Elden ska falna

 

Nyfiket tog jag mig ann ett nytt författarskap. Nyfikenheten stillades inte för ens sista sidan i Linda Ståhls Höllviken-deckare. Höllviken en samhälle mellan Vellinge och Skanör-Falsterbo. En del av det mera välbärgade områdena i Skåne. Här huserar en svensk unik kriminalchef, en icke-binär person. Ord har makt över läsandet. Här kom ordet hen att få en ny betydelse i mitt läsande. Van som jag är med han och henne var det lite utmanande att koppla hen till en icke-binär person. Skickligt driver Linda detta så hen inte bara är ett könsneutralt ord, som ursprungligen tänkt, utan som en utmärkt ord på denna icke könstillhörighets person. Under min uppväxt hade jag en vaktmästare på det gymnasium jag gick på som var just en icke-binär person, vi visst inte riktigt hur vi skulle benämna person, fick bli det. Så här har Linda tillfört en ny betydelse på ordet hen.

Ämnet i boken är brännande. Det här med klansamhällen och de som flytt till Sverige. Normalt ska kvinnor i dessa kulturer vara av den blyga sorten, inte utmana eller synas offentligt. Några oblyga kvinnor får betala ett högt pris för att de inte passa in i klansamhället, samtidigt som de har en överrock när de ska röra sig i offentligheten ofta i form av en manlig släkting. En av personerna i berättelse har just en sådan överrock som ställer till problem för den olydiga flicka som vill ha friheten som kvinnor i väst tar som naturligt. Skickligt har berättelse spunnit hur konflikterna med svenska majoritetssamhället uttrycker sig i form av hat och rasism som övergår i kriminella handlingar, bland delar av befolkningen som inte kan kanalisera sin vrede annat en genom våld. En slags omvänt våldskapital, än den offentliga debatten handlar om.

Berättelsen, med detta slag av spänningar, skulle var intressant att se hur den gestaltar sig i om en flyktingförläggning skulle ligga på kajen utefter Strandvägen på Östermalm. 

Nu har jag bara att uppleva Lindas första bok och vänta på den tredje Höllviken-deckaren av Sveriges nya deckardrottning.