Förvirrande skoldebatt

Skolan är åter uppe till debatt. Nu från ett högerhåll på den politiska skalan. Den bottnar i en blandning av välvilja och okunskap om hur skolan drivs i verkligheten. Det låter nästan som att alla problem skolan har är orsakad av de fristående skolorna och i synnerhet de stora friskolekoncernerna. Visst är det ett problem med börsnotering och vinstmaximering men det största problemet är trots allt att skolorna och debatt sällan handlar om syftet med skolan.

Alla verksamheter som bara fokuserar på budget i balans  eller vinstmaximering har missat att överlevnaden bygger på vem verksamheten är till för. Det saknas ett behovs- och syftesdriv.

Varje elev har sina förutsättningar och behov. Är syftet att se till att elever får de kunskaper de behöver måste varje skola utifrån sina elever se till att de får den undervisning de har rätt till. Ska den ske genom en tuffare inspektion, som Benjamin Dousa och MUF vill, eller är det något annat som krävs. Benjamin Dousa skriver:

Skolmarknaden som vilken marknad som helst. Det är en så kallad pseudomarknad, där traditionella marknadsmekanismer är satta ur spel. Politiken sätter priset, barn och föräldrar väljer, medan skattebetalarna som kollektiv betalar. För att det här i slutändan ska fungera spelar kontrollmekanismer och statlig utgallring av oseriösa aktörer en ovärderlig roll.

Frågan som direkt infinner sig i mitt huvud, ska staten även gå in och lägga med de skolenheter som inte fungerar inom de kommunala skolorna. Det är inte bara fristående skolor som har problem. Ett slående exempel, från Malmö, beskrivs av Salomon Schulman. Han beskriver invandrarbarnens situation då och nu. Förr fanns det Rosengårdssvenskar i Värner Rydénskolan. De ställde till problem för alla andra skötsamma invandrarbarn. Idag saknas Rosengårdssvenskarna. Därmed helt andra förutsättningar. Han skriver följande kring det här med skolsegregationen, som till övervägande del beror på bostadssegregation och allas önska att bryta den:

En bussning i motsatt riktning kanske hade varit psykosocialt mer korrekt. Med avsikten att sända de rosenkindade pluttarna till Värner Rydénskolan för att häva segregationen. Ett sådant förslag hade förstås väckt ett öronbedövande ramaskri bland de svenske.

Det som är viktigt i detta sammanhang är att se vilka behov har dessa barn för att klara skolan. Är det medvetet arbete med undervisningsmetoder som gör att barnen får svenska med sig. Ett av problem för Rosengårdsbarnen, likväl som Rinkebybarnen, är att svenska inte pratas hemma eller bland kamraterna. När lovet är slut har de glömt svenskan och får börja om från början.

Heidi Avellan skriver i Sydsvenskan en krönika på ämnet brister i fristående skolor. Hon avslutar sin skrivning på följande vis:

Här vilar ansvaret tungt på friskolorna själva. Städa upp. Sluta dela ut glädjebetyg – som somliga gör. Sluta fuska med religion och jämställdhet – som vissa gör. Sluta prioritera vinst före kvalitet – som en del gör. Annars riskerar valfrihet åter att bli en fråga om plånbokens tjocklek.

Visst är det viktig att plånboken inte åter ska få styra valfriheten. Men tyvärr är det inte bara fristående skolor som behöver städa upp. Det är lika viktigt i den kommunala skolorna. Då speciellt problemet med, den i teorin omhuldade, närhetsprincipen. Det är den via bostadssegregationen som låser in skolsegregationen mer än att föräldrar och elever har rätten att välja skola.

Så åter, Sverige har sämsta verksamheter i skolan genom avsaknaden av behov och syftesdrift. Syftesdriften finns utifrån de nationellt fastställda styrdokumenten. Behoven styrs utifrån förutsättningarna varje elev har och hur det ska tillfredsställas så att eleven efter nio år kommer ut med kunskaper, förmågor, social kompetens och individuell mognad. Ha alltid bilden klar att ett barn har aldrig samma förutsättningar som alla medelbarn möjligen har. Det orättvisa i livet är att alla har vi fötts med ett antal gener som styr den kognitiva förmågan.

Media DN, Expressen, Sydsvenskan