Börjar vi med placering på skolan är utgångspunkten i skollagen den att hemkommunen har det grundläggande ansvaret för att rätten till utbildning kommer tillstånd. Detta gäller olika från skolform till skolform.
Rätten till skolval finns, alltså att välja en fristående verksamhet om sådan finns. Men rätten att placeras är inte fri. Chockerande säkert för många att det inte finns fritt skolval. Frågan om placering på grundskolan tas genom beslut om skolplacering. Alltså finns ingen lagstadgad rätt att välja viss skola, däremot en långtgående rätt att få sina önskemål beaktade.
Den andra är det här med om alla elever ska ha minst betyget E i skolan. Att vissa politiker och myndigheter strävar efter att se till att alla elever ska ha minst betyget E i slutbetyget är en sak. Men som lagstiftningen i 3 kap. 2 § är skriver gäller:
Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt möjligt enligt utbildningens mål.
Här har vi då två saker som sticker ut, i förhållande till normalfördelningskurvan. Den första gäller de som har en funktionsnedsättning som gör det svårt att uppfylla de olika kunskapskraven ska ges stöd som syftar till att så långt som möjligt motverka funktionsnedsättningens konsekvenser. Med andra ord, skolan ska ge den starkt reglerade rättigheten i utbildningens kärna, särskilt stöd. Skolan kan aldrig neka detta stöd för elever. Den ingår som del i elevpengen.
Den andra saken som skolan måste hantera är de elever som har lätt att nå kunskapskraven. Dessa elever ska ges ledning och stimulans att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling. Här har vi alla barn som är högpresterande eller de särskilt begåvade.
Tänk att man behöver få ny input för att få fram rätt fakta. Så glöm det här med det fria skolvalet och att alla elever ska minst ha betyget E i alla ämnen. Skollagen säger något helt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar