Agenda tog i kväll upp den omtalade dokumentären Klass 9A. Mycket kan man säga om programmet och vad den speglar.
Ett är dock tydligt att HUR, den kommunikativa kvaliteten, är satt på undantag i klassrummet. För hur man en ser på yrket att vara lärare ska man nog älska att stå på scen och äga klassrummet. Om inte gör det undrar jag om man inte valt fel yrke.
Samtidigt kan man fundera över varför inte ledarskap lärs ut på lärosätena. Det här med beprövad erfarenhet verkar inte stå högt på agendan i undervisningen på lärosätena. Vetenskapligt beprövade metoder är väl bra, men inget självändamål. Under utbildningen bör agnarna skiljas från vetet på dem som uppenbar inte är lämpade att stå inför en grupp och förmedla kunskap. För står du på scen är det viktigt HUR du förmedlar ditt ämne, inte att du behärskar det.
Ska bli spännande att se programmet i morgon, hur den blyga violen från Flen ska få uppmärksamhet i klassen. För det måste vara ett helvete att inte ha elever som lyssnar och tar till sig kunskap.
Jag funderar över om en del av reaktionerna på 9A kommer sig av att vi inte är vana vid att lärare kommenterar på andra lärares arbete. Jantelagen är hård i skolan, och den som inte är odelat kollegialt lojal riskerar att hamna långt ute i kylan. Den stängda klassrumsdörren är mer regel än undantag och det som pågår där bakom är varje enskild lärares privatsak.
SvaraRaderaKlass 9A går på tvärs mot detta, sliter upp dörren, släpar in kameror och visar upp läraren i all dennes mänsklighet (sen coachar de som om de lärt sig metoden från amerikanska polisserier på TV, men det är en annan diskussion)
Jag tror det finns en risk att bristen på ledarskapsundervisning på lärarutbildningarna hänger ihop med den välvilliga men aningen vingliga demokratitanken i svensk skola - om läraren och eleven är jämlikar kan man inte lära den ena leda den andra, ty då är de inte längre jämlikar, ungefär så kan resonemanget ha gått. Därför lägger man fokus på gruppdynamik och väljer att låtsas som att grupper fungerar likadant med en formell ledare som de gör utan, och pratar väldigt tyst om den formelle ledarens ansvar och makt. Ty det är inte PK.
Tror jag.
Bra skrivet Morrica. Det här med stängda dörrar har ju varit förhäskande allt för länge i skolans värld.
SvaraRaderaJo, jag känner till de där tankarn kring demokrati. Dessa något apparta tankar hänger väl i sedan flumvänsterns dagar på 70-talet då man bröt från den akutoritära läraren och alla skulle vara jämlikar. En flummighet som övriga samhället lämnat för länge sedan men tydligen inte lärosätena och skolan.
Hur man än ser på demokrati och jämlikhet så innebär det inte en nivellering att utplåna ledarskapet.
I alla flockar finns det en ledare som sätter ut gruppens riktining och väl. Det andra är en romantiks tanke från kollektivtänkandet på 70-talet som i förlägningen brukar leda till anarki istället för demokrati.
Så det är väl bara att öppna klassrumsdörren och samtidigt lära nya studenter ledarskap.
Samtidigt tänker jag att rektorerna borde använda arbetslaget som coachgrupp för att utveckla lärarnas pedagogiska förmåga. I det lägger jag även förmågan att leda undervisningen i klassrummet.
Det gäller förstås att komma ihåg att hela programidén bygger på att visa några halvdana lärare i sina absolut sämsta stunder för att mot slutet sätta på den rosenfärgade linsen. Det är inte verklighet vi ser utan tillrättalagd och koreograferad tv-underhållning.
SvaraRaderaMen visst finns detlärare som inte borde ha blivit lärare. De värsta brukar dock sållas bort rätt snabbt. Elever må vara curlade men de är inte särskilt curlande.
Helena, måste få en förklaring.
SvaraRaderaVad menar du med "utan tillrättalagd och koreograferad tv-underhållning"?