Snille och smak

Snille och smak är dagens motto (10/12). Intressant att notera att Sverige sätter naturvetenskap högt denna dag tack vare Alfred Nobel. Då känns det konstigt att vi inte lyfter detta i svensk skola mera medvetet och satsar på de där barnen som är särbegåvade så de möjligen kunde erhålla ett Nobelpris.

Under senare tid har det kommit rapporter kring högpresterande elever. Under Skolinspektionens dag 2018 håll vice rektor Eva Pettersson, Blekinge Tekniska Högskola, ett intressant föredrag om vad som skiljer och förenar högpresterande och särbegåvade elever.

Alla högpresterande elever är inte särbegåvade. Ser vi till hur populationen elever ser ut, per årskull är, hittas stora variationer. Gruppen särbegåvade barn är i storleksordningen 5 procent, därav 1 procent extremt begåvade. Elevgruppen högpresterande är mellan 15 till 20 procent av barnen. Det är alltså en stor grupp i skolan som inte får de utmaningar de förtjänar. Allt för ofta finns inställningen att de här barnen behöver ingen hjälp. De klarar sig själva. Tyvärr är det inte fallet.

Efter Kalla faktas program (3/12) om hemmasittare noterar jag att det inte bara är barn med funktionsvariation av neuropsykologisk art som finns i denna grupp, utan även bland högpresterande och särbegåvade. Det är framför allt två saker, bland många, som sticker ut för gruppen, bristen på motivation och en skola som inte har något att lära eleven.

När vi pratar om variationen mellan elever har forskningen kommit fram till följande skillnader, enligt bilden.

Högpresterande kan svaret på en givet problem inom kunskapsramarna. Den särbegåvade ställer frågor eftersom det inte finns en väg till lösning på ett problem. De är oftast de där besvärliga eleverna som tar upp tid på lektionerna för de vill diskutera. Därtill är de oftast introverta och har inte behov av att socialisera. Om jag skulle etikettera är högpresterande eleverna de "duktiga flickorna" medan särbegåvade är "lata men smarta". En annan skillnad är att högpresterande tänker steg för steg, medan särbegåvade ser helheter och tänker komplext. Det är just det senare som kännetecknar de som erhåller Nobelpriser i de naturvetenskapliga disciplinerna. 

Om Sverige på riktigt vill vara en kunskapsnation och vaska fram svenska Nobelpristagare är det hög tid att satsa på dessa typer av elever. Skolans uppdrag är att se till varje elevs behov av kunskaper, då duger det inte med att undervisningen bedrivs på de normalbegåvades premisser. Undervisningen bör snarare vara tematisk med övningsuppgifter anpassade utifrån varje elevs förutsättningar. Det är en stilla nåd att be att få en skola som ser varje elev och utmanar den till ett lärande så långt det är möjligt.

Källa:
Skolinspektionens dag 2018, Elevens olikheter, Eva Pettersson