Särbegåvad - barn som är annorlunda

Särbegåvad - barn som är annorlunda är svensk skolas stora misslyckande kan jag tycka. Barn som är musikaliska eller duktiga i idrott har lyckats fått skolformer för sina begåvningar. Där har det varit ok att vara lite annorlunda. Men inte i övrigt.

Med växande förståelse för dessa barns utsatthet har det varit intressant att ta del av Mona Liljedahl bok "Särskilt begåvade elever". Boken tar bland annat upp vad som kännetecknar dessa barn. För egen del vara igenkänningsfaktorn stor på många av dessa kännetecken, jag var lite eljest i skolan. På den tiden fanns inte begreppet nörd uppfunnen. Idag är det större acceptans för de som odlar sitt intresse. Fast skolan verkar fortfarande inte ta dessa barn på allvar.

Barn behöver, oavsett begåvning, acceleration, berikning och coachning i olika grad. Mona Liljedal skriver i boken:

De har oerhört svårt för fragmentiserad undervisning, där man går från moment till moment utan att presentera samband. Särbegåvade elever tänker i helheter och när de får utgå ifrån det stora kan de även arbeta med delarna. Aldrig tvärt om. (s 79)

När jag läste detta blev det ett halleluja-moment. Min styrka i livet har varit att se helheter, mönster och samband. Det har jag aldrig kopplat till just detta med särbegåvning. För att illustrera vikten av att bli sedd för den man är vill jag berätta följande historia.

Som sextonåring fick jag ett stort förtroende att vara med och utforma ett kyrkbygge. Med min bakgrund i pingströrelsen fanns det behov av byggkompetens. Jag hade redan under grundskoletiden fokuserat på intresset för husbyggnad. Det var naturligt att sedan fortsätta banan i fackskolan, med drömmar att bli arkitekt. Uppdraget blev att jag skulle komma med förslag på hur en butikslokal skulle omvandlas till en kyrka.

Utanför studierna la jag ner hela min själ i att skapa utformningen, givet att jag hade handledare i form av en erfaren byggnadsingenjör som mentor. Resultatet av tänkandet gestaltade jag i ritningar och modell över byggnaden.

Stolt som en tupp vid Allhelgonahelgen 1970 kunde jag se resultatet av mina tankar med den färdiga utformningen.

På något sett måste jag haft tur med min omgivning som såg mig för den jag var. På detta vis fick jag blomma ut och tro på mig själv. Att inte hamna som en missförstådd hemmasittare.

Mina funderingar går i banan varför det är så svårt för skolan att ta hand om de teoretiskt begåvade två procenten barn till höger i normalfördelningskurvan. Varför har den sociala ingenjörskonsten inte tagit hand om dessa barn? Har det rådande paradigmet bara fokuserat på att "tycka synd" om de som har svaga teoretisk begåvning och göra allt för att de ska komma med i ett samhälle som mer och mer är beroende av teoretiska kunskaper. Jag säger inte att det är fel att satsa på dessa barn, utan att det är lika viktigt att barn med hög teoretisk begåvning får blomma ut.

Källa:
Liljedahl, Mona (2017) - Särskilt begåvade elever, Gothia Fortbildning