The last stand

Männen som förlorade både makten och härligheten jobbar på the last stand. Många är inte redo för framtiden som är här. När nu män som Trump tillträder ämbete är HC Andersens saga från 1837 slående. Den egna föreställningsvärden vävs med egen förträfflighet. Det är först när den oförställda pojken säger som det är:

Han har inget på sig.

En sträng sensmoral. Maktens män har fjärmat sig från sanningen.

Malin Ekman tar upp en intressant fråga i SvD (15/1 17): Maktmannen såg sig som en auktoritet. Plötslig händer något. Han förstår inte vad hände - han föll.

Artikeln beskriver så tydligt likheten mellan Donald Trumps presskonferens i veckan som varit med den presskonferens som KI hade senhösten 2015. På podiet sitter bland annat Paolo Macchiarini. Istället för att svara på frågor går han till motangrepp på en journalist med motfrågor. Ett typiskt drag hos denna typer av människor. Historien med det angrepp är historia och skadat anseende hos KI.

I min "tankeverkstad" hade vi hösten 2016 uppe diskussionen om vi skulle kunnat avslöja någon som Macchiarini när vi gjorde vår utvärdering enligt SIQ-modellen. Vi utvärderade en av kronjuvelerna i svensk verkstadsindustri. SIQ-modellen bygger på år av internationell forskning kring vad som kännetecknar framgångsrika organisationer. Ännu har vi inte kommit fram till en slutsats mer än att denna typ av personer är fullfjädrade psykopater. Resten kommer att avhandlas under hösten möte 2017.

Samtidigt kan man fundera över vad fenomenet Trump står för. Är det sista dödsrycket på en manskultur som sätt bäst-före-datum. Är det i stil med vad Johan Norberg svarar i Malin Ekmans artikeln:

På något vis så skulle man kunna se Trumps seger som the last stand för den här typen av kultur. Det är en reaktion av att en äldre generation av inte minst vita män känner att kulturen som de är uppvuxna med håller på att försvinna. Nästan som ett rop på hjälp.

Om man drar parallellen till Sverige och dagens framgångar för SD och S desperata försök att lägga örat mot rälsen. Göran Eriksson skriver i sin politiska analys över SSU-ordförandes taxiresa och Stefan Löfvens försök att:

Ett är att taxiresan kommer i en tid när partiledningen jobbar med en ny strategi: att försöka närma sig det som kanske skulle kunna kallas ”vanligt folk”.

Dessutom gör han en intervju kring sin syn genom att komma nära till "vanligt folk":

Han hade själv begärt att den intervjun skulle göras i Hallstavik, ett sömnigt brukssamhälle i Roslagen med ett krympande, räknat i antal anställda, pappersbruk och en elitserieklubb – Rospiggarna – i speedway.

Letar en svensk politiker efter ”den vita arbetarklassen” – den som sägs ha lyft Donald Trump till makten och britterna ut ur EU – så är Hallstavik kanske inget dumt ställe att börja på.

Han motiverar sitt besök med att:

Alla ska känna att de är med i framtidsprojektet Sverige.

För det första vems framtidsprojekt? Hittills har Löfven & Co inte lyckas förklara det. Är det i så fall bara S projekt att köra samma gamla vis från förr? Därtill undra jag vad S och alla andra politiker håller på med. Finns det ingen som kan måla upp bilden om vara Sverige ska befinna sig om tjugo år?

Framtidsprojekt Sverige duger inte som målbild. Finns ingen riktning och bild som hägrar. Det hela är en plattityd. För att skapa en målbild måste vi se vilket land är Sverige och hur det bör vara. Inte den som Löfven tror när han åker till Hallstavik. Det som krävs är att ta vara dynamiken i det nya som inte bygger på "den vita arbetarklassen" som inte finns mer. Hög tid att inse att det som behövs är målbilden av Nybyggarlandet Sverige med alla entreprenörskap som finns bland nyanlända. De har riskerat sitt liv för att ta sig hit. Ett gått tecken på att man är driftig nog för att riskera resan. Mer än någonsin behöver pluralismen sättas i högsätet. Inte enfaldens plattityder.

Media SvD1, SvD2