Kollektivet och jaget

En härlig och tjock gemenskap kan både vara underbar som kvävande. Kvävande i de sammanhang jag själv inte valt att vara med, utan utav en eller annan anledning tvingats. Speciellt gäller det i uppväxten och den tid vi tillbringar i skolan. Vi själv har inte valt vilka vi ska gå i skolan tillsammans med. Det har någon annan valt.

Här mitt klassfoto från Slottskolan, Eskilstuna, från mitten av 60-talet. Noteras kan att jag och min skolkompis tillhörde de som avvek i gruppen som sådan (se översta raden vänster i bilden). Vi var aldrig riktigt en del av den tjocka gemenskapen. Trots det kände vi aldrig oss utanför. Här spelade vår lärare roll som den som socialt höll ihop gruppen. Vi hade en stark gruppnorm trots att vi på fritiden inte umgicks över de social gränserna.

Malin Ekman skriver i sin artikel För oss handlade det om att härda ut bland annat:

Jag tror att skoltiden bidrog till min fruktan för det kollektivistiska. Orden om att ”tillsammans är vi starka” klingar falskt eftersom jag påminns om kollektivets svaghet. Det tysta bifallandet, den bedrägliga besattheten av att tillhöra.

I ett samhälle där individen går före kollektivet får du en annan relation till det gemensamma. I det samhälle jag växte upp i var det kollektiva, speciellt i organiserad form, förhärskande. Där var det viktigt att tillhöra något för att överleva. Även på det privata planet. Här blev det viktigt att under uppväxten ha ett "gäng" att tillhöra. Var hittade man dessa spelplaner. Jag själv inom frikyrkligheten jag växte upp i. Där vi var ett gäng som tog form i tolvårs åldern och höll ihop upp i övre tonåren innan andra intressen och studier splittrade gemenskapen.

Noterar även att grupptillhörigheten även ger status och makt. En försäkring att inte ifrågasättas socialt. Detta var speciellt förhärskande under 70-talet när kollektiven stod som spön i backen.

I den vänsterväg som svepte över västvärlden fick sina uttryck i Sverige med organiserade kollektiv. Det var en del av kollektivismen som skapade ett mått av feghet för individens önskan om självständighet. Motreaktion kom under 80-talet när alla självförverkliga sig. Individen blev de bärande storheten. En storhet som accentuerat. Idag är antalet ensamhushåll större en de traditionella kollektivet familjen.

Jag funderar bland annat på dessa frågor:

Hur är det, suddar vi ut vår identitet för att vara en del av ett vi? Är frihet farligt för vi:et?

Noterar att jag fostrades av mina föräldrar genom devisen frihet under ansvar. Det var jag som individ som fick göra mina val och ta konsekvenserna av dem. Jag har aldrig dolt mig bakom något kollektiv för att ursäkta min existens. Möjligen får man betala ett pris för det.

Samtidigt är det så att vi inte är enskilda öar utan en del av en arkipelag. Det viktig i samhället är att ha olika kollektiva arenor att fritt välja mellan att gå in och ut i. För somliga saker löser man inte själv. Men i min värld är det inte det organiserade tvånget som ska styra, utan frihet under ansvar.

Media SvD