Frikort genom felaktigt beteende

Gubben i lådan har ställt till det. Kan det bero på hans syn på vem som ska styra skolsverige? Känt är ju att han predikar statligt ansvar för skolan. När mindre kunniga journalister kommer dragande med sina frågor ställer man dem till fel personer. Det är inte utbildningsministern och riksdagen som har ansvaret för skolresultat utan:

Enkelt uttryckt innebär det styrsystem som infördes med kommunaliseringen att staten sätter målen, huvudmannen (kommunen respektive fristående skolföretag) ger förutsättningar och rektorn och lärarna ansvarar för utbildningsprocessen.

skriver Gunnar Iselou i sitt debattinlägg på Brännpunkt SvD (140117). Det är med andra ord kommunledningen med dess arbetsorgan kommunstyrelsen som har det yttersta ansvaret för att skolan inte levererar.


Med den nivåförskjutningar som kommunledningen gör där man behåller befogenheten men skickar iväg ansvaret är det som gjort för att det går åt skogen. Det som på byråkratspråk kallas för delegationsordning är i stort sätt obefintlig när det gäller att koppla ansvar och befogenheter till varandra. Utan befogenheter är ansvaret värdelöst.


Samtidigt kan kommunledningen ligga under radarn på statens felaktiga handlande. Det är faktiskt kommunerna som ska finansiera skolan. De statsbidrag som kommer till kommunerna har från början varit generella och stått för 12 % av kommunernas intäkter. När utbildningsministern och regeringen velat visa dådkraft har man frångått principen om att kommunerna själva ska se till att bekosta skolan. Riktade statsbidrag innebär en kortsiktig lösning på ett problem. När staten tar bort sin hand låter det att man drar bort resurser från skolan. En tankevurpa hos både rikspolitiker och skoldebattörer man gör sig skyldiga till.


Fokusera om bevakningen av skolan. Sätt kommunledningarna under lupp. Men det är väl inte lika sexigt för journalister att åka till Eskilstuna, Västerås, Örebro, Örkelljunga, Perstorp eller Kiruna för att göra bevakningen över skolresultatens utveckling. Det är här PISA-chocken bort inrikta sitt strålkastarljus.


Det kommer nog inte att spela någon roll hur många skolkommissioner utbildningsministern sätter till. Det är först när någon sätter krav på kommunledningarna som vi kommer att få se att resultaten kommer att förändras. Kanske Skolinspektionen också skulle ändra sitt fokus och inte bara kolla fristående skolors ekonom utan även kommunfullmäktiges och kommunstyrelsens beredning av resurser till skolan. Problemet i svensk skola är inte att det är dåligt med skattepengar utan vilken effekt man får ut av dem.


Media SvD 

Navet i skolutveckling

Navet i skolutvecklingen ligger i begreppet systematiskt kvalitetsarbete. Då blir man förvånad över att en rektor tycker att det är Skolverket och Skolinspektionen som ska ändra fokus. Det är skolans ledning som ska ändra fokus. Rektor Jan Jönsson skriver på SvD Brännpunkt (140115):

Skolverket och Skolinspektionen behöver skifta fokus till det som ger resultat: undervisningens kvalitet. Uppdraget ska vara att styra skolans huvudmän att se till att lärare och rektorer lägger sin tid och kraft på eleverna. I dag är uppdraget i stället dokumentation och handlingsplaner som kväver skolans utvecklingspotential.

Man undra hur mycket Jan Jönsson kan skollagen. Om det ska tas bort dokumentation och handlingsplaner är det lagstiftarna som ska ändra skollagen. Samtidigt undrar man att Jan Jönsson inte förstår vad hans frihet ligger som rektor enligt skollagen. Det är han tillsammans med sina lärare som själva ska organisera den pedagogiska verksamheten på skolan. Inget som huvudmännen har uppdrag att göra enligt skollagen (2010:800).


Sedan att Jan Jönsson befinner sig i ett område där det finns andra befolkningsgrupper än etniska svenskar är ett problem. Bland olika befolkningsgrupper är synen på skolan annorlunda. Vet av egen erfarenhet att skolor som är islamska där muslimer sätter sina barn har den syn som Jan Jönsson beskriver i debattartikeln. Sedan kanske det dessutom är så att dagens föräldrageneration blivit uppfostrade på ett sätt som inte precis premierar uppoffring och flit.


Sådan värden nivellerades bort redan för 40 år sedan i svallvågorna efter 68-rörelsen. Så problemet med dagens barns kunskapsresultat är inte så entydigt. Om jag skulle våga mig på en gissning är det inte fel på barnen och dess föräldrar utan skolans pedagogiska verksamhet. Man jobbar inte fullt ut med systematiskt kvalitetsarbete. Man sätter inte mål för undervisningen utifrån styrdokumenten. Man följer inte upp resultatet. När skolan börjar fokusera sin kärnverksamhet och tar hjälp av Hattie och Blooms reviderade taxonomi i undervisningen kommer det att se annorlunda ut.


Media SvD   

Skattemyten ett luftslott

Skattemyten frodas i vänsterretoriken. Det visar sig att trots minskade skatter på jobb ökar skatteintäkterna. Problemet i den skattefinansierade sektorn är inte antalet pengar utan hur vi skattebetalare får valuta för pengarna.


Otaliga är berättelserna jag hör på hur det offentliga hanterar pengar. Ta bara ett exempel från en myndighet som flyttat några gånger inom Stockholm. Vid varje flytt har man börjat om på nytt med att skaffa sig inventarier. Fullt dugliga kontorsutrustning gick direkt till tippen. Ett litet exempel, men illustrativt på synen på pengar.


Problemet i den offentliga välden är inte mängden pengar utan den dåliga effekt verksamheten bidrar med för varje instoppad skattekrona i systemet. Det är med andra ord ett systemfel. Arbetssätten i den offentliga verksamheten premierar inte precis resursutnyttjande. Vården, skolan och omsorgen må vara personberoende men det i sig innebär inget 1:1-förhållnade resursmässigt för klar uppdraget.


Dags för budgetregler som premierar minskat resursslöseri. Bättre upphandling från det offentliga. Och fokus på att leverera rätt kvalitet i rätt tid till oss medborgare. Frågan insätter sig hur detta ska rimma med den demokratiska påverkan politiskt styrda organisationer har. Diskussionen borde snarare handla om hur den politiska nivån ska förhålla sig till dess produktion av välfärd. Hur ska professionalismen i de offentliga verksamheterna få de frihetsgrader som behövs för att driva verksamheter som klara att leverera det behov vi medborgare har. Det utan att ängsliga politiker lägger sig i den dagliga verksamheten för att bli omvalda för en ny mandatperiod.


För övrigt anser jag att offentliga verksamheter måste bli smartare att styra sina verksamheter utifrån mål och resultat utifrån samhälliga mål.


Media DN 

Enögt och enfaldigt

Något mer enögt och enfaldigt får man leta efter. När ordföranden i BUN i Järfälla gör sig till tolk för att hela skolpengen ska gå till eleven. Riktigt är att skolpengen ska följa eleven. Men den betalar de kostnader det är förknippat med att driva en skola.


Ordförande ger sig in i ett resonemang kring ekonomi och tar sitt avstamp i Internationella Engelska Skolan och dess grundare Barbara Bergström. Hon har sålt 75 % av skolan. Den vinst hon gjort har inget med skolpengen att göra på det vis debattören vill påskina. Alla bolagsförsäljningar bygger på en förväntad framtida vinst och styr köpeskillingens storlek.


Att då utifrån ett resonemang påstå att skolan skulle vara färdiginvestera och att avkastningskraven ska ligga på en given nivå luktar planekonomiskt tänkande fast det kommer från en liberal. Tydligt är att politiker inte ska leka "ägare" utifrån sina synsätt. För skulle deras resonemang gälla ska även de egna kommunala skolorna sköta sig bättre. Hela skolpengen ska då även där gå till eleven i den kommunala skolan. Så görs ju inte. Kommunen omfördelar skolpengen till annat än just till eleven.


Så innan man kritiserar privata ägare i skolan måste man rensa framför egen dörr. Samt skaffa sig företagsekonomiska kunskaper i kommunen.


Media SvD   

Backa bandet

Likhetsprincipen som verkar tagit över likvärdigheten är ett gissel. Alla vi människor är olika. Både fysiskt som mentalt och intellektuellt. Därför kan aldrig en skola var lika för alla. Ser jag själv på min skolgång, som den första som gick ur grundskolan, fanns just olika nivåer i lärandet. Allmänt och särskilt. Utöver det var skolan uppdelad i olika linjer. Både teoretiskt och praktiskt.

Denna uppdelning tjänade väl för oss för drygt 45 år sedan. Det borde återinföras, men givetvis inte med hur det såg ut då. Teknik och naturvetenskap har utvecklats sedan dess. Men som grabb skulle jag nog inte stått ut att gå i samma klass som tjejerna som läste latin delen. Teknik och naturvetenskap var naturligare. Kanske vi här ser de problem som finns mellan tjejer och killar i dagens skola. Med en naturligare uppdelning utifrån intresseinriktning kanske fler killar skulle våga sig på att plugga. De är ju inte borttappade när de får sitta framför datorerna.

