Åter har något tragiskt inträffat. Denna gång en 13-årig tjej som inte stått ut med livet. En period i livet då hormonstormar härjar och osäkerheten är stor på det egna jaget. När en ung människa väljer att ta sitt liv har vuxenvärlden kraftigt misslyckats i sitt värv att stötta och hjälpa.
Kraven på oss vuxna är att vara förebilder och stöttande i svåra situationer. Tydligen är det ett för stort uppdrag för en del vuxna. Speciellt beklämd blir man när man studerar med vilken flathet skolledningar och lärare agerar. Inte nog med att de är fega vuxna, de följer inte innehållet i sitt uppdrag.
Skollagen är tydlig på att allt arbete med kränkande behandling ska vara förebyggande. Samma gäller diskriminering. Det hjälper inte att skapa tjusiga likabehandlingsplaner som värmer i bokhyllan. Varje dag och stund har lärarkåren ett uppdrag utanför sitt undervisande. Att bibringa eleverna de normer och värden som finns i läroplanen. Det är ett av uppdragen. Bäst görs det i kombinationen med kapitlet om kunskaper.
Utöver det har läroplanen tydliga riktlinjer för vad lärarna och övriga ska göra i skolan under läroplanens kapitel om normer och världen. Det är inget fritt valt arbete i den delen av uppdraget.
Utöver detta verkar kunskapen om skollagens kapitel 6 var obefintligt när man studerar fallen med kränkningar. Det är inte den kränktes ansvar utan skolan som ska bevisa att det gjort allt som står i deras makt för att detta inte ska ske. Brister skolan här är de strikt ansvariga för det inträffade. Det duger inte att soppa problemen under mattan.
För övrigt anser jag att civilkurage är viktig i skolan och alla vuxna måste leva upp till sina åtagande. Inga fler ska behöva välja den sämsta vägen att lösa problem - självmord.
Media SvD1, SvD2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar