Frida Park skriver i en ledare i Dagen om det här att vi måste bli bättre på att bli oense. Hon skriver:
I Sverige är vi särdeles ovana att hantera frånvaro av enighet i samtal, församlingsmöten, på jobbmöten eller släktmiddagar. Vi blir nervösa, känner oss obehagliga till mods, vill fly eller blir provocerade när folk har mage att uttrycka åsikter i känsliga ämnen som kan upplevas som provocerande. Så gör man bara inte. I Sverige.Enighet är oftast ett uttryck för enfald. Enfald är farlig eftersom den inte tillåter kritik, eftersom den ofta representerar den enda rätta vägen. Frida Park är inte bara journalist utan även lärare. I den rollen skriver hon om skolan och vad som lärs ut till lärarstudenterna:
Även i skolan ska det strykas medhårs. På lärarutbildningarna lär man ut att skolan inte ska tala om för eleverna vad de gör för fel. I stället ska lärarna enbart fokusera på elevernas starka sidor. Det låter tjusigt och progressivt men har den besvärande baksidan att eleverna aldrig får välsignas med den viktiga lärdomen hur man hanterar misstag och misslyckanden.Genast dyker tankarna upp hos mig, är det detta som ligger till grund för den psykiska ohälsan bland dagens elever? Allt i livet är inte framgång utan massor av hinder och motgångar dyker ständigt upp. När rödpennan ven i mina prov så var det en lärdom över att inte bara jobba med det man var bra på. Tyvärr dröjde det till sista vårterminen på gymnasiet innan jag fick reda på min dyslexi. Så dags att var det en lättnad att det inte var fel på min intelligens utan en biologisk felkoppling i hjärnkontoret att arbeta med.
Rödpennan i en kombo med textsamtal skulle underlättat mycket för att klara språket bättre under min skoltid. Visst hade vi någon form av textsamtal på 60-talet. Jag minns dem bara som att vi skulle läsa ett styck och återberätta vad texten handlade om. Har man, som jag, låg läshastighet kom man ohjälpligt efter. Vilket ställde till det när man skulle återge vad man läs. Tog till knepet att chansa på vad jag läst när jag svarade. Ibland lyckades jag, ibland inte. I det senare fallet fick jag höra att du tittat bara på bilderna. I och för sig var det en bra övning i bildseende och bildpromenad, men det premierades inte under min skoltid.
För att lyckas med att utveckla sig som individ är det avgörande att träna målmedvetet. Inte repetering och mängdläsa, det blir bara en form av naivövning som inte för färdighet och kunnande framåt. För att träningen ska ge resultat måste man se var man gör fel och hitta vägar att lyfta sig till nästa nivå. Det är först då lärandet blir viktigt och man spräcker sina hinder.
Frida Park avslutar sin ledare på följande sätt:
Vi måste bli väsentligen bättre på att vara oense och lära våra barn detsamma. Det är hög tid att svensken inser att olikheter och oliktänkande är något som berikar snarare än begränsar. Att någon inte håller med dig, eller till och med kritiserar dina åsikter och prestationer, är inte ett hot. Det är en möjlighet till utveckling och förbättring.Man skulle kunna sammanfatta detta med ett ord demokrati. Det är i brytpunkten mellan olika åsikter som tillvaron förs framåt. Med ett målmedvetet övande i att bryta åsikter mot varandra hittar vi utveckling och förbättring. Det må gälla sexuella trakasserier, välfärden eller tekniks utveckling. Så börja vara oense.
Media Dagen
Pluraword:
Textsamtal & Bildpromenader
Målmedveten övning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar