Klädkod

 

Kläder har alltid varit ett ämne att diskutera och sätta i sitt sammanhang. När jag tittar på bilder från min pappas diabilder från 1967 slås jag av klädkoden av hur viktigt det var att klä upp sig på bjudningar och högtider i ett arbetarhem. Vardagen var fylld av blåkläder i arbetarklassen. För att sticka av vid högtidligheter skulle man göra sig fin. I andra samhällsklasser kunde det vara tvärt om, strikt klädd på arbetet och avslappnat på ledighet i hemmet, med skillnaden att även vid festliga sammanhang var det högtidskläder.

Uppsträckt skulle det vara när det fotades. Bilden överst är från vardagsrummet på Fristadsgatan i Eskilstuna 1967 i mitt föräldrahem. Rak i ryggen skulle man sitta och i mitt fall med blicken in i kameran. Lika dant var det vid julbordet, uppklätt. Här på julbordet 1967. Notera att slips var obligatoriskt på den tiden, trots att man bara var 15 år. Bjöds gäster in, var de som på bilden till vänster längst ned, också uppklädda när de kom på besök. Här Birger Tångström med fru. De var missionärer i Kongo innan de landade i Eskilstuna. Det var pappa som kände dem sedan tiden i Norrland där Tångström var pastor.

Året efter 1968 var tongångarna andra. Jag var då 16 år och började bryta mot klädkoden. Det första som rök var slipsen. Därefter åkte kostymen för att ersättas av jeansjacka och jeans. 68-rörelsen tog aktivt tag i föräldragenerationens klädkoder och en radikalisering startade. Med tiden växte håret och skägget på många ungdomar. Även jag lät det växa under studietiden på gymnasiet och som teknolog på KTH.

Över tid noterar jag att i yrkeslivet blev det mer strikt klädkod beroende på var man arbetade. Inom olika branscher krävs en viss typ av kläder. Speciellt viktigt var det i min roll som rådgivare. Här gällde det att läsa av vad för typ av kläder man behövde vid olika kundbesök och nivå i organisationen man träffades. Under mina fyra olika yrkeskarriärer var det mer strikta klädkoder i tre av dem. De fjärde och sista var det som om tiden stått stilla sedan 68-rörelsen. När jag i mitten av 00-talet började i skolans värld var det åter att klä ned sig. Kom man i kostym och slips var man fel ute.

När den formella yrkeslivet är över finns få krav kvar på klädval. Nu anpassas den bara till de miljöer man rör sig i, utan att fundera på hur det ska påverka omgivningen lika mycket som det historisk gjort.  

Rötter

En pojke på en byväg, med en hund, är symbolen för mina norrländsk rötter. Pojken är jag runt treårs åldern i mitten av 1950-talet, hunden min farbrors vid namn Tello. Byvägen är i byn Granliden några kilometer ovanför Västra Ormsjö, väster om Dorotea.

Översta bilden till vänster visar eleverna i byskolan i Granliden. Gissar att den är tagen någon gång i mitten av 1930-talet. Min far står fjärde från vänster snett framför lärarinnan. Byn var livaktig på den tiden. Mina anfäder etablerad sig i byn och befolkade den genom seklerna. När pappa Verner växte upp bestod den av omkring 140 personer. Flottning, skogsarbete och jordbruk var förekommande näringar. Däribland flyttade man på sommaren från byn upp på fäbodar längre upp i fjälltrakterna. 

Bilden upp till höger är min farbror Nils och faster Eivor fotade tillsammans med kusin Ove samt min andra faster Karin, lägst till vänster i bilden, pappas syster på bron utanför fäboden Grönland. Ett ställe vid vägs ände. När tiden gick omvandlades fäboden till sommarnöje. Jag fick tillbringar några somrar i mitten av 1970-talet där. Idag äger mina kusiner stället.

Efter den stora flottningsolyckan i Ormsjön den 12 maj 1936 förändrades stämningen och förutsättningar både i Västra Ormsjö som uppe i byn Granliden. Farmor blev änka med fyra barn och ett femte i magen. Hur skulle de klara sig. Vad jag fått berättat för mig fick man ersättning och insamlade saker och kläder för att överleva efter olyckan. Det ville sig inte bättre än att farmor inte klarade av ekonomin och omsättningen av växlarna. Familjen spreds för vinden. Pappa kom under kriget till Sörmland och etablerade sig så småningom i Eskilstuna, efter värnplikten på brandförsvaret i samma stad.

Mina band till rötterna på pappas rida är gles eftersom avståndet var stort. Det var ett stort företag att ta sig upp till Norrland innan bilarna blev allmänna fortskaffningsmedel. När pappa var borta klipptes relation definitivt med hans uppväxtmiljö. Inför 80-årsdagen för flottningsolyckan hittade jag en Facebookgrupp för Västra Ormsjö, som jag gick med i. Det visade sig att jag fortfarande har släktingar där uppe frånsett mina kusiner i Dorotea. Med sociala medier kan man upptäcka nya trådar i de rötter man har.

Pluraword:

Kamrater i livet - kamrater i döden, Ormsjöolyckan    

36 dygn i dödens väntrum

Allt sedan mars 2020, när covid-19 slog in som en pandemi i Sverige, har jag följt den på pressträffar med FHM och andra medierapporteringar. Utöver det har jag i vänkrets och arbetskollegor haft berättelser bortom siffror i rapporteringen. Själv valde jag de första månaderna självvald isolering. Efter det frågade jag min behandlande läkare om jag fick röra mig ute i samhället. Ja, blev svaret, men med kravet att följa FHM restriktioner. I görligaste mån har jag följt det. Samtidigt är jag nu fullvaccinerad och har förhoppningsvis det skydd som behövs för det dödliga viruset. 

Underförstått har jag fått vittnesmål om sjukdomens dödliga farlighet. Min affärspartner fru och han fick det i början på 2021. Han klarade sig, hon klarade inte matchen i dödens väntrum. Med stor tacksamhet har jag läst Thomas Wilander berättelse, med Marcus Birro vid pennan. En drabbande bok med underbart språk av Birro. En sann bladvändare om den krigszon svensk sjukvård befunnit sig i sedan mars 2020.

Berättelsen är den nakna berättelsen hur existensen fullständigt går i kras när någon i familjen drabbas av ett dödligt virus. Råga på allt hade vården ingen kunskap om det nya viruset. Kunskapen byggdes upp i realtid under vården av patienterna som var inlagda på IVA. Thomas läkare Johanna, på Danderyds sjukhus, beskriver det på följande sätt:

När denna första patient med misstänkt covid kom blev det stor sak bland oss läkare. Då visste vi fortfarande extremt lite om sjukdomen och hur den smittade, hur allvarlig den var eller vilken fruktansvärd omfattning den skulle få. (s 206)

Idag vet vi hur det blev. Under tiden vården tog hand om patienterna samlade man på sig kunskap. När det lugnade ned sig sommaren 2020 samlade man sig på IVA, Danderyds sjukhus, för att gå igenom vad man lärt sig. Det hade man nytta av inför den andra vågen som kom i oktober 2020. Vårdchefen på IVA, Sanaz, berättar att det var som att uppleva kriget igen. Som barn växte hen upp i Iran med kriget på nära håll. När pandemin kom kom upplevelserna tillbaka både bilderna och händelserna hur det är i ett krig. Akuten var en krigszon där det som i alla kriser gäller att agera på allt som rör sig.

Dessa berättelse från IVA inifrån ska se som bakgrunden till Thomas och Christinas berättelse. Thomas berättelse vid insjuknandet, från fullt frisk, anländande till akuten på Danderyd med de symtom covid har. Där minnena slocknade vid ankomsten till uppvaknandet 36 dygn senare, när han sakta åter tar sig till livet. En berättelse om den mödosamma vägen tillbaka. Om hallucinationer under nedsövningen och hur covid minst två gånger angriper vitala organ som innebär att dörren till döden kan öppnas när som helst. Men hur han tar sig tillbaka.

Det andra perspektivet är Christinas berättelse om helvetet för familjen. Hon och de två barnens utlämnade att inte kunna besöka sjukhuset. Att inte veta hur tillståndet är för Thomas trots samtal dagligen med läkarna. De visste själva lika lite om sjukdomsförloppet. Vreden, sorgen och förtvivlan griper Christina, samtidigt berättar hon hur hon håller fasaden uppe för barnen, så de kan ha så normalt liv som möjligt. Hur hon hittar en svart yta bakom Bromma Blocks där hon i bilen kan låta vreden, förtvivlan och sorgen blomma ut. Här kan hon skrika, gråta och slå ratten utan att störa av omgivningen, ett nödvändig plats att, i botten på den kolsvarta brunnen, få utlopp för sina känslor. Hur hon sedan sakta famlar efter pinnen att sätta foten på för att ta sig upp. Hur vänner och föräldrar till henne och Thomas stöttar för att få vardagen att gå ihop.

