Hundraåringen

Märkesåret 1921 brukar betecknas som demokratins födelse. Kvinnorna får rösta för förstagången efter grundlagsändringen 1920. Året är också en personlig sak för mig. Fredagen den 11 mars 1921 föddes mamma. Följande, om hennes livshistoria, saxar jag ur griftetalet vid begravningen den 13 december 2013 i Eskilstuna.

Mamma fick ett långt och rikt liv. Ett liv som kretsade kring omvårdnaden om familjen och tron. Livets början och tidiga åren utspelades i ett bondesamhälle. På gården Sandvik i Stora Malms socken levde hon i en syskonskara om sex stycken. Tre äldre bröder som präglade henne och en yngre syster och bror.

Mamma berättade gärna om sin skoltid i Sörgölet skola. Där hon på första skolavslutningen fick sjunga ”När lillan kom till jorden”. Skolvägen vara inte den kortaste. Oavsett om det var att pulsa genom snö eller en solig dag så vara det inte tal om något annat än att gå till skolan.

Som ung flyttade hon till Katrineholm och började jobba som hembiträde hos doktor Östling. Hon prövade på att jobba i textilindustrin på Vadden. Efter kriget flyttade hon till Eskilstuna. Där hon först började jobba som barnflicka för att senare bli biträde i en Konsumbutik. 

Där träffade hon pappa Verner och tycke uppstod. De gifte sig 1951 först borgerligt i Stadshuset på gröna kullen i Katrineholm. Vigselförrättare i Filadelfiakyrkan, efter den borgerliga vigseln, var den legendariske pingstpastorn Georg Gustafsson. Bröllopet hölls på gården Malmsås hos hennes syster Rut och svågern Nils.

Brukligt för tiden på 1950-talet var att kvinnorna var hemmafruar, så var och mamma. Med tiden började mor arbeta igen. Först i köket på Pilkrog sedan som vårdbiträde i det kommunala vårdhemmet Balsta. Den gick så småningom över till landstinget. Vårdinrättningen flyttades under mitten av sjuttiotalet till Torshälla. På det som idag heter Spångagården jobbade hon till sin avtalspension på avdelning 2B.

I början av sin pension började mamma att studera i olika studiecirklar. Bland annat om Europa och dess påverkan inför Sveriges inträde i EU. Politik var inte något mamma aktivt sökte eller följde under sitt yrkesliv. Hon hade fått avsmak för det genom sina äldre bröders partipolitiska engagemang i kommunalpolitiken. Men där under studiecirkeltiden började hon bli samhällsmedveten och följde nyhetsflödet. Vad hände. Hur kunde det vara så? Jag minns att vi hade livliga meningsutbyten om olika dagsaktuella händelser.

Efter en kort sjukdomsperiod i november 2013 somnade hon i 21 november efter ett liv som varade i 92 år 8 månader och 10 dagar. 

Några noteringar från 1921 är att Sverige hade en befolkning på drygt 5,9 miljoner. Boendet var annorlunda än idag hundra år senare. I städerna bodde cirka 28 procent av befolkningen och 72 procent på landsbygden. Stockholm hade drygt 400 tusen innevånare. Bland de aderton var ärkebiskop Natan Söderblom ny på stol sexton.

Kvinnorna rycker fram. Med rösträtten hamnade den första kvinnan i Sveriges riksdag, yrkesinspektrisen fröken Kerstin Hesselgren från de frisinnade. Ungefär samtidigt tog Tekniska Högskolan in sin första ordinarie kvinnliga elev. Fröken Waldy Bergegren tog sin veterinärexamen från Veterinärhögskolan. Kvinnorna gjorde därmed sitt intåg i det svenska samhället bort från hemmet.

När jag summerar denna dag känns det märkligt att dessa hundra år inneburit så mycket frigörelse. 

För övrigt känns det stort att det idag är hundra år sedan mamma såg dagens ljus. Hon gav mig många fina stunder att minnas, vila i frid mamma.

