68 och jag

Mytomspunnet är efterkrigsåret 1968 - fortfarande väcker den känslor. Historikern Henrik Berggren utforskar detta år för femtio år sedan i boken 68. Det året då Expressen skriver:

Aldrig har världen varit närmare oss och världshändelserna angelägnare än 1968. Året då vi fick uppleva mordet på Martin Luther King, majrevolten i Frankrike, Båstadskravallerna, Biafrakriget, invasionen av Tjeckoslovakien.. 

Henrik Berggren tar oss med på en resa från Du säger att du vill ha en revolution över ämnen som var heta under 1968. Ämne som På Moderna museet, Där de härliga lagrarna gro, Ungdomsrevolten, Guds barn, Arbete & fritid, De inställda upprorens tid och Love explosion. En exposé hur revolutionen tog slut på tre veckor med kårhusockupationen över det olika vänstergrupperingar som fanns. Om hur stor FNL-rörelsen blev och Olof Palmes medtågande i demonstrationen med Nordvietnams Stockholms ambassadör i början av året.

Boken berör också varför inte revolutionen blev av i Sverige. Bland annat att Socialdemokratin red skickligt på vänstervågen och nådde sin högsta topp någonsin med egen majoritet i riksdagen på 50,1 procent. Om jag tar min egen preferens till just det valresultatet var mitt ungdomsgäng samlat för valvaka. Vi spekulerade hur det skulle gå i valet. Jag var den enda som höll på att sossarnas skulle ta hem valet. Inte så populärt när merparten av gänget hoppades på KDS och Folkpartiet. Jag var den enda som fick rätt.

Under Guds barn kommer intressanta slutsatser om storleken på den demonstrerande ungdomen. Rödgardisterna KFML  (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) hade på sin höjd 700 medlemmar. En typisk sekt som dessutom föll samman i flera underavdelningar. FNL-rörelsen var den största rörelsen som drog mellan 4 000 - 5 000 ungdomar. Därtill fanns en mäktig massrörelse som inte pratats så mycket om, Pingströrelsen. Den frikyrkorörelse, jag själv växte upp i, hade en tydlig konflikt med den radikala vänstern. Pingströrelsen hade 90 000 medlemmar 1968. Här har ni intressanta proportioner på det mytomspunna 1968.

Övriga berättelser lämnar jag med varm hand till läsarna att utforska. Den är speciellt viktig för oss som var med att blicka tillbaka på det vi själva var med om. Osökt kommer jag in på 68 och jag.

Året kan delas in i tre delar. Växt upp i industristaden Eskilstuna där arbetarrörelsen och frikyrkan inte hade mycket till övers för revolutionsromantik. Den första del av 1968 avslutandes att ta grundenten, de första som gick ut grundskolan i Eskilstuna. Industriarbete under sommaren på Östmarks låsfabrik. Avslutades under hösten med fortsatta studier på den tekniska banan jag redan inlett under grundskoletiden. Den avslutades i slutet av 1970-talet med civilingenjörsexamen. Grabben från bakgården hade gjort klassresan från arbetarunge till akademiker.

En anknytning till avsnittet i boken På Moderna museet och sista skolåret är följande berättelse. Hösten 1967 började sista året i den obligatorisk skolan. Den tidens läroplan talade om filmkunskap. Adjunkt Ulla Wicksell, som jag hade i svenska, föreslog att vi skulle göra en film. Åtta av oss elever nappade. Bilden nedan är från inspelingstiden.

På nyåret 1968 var det filmpremiär i Årbyskolan. Även då lyckades vi åtta få dit båda lokaltidningarna Eskilstuna-Kuriren och Folket. Vilken tidning detta urklipp är ifrån är inte bekant.

Varför jag berättar detta är kopplingen till popkonsten som stod på sin höjd 1968. Redaktören ADA skriver följande om filmen:

För det var en absurd film - helt i stil med tidens krav: hektiskt tempo, ingen handling, parodi på parodi. Resultatet blev givetvis rörigt - men likväl underhållande. En amatörfilm väl så sevärd som de mamma-pappa-barn-släkt-och-vänner-filmer man gång efter annan mer eller mindre frivilligt ser hos bekanta.

Redaktören BIKÅS skrev följande om filmen innan den var färdig:

Det parodisk draget (i filmen Kånst för otta, mitt tillägg) tycks vara genomgående i de omkring 20 scenerna, fristående från varandra: skoj med reklam, med porr. I en anslående scen - som var färdigklippt och bland några andra serverades som smakprov, har man engagerat de agerande, mest spelar man annars själva. Någon springer över skolgården med en ros i munnen, förföljd av småbarn. Mitt på gården möter han en flicka...nej jag får inte avslöja detaljer från detta ömsinta flower power-inslaget.

Avslutningsvis avsnittet om Guds barn boken och min koppling. Tillvaron inom Pingströrelsen var på vissa plan en instängd tillvaro. Även om jag personligen hade lycka att ha toleranta föräldrar som gav mig det spelrum jag behövde. Framförallt var 1968 det år vi ungdomar sakta började ifrågasätta den syndakatalog vi växte upp med under 1950-talet. Vi började kasta slipsen när vi skulle på gudstjänsten. Kostymen åkte av. Vi började umgås med andra frikyrkoungdomar i Eskilstuna. Nya influenser blev följden av denna ekumenik. 1968 var startskottet för den stora förändring som tog plats på tidigt 1970-tal inom frikyrkorörelsen med Jesus-folket från Kalifornien. Klädkoden och frisyrerna började se annorlunda. Nu var det helt ok med långt hår, helskägg och slitna jeans och en tröja.

Denna lila exposé vill jag avsluta med Henrik Berggrens egna ord i boken (s 242, 243):

Energin från 1968 ebbade inte ut, men ändrade inriktning. Trots - eller snarare på grund av - studentrevolternas misslyckande växte vänsterns ideologiska styrka. De marxistiskt renläriga politiska partierna som uppstått ur studentrevolten misslyckades visserligen helt vid valurnorna 1970, men deras inflytande inom utbildningssystemet och kulturlivet blev sort.

Här har vi 50 år senare en av förklaringarna till hur skolan och media utvecklats över tid. Nu när många av oss är 65+ kan man fundera på hur mycket arvet från 1968 kommer att prägla kommande generationer som inte har denna belastning från 1968.