Boken är en skakande berättelse om hur haveriet i tillvaron skapar de stora livsförändringarna. De där ögonblicken som totalt förändrar färdriktningen. Berättelsen innehåller det där existentiella, hur lätt det är att rycka på axeln när allt flyter på, till hur påtagligt det andliga gör sig påmind när existensen hänger på en skör tråd. Man är inte lika kaxig när man varit i dödens väntrum.

Länge sedan jag blivit så berörd av en bok, där tårarna stundtals kommer fram. Marcus Birro har verkligen lyckats skriva en känslomässig berättelse, som både beskriver helvetet på jorden, som de trösterika i att komma åter till livet.     
 

Återuppstånden

 

Återuppstånden är Stefan Löfven som statsminister vid riksdagens omröstning (7/7 21). Nu kommer han att leda regeringen Löfven III. På fredag vet vi vilka som får hänga med i den ministären. Det intressanta med omröstningen är att det finns en otrogen ledamot, en liberal som la ned sin röst. 

Efter att lyssnat på anföranden av olika partiers representanter noteras att detta är den svagaste regeringen i svensk politisk historia. Regeringsunderlaget är i sin sammansättning oense om politiken. Det enda de var överens var att tolerera Löfven som statsminister. Kommer Annie Lööf och C att hålla vad de lovar att rösta på sin egna budget. Vad händer om Löfven inte håller det avtal som C säger sig ha med honom. MP säger ju nej till de tre punkter som C säger sig ha med S, stärkt äganderätten till skogen, uppluckrat strandskydd och överenskommelsen mellan arbetsmarknads part om arbetsrätten att bli lag.

Nu får riksdagens ledamöter en behövlig semester innan den får ta hand om besvärligheterna i september när budgeten ska läggas på riksdagens bord. Debatten i riksdagen, innan omröstningen, var en klar start av valrörelsen inför valet om drygt ett år. 

Vem har sagt något om kärlek

Första gången jag kom i kontakt med kulturer som är skilda från den starkt svenska individualistiska var när jag började arbeta som rådgivare åt skolor i utanförskapsområden. Det vände upp och ner på den bild jag hade om Sverige. Där majoritetssamhället har svaga kunskaper om vad som är avgörande i minoritetssamhället. Speciellt efter den stora invandringen vi fick 2015.

Med stor behållning och fördjupad kunskap om kulturmönster, där hedern finns som bärande, har det varit spännande att ta del av Elaf Ali resa. En resa bort från hedern till ett fritt liv där varje individ bär sina egna drömmar och eget bestämmande över sitt liv. Resan har kostat henne mycket i förhållande till sina syskon. Det första man ska notera kring heder är att den inte är kopplad till religion, utan är nedärvda familjemönster med patriarkala strukturer och där kvinnas fortare än kvickt ska giftas bort som familjen inte får sin heder förstörd. Där hedersvåld innebär 30 mot 1, till skillnad mot våld i nära relationer som har ett 1:1 förhållande.

Elaf skrev i sin dagbok, som fjortonåring, att hedern tycks sitta mellan bena på flickor. Detta mönster ser jag bland skolelever, så länge flickorna går i lågstadiet och en bit upp i mellanstadiet finns inga problem med mixningen mellan killar och tjejer. Problemet dyker upp när tjejerna blir könsmogna. Då börjar helt plötsligen de manliga syskonen eller kusinerna hålla koll på tjejerna. En slags övervakning. Mönster som måste brytas. Här är det avgörande att alla får kunskapen. Endast den kan gör en människa fri.

Boken varvas med Elaf livsresa och fakta delar. Vi får vet vad hedersnormen står för. Barnkonventionen. Äktenskapsförmedlingen i hederskontexten. Hedersförtrycket i siffror. Skillnad mellan mäns våld mot kvinnor och hedersvåld. Kvinnan religionen. Olika förhållningssätt i hedersstyrda miljöer. Individ- och kollektivsamhällen. Killars dubbla roller. Alla ämnesområden som majoritetssamhället behöver kunskap om för att förstå hederns mekanismer.

Utöver dessa faktadelar finns intervju med mamman och pappan. Mamman radikaliserades medan pappan gått den andra vägen från hedersutövare till en svensk syn. I sista intervjun med sin pappa frågar Elaf vad han skulle ge för råd till andra som invandrat till Sverige:

"Om man valt att komma till Sverige måste man släppa det man tagit med sig från hemlandet och som inte passar i det svenska samhället eller överensstämmer med dess värdegrund. Man måste vara öppen för förändring" (s 224).

På frågan om vad som Sverige som land kan göra svarar han:

"Jag tycker att man måste få en plats i samhället snabbt. Det är ganska enkelt att komma in i landet Sverige, alltså passera gränsen, men väldigt svårt att ta sig in i samhället" (s 225).

Ett uttalande som manar till politiken att sluta med de byråkratiska maskinerier som skapats. Där vi svenska också öppnar upp vår slutenhet.

Om jag ska rekommendera en sommarläsning, med behållning, är det Elaf bok. Läs den och vidga vyerna och tankesätten på hur Sverige ska hantera integrationen.

   

Glad midsommar 2021

Nu är svenskarnas stora nationaldag inne, midsommarafton. Brukligt är att samlas i olika konstellationer för att fira denna högtid. Så är det fortfarande inte riktigt även detta år. Trots att fler och fler fått sina sprutor i sina armar är restriktionerna om umgänge kvar. Så åter får vi ta upp traditionerna från pandemiåret 2020. För från Bryssel hälsade statsministern igår (24/6 -21) grötmyndigt: "Låt svenska folket förtjänstfullt fira midsommar efter all pandemi, i lugn och ro".

Stefan Löfven anspelar både på att Sverige är inne i en politisk kris, sedan regering röstades bort i veckan och att vi fortfarande tyngs av covid. Så kan var, men det ska inte hindar att vi för en stund glömmer bort problemen. Så bästa läsare jag får tillönska en

Trevlig midsommar 2021
 

Begåvning och klass

I alla tider har vi försökt få fram unika kunskaper och meriter. Under senare tid diskuteras frågan om meritokratin och samhällstillhörigheten. Det sägas att skolan av idag inte ger möjligheter för grupper med marginella chanser att klättra. Under min uppväxt pratade man mycket om begåvningsreserven i arbetarklassen. Dessa gavs möjligheter att utveckla sin begåvning i skolan under efterkrigstiden. Åter är vi där hur vi ska se på möjligheterna för marginaliserade gruppers möjlighet att skapa sig en framtid.

Paulina Neuding intervjuar The Economist redaktör Adrian Wooldridge om meritokratin och eliterna. Han säger:

I att människor som tillhör marginaliserade grupper får en chans att – som Philippa Fawcett – delta i provet och bedömas enligt samma måttstock som alla andra.

Men tidsandan går i rakt motsatt riktning. Han pekar på en skola i San Francisco som har gett generationer fattiga elever möjligheten att gå vidare till toppuniversitet genom att använda tester för att hitta talanger. Nu hindras man från att göra det.

– Den här skolan använder prov för att sålla fram begåvade elever, även i marginaliserade grupper, som har de bästa mentala förutsättningarna att hantera en rigorös utbildning. Men nu har staden förbjudit att man gör den här typen av tester och tvingar skolan att basera antagningen på lottning.

– I ett slag har man förstört en fantastisk institution! Och de som lider mest av detta är fattiga invandrare och minoriteter.

När vi i Sverige diskuterar orden jämlikhet och likvärdighet är det alla ska med och ingen ska sticka ut. Möjligen ska vi se till att de på den vänstra delen av normalfördelningskurvan ska hjälpas. En tanke som vänster förfäktat länge och därmed minskat chanserna till kunskapsresor. Vågar vi vara så radikala i svenskt skolväsendet, för att klara framtiden som välfärdsnation, att börja med tidiga urval som Adrian Wooldridge säger:

– Vi behöver mycket mer av tidigt urval. Och en medveten och massiv satsning för att söka efter talang, var den än finns. Bland etniska minoriteter, bland invandrare, i hela befolkningen. Därför att talang är en oerhört värdefull resurs, som hela samhället tjänar på att vi vaskar fram.

Det går att vara kreativ. Han nämner ett israeliskt militärt elitförband som hittar högbegåvade ungdomar genom att följa dataspel i arkader. På så vis finner man talang som skolorna inte snappar upp.

– Jag tycker att vi ska behandla rekrytering av intellektuell kapacitet med samma seriositet som när fotbollslag rekryterar stjärnor. Vi gjorde det förr. I början av 1900-talet betraktades det till och med som en väldigt radikal sak att göra. Nu ses det som elitistiskt.

Borde inte diskussionen om svensk skola fokusera på hur vi ser till att alla begåvningar ges möjlighet att blomma ut. Det är trots allt så att de inre faktorerna på skolan som avgör om barn lyckas, inte strukturerna.

Källa: SvD