Åtgärdsgarantin fungerar inte som tänkt

Lärarna har fått ge sin syn på åtgärdsgarantin, läsa-skriva-räkna-garantin, för årskurs 3. En intressant lösning om hur den praktiska tillämpningen i skolan ser ut. När reformen infördes fick huvudmännen ett år på sig att förbereda hur de skulle möta upp att alla elever har nödvändiga kunskap i språket och matematiken. Tydligen har många huvudmän sovit. Enligt utredningen anser 47 procent av lågstadielärarna att skolledningen inte anpassat verksamheten.

Till detta ska läggas att hela 66 procent av lågstadielärarna anser att det är brist på speciallärare. Följdeffekter och synen på resurser slår igen när det kommer till behovet av stödinsatser och elevassistenter. Av de svarade lågstadielärarna anser 70 procent att det saknas elevassistenter och 58 procent anser att stödinsatser inte sätt in i tid.

Osökt funderar jag på hur denna viktiga fråga kunnat hamna så snett. En av de avgörande faktorerna för elever är att svårigheter kring läsa, skriva och räkna ska fånga upp tidigt i barns utveckling. Hur är det ens möjligt att huvudmännen inte ansträngt sig att rusta verksamheten för att tillgodose kraven i åtgärdsgarantin. 

Skolverket har tagit fram två utvärderingsskrifter, Hitta språket och Hitta matematiken. I dessa finns krav på hur man gör utvärdering och kartläggning av barnens språk och matematik redan när barnen börjar förskoleklassen, för att lärarna ska veta elevens utgångsläge för att sedan utvärdera vid varje vårtermin fram till årskurs 3 vilka elever som behöver stöd. Dessutom är det krav vid överlämnande av elever från ett stadium till ett annat. Hur ska lärarna i årskurs 4 veta vilket stöd eleven haft och hur ligger de till kunskapsmässigt i olika ämnen när de börjar höstterminen i mellanstadiet.

Reformens påverkan är svårt att dra några exakta slutsatser utifrån figur 8, då de faktiska behoven på landets lågstadieskolor skiljer sig åt. LR undersökningen ger en indikation om att fler elever faktiskt får stöd som en följd av reformen. Det är dock mycket möjligt att den stapeln i diagrammet borde vara ännu högre.

Uppseendeväckande är dock att 13 procent av lärarna svarar att färre elever i behov av stöd får stöd
nu jämfört med före reformen. Detta skulle kunna bero på både ökad brist på relevant personal
och kommunala nedskärningar på skolan, anser LR. Det kan ligga något i detta, samtidigt funderar jag på hur huvudmän och skolledningar faktiskt utvärderar skolan på gruppnivå. Det är en sak att veta vad varje enskild elev har problem med, en helt annan att veta hur olika årskurser och klasser ser ut. Hur många elever i varje enskild klass riskerar att inte nå kunskapskraven i språk och matematik. Utan en tydlig uppföljning och analys är det svårt att se vilka behov som ska tillskjutas. Det är inte alltid brist på personal som kan var avgörande utan även hur arbetet och undervisningen organiseras och utvärderas. 

För att citera utbildningsminister Anna Ekström, när hon uttalade sig om reformen, åtgärdsgarantin är inte fritt valt arbete för skolan. Hög tid att huvudmännen ser till att få snurr på åtgärdsgarantin.

Källa:

Lågstadielärarna om åtgärdsgarantin, Lärarnas Riksförbund juni 2021