivet i samband med covid-19. Men för oss andra som självmant eller av tvång är isolerade finns det en dag när vi kan njuta friska luften som förr, dock på ett nytt sätt än innan.