Något måste görs åt skolsystemet. Då är det inte i första hand betyg hit eller dit. Inte ens timplanens längd utan en ärligt uppdelning i oliks studielinjer med klara slutmål i form av examina. Examina som bär relevans mot kommande livsval vad gäller arbete eller vidare studier.

Media SvD 

Hierarkihalka

Nåt måste vara feltolkat i beskrivning av vilka hierarkier som finns i skolan. Utgår jag strikt från skollagen finns de när det gäller utbildningen tre nivåer. Stat-offentlig eller privat huvudman-skola. Skollagen är dessutom tydlig på två begrepp 1 kap 3 §.

Utbildning verksamhet från vilken undervisningen sker utifrån bestämda mål.

Undervisning sådan målstyrd process som underledning av lärare och förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtning och utveckling av kunskaper och värden.

Med andra ord är utbildningen själva verksamheten som sådan. Medan undervisningen är kärnprocessen i den pedagogiska verksamheten. Sant är att huvudmannen har totalansvar för utbildningen vilket innebär verksamhete i skolan. Men inte undervisningen.

Den makten ligger hos rektorer (2 kap 9, 10 §§) med lärare som utförare. På detta begåvade sätt att lagstiftarna kringgått en nivå i hierarkin. Det illustreras väl av boken "Från skollag till vardag" med nedanstående bild.

 

 

Så SNS och andra debattörer kanske borde noggrannare studera hur skolväsendet ser ut utifrån de nya statliga kraven i skollagen. SKL är bara en intresseorganisation som inte har något direkt beslutande över huvudmännen. Sedan kan man alltid ifrågasätta den kommunala förvaltningen med en politiskt tillsatt nämnd, som är den som i lagens mening är huvudman, och dess genomförare i form av förvaltningen.

 

Lagen är tydlig på att huvudmännen fråntagits makten över skolans "inre organisation". I den finns undervisningen som staten idag direktstyr via de skolformsvisa läroplanerna.

 

Media SvD

Källa: Skollagen (2010:800)

Danielsson, Roger J och Söderlund, Jan (2012) Från skollag till vardagsarbete, Skoldialogen Förlag   

 

 

Tulipanaros

Kan politiker kommendera fram en bättre skola? Nej!! Men det tycks de tro. Förslagen i Tomas Tobé inlägg på DN Debatt 140104 är i sig goda områden. Men politiken kan inte skapa den tulipanaros som beskrivs från Nya Moderaterna.

Varje elev ska bli sedd. Bra, det är inte politik utan handlar om klassrumsledarskap från lärarna. En färdighet som tränas upp och ges verktyg i för lärare. Samtidigt som lärare måste ta till sig undervisningsmetoder byggda på forskningen som Blooms reviderade taxonomi och Hattie.

Mer tid mellan lärare och elever. Bra, det är inte politik utan frågan om hur den pedagogiska verksamheten organiseras på varje enhet. Här är det ett professionellt pedagogiskt ledarskap från rektorer som avgör hur undervisningen organiseras. Det må var tvålärar system a la Nossebroskolan eller något annat sätt att organisera lärandet. Här måste varje skola hitta sin framgångsfaktor för att öka lärandetiden.

Skickligare lärare. Bra, det är inte politik utan en arbetsgivarfråga. Redan idag ger skollagen laglig rätt till kompetensutveckling för lärarkåren. Här saknas dock en strategisk medvetenhet från huvudmännen, offentliga som enskilda, på hur viktigt detta är för framgångsrika skolor. Eftersom Nya moderaterna inte tänker införa en statlig skola är det heller inte rikspolitiken som sak agera. Det är lokalpolitiker ute i kommunerna som måste börja på allvar ta sitt ansvar att genomföra det statliga uppdrag som lagts på dem.

Möjligen finns det ett rikspolitisk spelutrymme för skickliga lärare. Om man vill förbättra antagningarna till lärosätena och dess lärarutbildning kanske man borde göra som Finland. När de hade liknande problem för 30 år sedan gjorde man ett drastiska greppet. Man halverade antalet utbildningsplatser på lärarutbildningen. På köpet blev det svårare att komma in. Det var bara de med höga betyg som kom in. Status på utbildning och läraryrket ökade. Frågan är vågar svenska rikspolitiker göra om detta?

För övrigt anser jag att de problem som skolan behöver rätta till inte är politiska utan organisatoriska.

Media DN