hur jag dog

Du är dödens död, skrek vi pojkar på bakgården när vi lekte cowboys å indianer. Det enda vi hade var till att början med träpinnar innan knallpulver pickan kom. Vi visste inte vad ordet död betydde mer än att vi romantiserade Wilda Västen.

Ordet döden var inte något konstigt ord vi smusslade undan. I dagens samhälle är ordet mycket tabubelagt i den eviga kampen att förlänga livet. Samtidigt som det är ytterst skambelagt att prata om självmord. Niklas Ekdal gör med sin svindlande och bitvis oerhört drabbande text ett kalejdoskop i det mörka slukhålet.

Med driven hand och självutlämnade spinner han flera berättelser så lysande skribent han är. En om uppväxten i Kisa. En om livet som reservofficer. En om upphöjelsen i medievärlden. Boken är både en biografi och en berättelse om vägen ner i botten på en människa. En berättelse om hur mycket kontakter i samhällets topp man än har, sjukvård och vänner så hjälper det föga den dag allt är ute för individen.

När Niklas tar sig mer till källare för att proppa i sig alla tabletter är han ensam. Ingen vet. Inte ens familjen. När han hittas i källare av några poliser blir det fort till akuten för återupplivningsförsök. Det som biter tag extra är följande dagboksanteckning från barnet:

Polisen hittade honom i källaren i natt, medvetslös. Han är på sjukhuset nu, vi har varit där. Vi fick gå in till honom, så var det fortfarande pappa. Det är en mardröm. överallt jag kollar ser jag bara pappa, vid köksbordet, i kontoret, sovrummet. Vad som än händer nu, kommer inget bli sig likt igen. Varför gjorde du det pappa? Jag älskar dig över allt. Snälla kom tillbaka. (s 36)

Denna del av dagboksanteckning griper mig djup. På andra berättelse jag hört och läst om, från de som gått hela vägen ut, berättar de efterlevande samma berättelse. Varför gjorde du det?

På ett annat plan skildras en sjukvård som i mångt är fokuserad att rädda liv, med den äran. Samtidigt som Niklas berättar om gradskillnaden i vården. Med kirurger på thorax och neurologen högst upp med en hackordning med psykiatrin längs ned. Något som katten släpat in. Under sent 1990-tal hade jag förmånen att utvärdera svensk sjuk och hälsovård genom dåtidens Landstingsförbund. Jag fick själv precis denna bild på sjukhus som levde kvar i en föråldrad syn på tingestens ordning. Det fanns ljusglimtar på den tiden med sjukhus som vågat vandringen bort från detta skråtänkande. Då som nu verkar det vara universitetssjukhuset mejslar ut sig åt det negativa hållet.

Niklas bok har givit mig nya öppningar kring självmord. Sin egen berättelse av den egen återkomsten och den oerhörda kamp det är att ta sig ur det becksvarta hål man befinner sig i. Att hitta första pinnen i mörkret för att göra vandringen upp till ljuset. Hur man många gånger snubblar eller missar nästa pinne. Och halkar till botten igen. För att ta ny sats för att nå ljuset.

Samtidigt är boken i många stycken svidande kritik av en välfärdsstat som inte kan leverera. Och det mörka moln som tornar upp sig kring skrävlare och knäppgökar tar makten över världen.

Vill du bli en upplevelse rikare och skapa ny kunskap är hur jag dog en måste bok.