 

 

Likformig skola

 

                                    Foto: Henrik Isaksson/TT

Befrielsen för skolan kom för trettio år sedan när Göran Persson kommunaliserade skolan och avskaffade den statliga byråkratin. Sedan dess har vi fått olika driftsformer i skolan med i huvudsak två typer av inriktningar, offentlig och enskilda skolhuvudmän. Sedan 2010 har vi en skollag som ger den statliga styrningen. En rättighets- och speciallag som ger förutsättningarna för vad utbildningen ska gå till, vilket innebär att det kommunala självstyre inte finns för skolans uppdrag lika lite för de fristående huvudmännen. 

I världen innan 1991 var skolan regelstyrd i detalj från Skolöverstyrelsen och de politiskt framtagna läroplanerna med beteckningar som Lgr69 och Lgr80. Detaljstyrningen var omfattande. Sedan skolan fick sin frihet att bestämma vilken pedagogik och lokal styrning varje skolenhet ska använda, utifrån sin egna förutsättningar, har på senare tid tilltron till staten ökat för att stävja denna frihet.

I ett intressant debattinlägg av Håkan Wiclander och Ingrid Carlgren i SvD (5/3 21) skriver de:

Det kan därför för den oinvigde te sig fullt naturligt att staten återtar kontrollen av skolsystemet och ser till att ”leveransen” från skolorna motsvarar beställningen. Men det är inte så enkelt. Under de 30 åren har den statliga kontrollen och styrningen av skolan successivt ökat. De statliga myndigheterna hade i början av 1990-talet cirka 350 personer anställda. I dag är det närmare 2 500! Redan i dag är det en hårt uppskruvad detalj­kontroll och uppföljningsiver som kväver mångfalden i svensk skola. I förlängningen leder denna utveckling till att likvärdighet blir detsamma som likformighet.

Om vi för en stund stannar för ordet likformig. I en ordboksvandring ger den två definitioner av ordet:

- som har (ungefär) samma form

- konstant till riktning och storlek

Det är med andra ord så att önskan är tillbaka till en konstant riktning på skolan istället för en likvärdig skolan man ser framför sig. Likvärdighet definieras, enligt skollagen (2010:800) 1 kap 9 §, som att alla skolenheter ska följa nationellt fast ställda mål. HUR det görs är upp till varje skola. Det är just detta HUR som debatten kretsar kring. För synonymerna till ordet likformig är:

likartad, lik, överensstämmande, alltigenom eller ständigt lik, enhetlig, mm

Är det en sådan skola vi vill ha? Att valfriheten skrotas så politruker och byråkrater ska bestämma hur undervisningen ska se ut. Den går på tvärs mot den forskning som finns kring hur framgångsrika skolor styrs.

Håkan Wiclander och Ingrid Carlgren går även in på kvalitetsbegreppet. Med en yrvaken syn på vad det begreppet står för. De skriver:

Finns det någon evidens för att kvalitets­säkrings­systemen förbättrar verksam­heterna? Mycket pekar ju på motsatsen. Kan det vara så att våra nuvarande kvalitets­säkrings­system är kontra­produktiva för kvaliteten?

Uppenbart är kunskapen hos de bägge representanterna för Idéburna skolors riksförbund omedveten om evidens på detta område och vad skollagen kräver samt vad Ibrahim Bilan skapade när han var utbildningsminister i regeringen Persson II. Sedan 2006 har Institutet för kvalitetsutveckling, SIQ, i uppdrag att utse förebilder inom skolan genom Kvalitetsutmärkelsen Bättre skola. Ett instrument att se i vilken grad skolor lyckats utveckla skolan att nå kvalitetsnivåer som gått från reaktivt kvalitetssäkrande till proaktivt arbete att ständigt förbättra kvaliteten. Nedan visar bilden en översättning av de kvalitetsnivåer enligt den internationella tusenpoängsskalan i utmärkelsemodellerna.

Så visst kan kvalitetssäkringssystem var hämmande, all den stund den styrs från nationell nivå i detalj. Däremot inte hämmande all den stund den är byggd för att skapa en professionell kultur i skolan långt bort från politikers klåfingrighet på riksnivå, oavsett politisk färg. För utan att veta vilket resultat skolan "levererar" vet man inte heller hur verksamheten ska förbättras.

Media SvD