Skolan är till för eleverna, inte de vuxna

Lärandemiljön skapas av de vuxna, professionen, med ansvar att skapa väl fungerande lärande. Det är här den stora skillnaden finns mellan de framgångsrika och de icke framgångsrika skolorna.

De senare skapas genom att lärarna skapar sin egen soloföreställning på ensamhetsbasis. Tänker en skolan med lärare med varje tanke att göra på mitt sätt. Vad sänder det för signaler till elevens lärande?

Klassrummet enligt 70-talsmodell är överspelad. Lärarkollegiet måste samspela för att lärandemiljön ska skapa kunskapsresultat. I Ulf Blossing, m fl, bok skriver man om den förödande splittrande lärandemiljön:

De (eleven, min notering) möts av olika förväntningar från olika lärare och undervisningsmiljöerna skiljer sig åt mellan stadie- och ämnesgränserna. Däremot möts de inte av samma höga förväntningar på vad de kan prestera som eleverna på de framgångsrika skolorna, och de kan inte vara förvissade om att deras utmaningar och möjligheter är kända för flera i personalen än de lärare de dagligen möter. Sammantaget skapar det här en splittrad lärandemiljö där ett stort ansvar läggs på den enskilda eleven att bana sin väg genom utbildningen. (s 146)

Är det denna skola vi ska ha? Om jag fick säga, NEJ! Hur mycket vi än tjatar om skolsystemet är det i denna mikrovärld skolresultatet och kunskaperna skapas. Då kan inte normen om ensamarbete i lärarkåren gälla.

Källa:
Andersson, Klass&Blossing, Ulf&Jarl, Maria (2017) - Att organisera för skolframgång, Natur&Kultur