Vetgirig ansträngning

Vetgirig ansträngning innebär att ny kunskap tas in och omvandlas till tillämpning för att förbättra sin egen förmåga. En central del i lärandet är läsförståelsen, vad är det som står i texten och hur ska jag omsätta detta. En väg att träna sitt läsande, oavsett ålder, är att ta till sig klassiska berättelse.

Läraren Filippa Mannerheim har vållat mycken debatt och bitvis kritikstormar på Twitter och i etermedier. I Nyhetsmorgons nyhetspanel (31/7 20) totalsågade Lars Ohly förslaget om lovläxor av klassiker och prov på det när man kom tillbaka efter lovet. Barn ska vara lediga på lovet tyckte Lars Ohly. Undrar var vänsterns bildningsideal tagit vägen. Klassresan skulle göras genom att den arbetande klassen skaffade sig kunskap, genom det tryckta ordet.

På Twitter har dagens föräldrar gått till storms mot Filippa med samma typer av argument som Lars Ohly. Alice Teodorescu Måwe tar upp frågan i GP (5/8 20) under rubriken Ansträng dig som Zlatan. Hon börjar med upprinnelsen till debatten, Filippas Tweet:

I år kommer mina elever få en jullovsläxa. Nej, ingen lustfylld ”läsbingo” eller myselipys ”Läs något du gillar”. De ska få i läxa att läsa en klassiker. Jag väljer. De har över två lovveckor på sig, Herre Gud! Sen blir det förhör och diskussioner. Resultatet räknas in i betyget.

Alice tar Zlatan som exempel på hans uttalande om hur mycket han tränar och förbättrar sina metoder för att bli bättre fotbollsspelare.

Om jag för en stund ser på mitt eget läsande så fick jag läsläxor ur lilla katekesen som utantilläxa. Därtill läsandet av Selma Lagerlövs: Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. För en grabb som jag, med läs- och skrivsvårigheter, var det inte precis lustfyllt. Trots det var det en del av skolan. Under skoltiden på grundskola och gymnasiet dominerade läsandet av sakprosa i olika ämnen, frånsett några böcker i svenska som Karin Bojes: Kallocain. Det var först i 21-års åldern jag på allvar började läsa litteraturens klassiker, som finns i bilden ovan. Teknikern fick upp ögonen för en annan värld och mitt handikapp låg inte längre i vägen. Med tiden kom även skrivandet att utvecklas. Ordentlig fart har den fått de senaste tio åren med bloggandet.

Sanningen är den, klara man inte att läsa långa sammanhängde berättelser eller skriva är det svårt att göra sig hörd i det brus som dagens digitala samhälle är. Samtidigt kan jag bara stämma in i Alice Teodorescu Måwe slutkläm i hennes ledare i GP (5/8 20):

Den som tror på klassresans kraft vurmar således för gedigen (ut)bildning för alla barn. Sådan förutsätter flit, disciplin och målmedvetenhet. Tyck därför inte synd om Mannerheims elever! Synd är det däremot om alla de barn vars bokhyllor gapar tomma och vars lärare inte förstått sin kompensatoriska roll.